Idag när jag körde hem från repet och som vanligt lyssnade på P3 var det ett program om diskoteksbranden för snart tio år sedan.
Där var det bl.a. ett klipp från rättegångarna som hölls i Svenska Mässan.
Ett klipp där en av offrens pappa, en man som jag tror vad iranier eller liknande, läste upp en dikt han skrivit om  dagen då hans dotter berövades livet.
Han hade skrivit den på svenska, och läste den med brytning, men vilken svenska.
Finns nog många svenskar som aldrig kommer kunna uttrycka sig så bra på sitt eget modersmål som denna man.
Han ord fick mig att rysa. Hans sorg och desperation var så målande beskrivet i hans dikt.
Då han såg hur hans dotter låg där på den svarta asfalten med ögon spruckna som speglar, men bakom sprickorna fanns ingenting kvar. Hans dotter var död - hon hade inte ens hunnit fylla sexton.

Är det bara jag som gråter när jag hör sådana här program?