Varför känns det alltid som att tiden inte räcker till??

Mycket att göra på jobbet.
Hantverkare kommer imorgon.
Förhoppningsvis kanske de hinner halvklart med vad som skall fixas, men minst en gång till måste de komma då det skall måttas för plåthuv mm på taket.
Sedan skall alla saker tillbaks till fårrdet.
Efter det går det äntligen att städa ordentligt. Dammsugning och sedan en moppning av alla golven i huset, så det kan bli ordentligt rent både till jul och innan det är dags för bebis.

Sedan är det ledigt i mellandagarna och tempot hoppas jag sjunker en aning.
Vi har en del inbokat och en del vi halvlovat besök, men vi får se vad som orkas med helt enkelt.
Jag börjar få svårt att röra mig ordentligt och jag har svårt att sitta ner långa stunder då värken i ryggen/sidan får mig att bli galen.
Och så har vi en del som skall förberedas inför bebis. Sängen skall flyttas upp och bäddas, skötbordsplatsen skall fixas iordning, babyskyddet skall monteras in i bilen, byrån skall skruvas ihop, kläder tvättas och sorteras upp osv...
Allt kanske inte måste ske i mellandagarna i ofs, men det är lättare att göra saker i lugn takt på helger och lediga dagar än när man jobbat hela dagen och är trött.

Sedan blir det jobb efter nyår, lite mer socialisering under trettondehelgen, julen skall städas ut mm.
Sedan vet man ju inte när bebis kommer. Kan ju faktiskt ske närsomhelst fr.o.m. januari ändå till mitten av februari.

Detta, plus en liten oro över eventuellt tvångsvändning gör mig lite låg just nu.
Kanske beror på hormoner också?