Igår när jag som vanligt satt och slöade framför Facebook ser jag i en släktings statusuppdatering att en av hans kusiner skall vara med på TV i bonde söker fru.
Pelle, tänkte jag direkt och mycket riktigt, det var han!

Lite historia:
Varje sommar från att jag föddes, till jag var ca 15 år och gården såldes, så var vi i Frökärr 4-6 veckor varje sommar.
Vi hade vår husvagn parkerad i stora trädgården där mammas moster och morbror då bodde.
Precis bakom denna jättetomt ligger lilla torpet där min mormor föddes och växte upp med sin familj.
Somrarna där uppe har varit underbara.
Inte alla stadsbarn som får den möjligheten att vara så nära djur och natur på det sättet och få lära sig om både liv och död på ett helt okonstlat sätt.
Det föddes ju kalvar och lamm och griskultingar, men de dog ju också för att vi skulle ha kött på tallriken att äta och på höstarna var det älgjakt och jag var med och såg dem hänga flådda i ladag där de tog hand om kropparna.
Kan inte påminna mig om att jag upplevde något av detta som skrämmande, utan enbart som en del av livet.
Det enda riktigt tråkiga som hände var väl när lilla shettisen Nalle dog efter att ha ätit utsäde som var preppad med något gift för att inte mögla eller hur det nu var.

Totalt har jag väl spenderat ca 75 veckor bara ute i Frökärr, det är 1½ års tid faktiskt. Sedan ytterligare ett par veckor i Karlsborg då det var olika lov i skolan och jag och min syssling Erica ofta turades om att åka till varandra.
Det är ganska mycket tid under 15 år. Inte så konstigt kanske att platsen väcker starka känslor i mig.
Alla löprundor på grusvägarna där mammas kusin Anders mest stod och skakade på huvudet och undrade varför man var tvungen att motionera när man kunde få så mycket motion i sitt dagliga arbete.
Alla lata dagar i Nolvik med alla sysslingarna att leka med.
Cykelturerna genom kohagarna med Erica som var livrädd att korna skulle attackera.
Löpturen med pappa som resulterade i att vi hamnade i en hage med ilskna tjurar och med fötterna dränkta av mossvatten.
Båtturerna på Vättern till Ombo öar.
Tiden i ladugården ihop med kossorna och kalvarna.
All tid ihop med alla olika hästar som ett par gånger resulterade i riktiga vurpor med blodsutgjutelse och skrapsår till följd.
Bärplockning ihop med mormor i skogarna runtom.
Tranornas skrik nerifrån mossen på morgonen.
Vattenkrigen som till slut eskalerade till det bisarra på tomten, man var aldrig riktigt säker på om man skulle klara sig undan att bli dyblöt alla dagar.

Man skulle kunna summera dessa sommar som ett riktigt paradis för en unge som mig.
Jag vaknade tidigt och visste då att jag kunde smyga ur husvagnen medan mamma och pappa sov pch ta mig till ladugården där Pelle eller Anders var på väg ut med korna till hagen.
Orädd som jag var sprang jag slalom mellan kossornas ben, trampade i lite koskit på vägen och skrattade ikapp med fågelarnas sång.
Mjölk kunde vi hämta direkt från tanken där mjölkbilen kom och tömde, riktigt fet komjölk som blev iskall i husvagnskylen, perfekt bas till en god O'boy.

Så igår satte jag mig faktiskt och gjorde något så ovanligt sm att se TV via internet.
För jag ville verkligen se presentationen av Pelle som nu bor på gården.
Jag har inte sett honom sedan jag var runt 15 år, det är ju ett tag sedan med tanke på att jag fyller 33 i år.
Men han var sig lik, i alla fall så som jag minns honom, men glimten i ögat och full fart mest hela tiden.
Dessutom var han nu sjukt lik sin pappa, som tyvärr inte längre lever.
Så jag hoppas att han blir en av dem som får mycket brev och får vara kvar i programmet.
Dels för hans egen skull, han vill ju träffa kärleken, dels av rent egoistiska skäl, för jag vill se mer av Frökärr.

Får ta mig i kragen och åka upp någon gång i sommar och hälsa på helt enkelt.
Men det kommer inte vara riktigt samma sak som då man var liten och alla sysslingarna fanns där, nu bor alla kors och tvärs över hela landet.
Men vilka minnen... fantastiskt!