Idag efter jobbet var vi på första tillfället av föräldrakursen.
Totalt var vi nog fem eller sex par där inne.
Lite stelt var det allt. Alla kanske inte vill prata om såpass personliga saker som hela barnväntandet och förlossningsrädslor mm faktiskt är inför en massa okända människor.

Vi fick lite genomgång av en barnmorska om vad som händer i de olika stadierna i en förlossningsprocess.
Alltså att man kan gå flera dygn i första fasen innan man ens är tillräckligt öppen för att barnet skall kunna sjunka nedåt.
Sedan fick vi fika till förlossningsfilm, tur man inte är äckelmagad ha ha.
Ähhh filmen var faktiskt mycket lugnande för mig.
Fick hela förlossningen att verka mycket mindre hemsk än jag hitills föreställt mig.
Känns bra!

Vi blev klara en halvtimme tidigare än vad som var tänkt och lika bra var det för vi var båda totalt urblåsta efter den sena kvällen igår och varsina stressiga arbetsdagar idag.

Det som var mest iögonfallande på kursen var dock när alla ombads skriva lite om hur man såg på föräldraskapet och vilka förväntningar man har.
Pappornas sida hade en mycket mer negativ ton än mammornas.
Ord som utmaning, jobbigt, inte äga sin tid mm syntes där.
Jovisst, så känner jag också ibland, men jag tror att den moderna människan kanske ägnar alltför mycket tid för att hela tiden flrverkliga sig själv och göra precis vad som faller henne/honom in att man är livrädd för den bundenhet som faktiskt ett barn innebär.
Betyder det i så fall att man kanske borde vänta?
Eller går det bra i alla fall när man väl fått möta det lilla livet och inser att det är ens livs stora kärlek?