Träningsvärken igår var hemsk, men som vanligt är ju dag två värst.

Så idag var det en plåga bara att ta sig ur sängen och dessutom få med sig Oliver i samma veva.

När jag sedan skulle huka mig för att lägga ner honom på lekmattan imorse så kved jag av smärtan.

Det är ju alltid värst på morgonen när man är stel.

Men jag får ju skylla mig själv, det är ju självförvållat och samtidigt lite gött.

Masochist???