Ganska exakt på tolvslaget natten mellan söndag och måndag ringde jag förlossningskoordinatorn efter att ha klockat värkar ett tag.

Det var dags att åka in och se vem som bodde där inne i magen.

 

Väckte maken och packade det allra sista till min förlossningsväska samt Olivers väska som han skulle ha med sig till mormor och morfar.

När allt var i bilen klädde jag en sovande Oliver i sängen med tjocktröja och mössa och svepte en filt om benen och så in med oss alla i bilen.

Överlämningen av Oliver gick smidigt. Han somnade om på stört som tur var.

Märktes att vi pratat mycket om vad som skulle hända då det var dags att föda veckorna innan, för han var inte ens förvånad där han satt vaken i bilen och tittade ut i natten på väg ut till Frölunda.

 

Fyra dagar senare kom Oliver med pappa upp till förlossningen för att hämta mig och sin lillebror.

Fyra dagar då vi pratat i telefon morgon och kväll, men inte setts.

Att fyra dagar (+ en lillebror) kan göra ett barn så stort så snabbt - helt galet!

Kändes som att han blivit minst fyra månader äldre på de fyra dagarna och grymt tung att lyfta.

Älskade lilla oliv!

Han tyckte nog att lillebror var lite konstig som skrek och var röd... "lessen röd" var de ord som kom först ur munnen på Oliver.

 

Just nu i mitt överemotionella tillstånd gråter jag nästan varje gång jag är inne och pussar honom godnatt för att han växedr för fort. Och för att jag nu inte kan ägna mig så mycket åt honom när all tid går åt till att få igång amning med lillebror. Men får jag det att funka så finns det mer tid att spendera tillsammans med Oliver sedan och tiden är ju rätt knapp för om en dryg vecka går maken tillbaks till jobbet och deltidsdagispusslet startar här hemma.

 

Men jag är glad, glad över att vi nu är en till fin liten kille i vår familj.

Blessed!