Efter en nästan all time low i tisdags kväll och en superpissig natt med nästan ingen sömn alls till onsdagen var jag som ett lik på jobbet och var väl varken glad eller pigg.

Tur då att man har ett hyfsat flexibelt arbete.

Stämde av med chefen om det var ok att jobba hemifrån under torsdagen så att jag kunde utnyttja pendeltimmen till att sova på morgonen - helt ok fick jag till svar.

Så dels fick jag sova längre + en mycket bättre nattsömn än på länge så jag kände mig utvilad igår morse och redo att ta mig an dagen fylld av energi.

Sedan hade jag och maken ett snack på onsdagskvällen där jag tror han förstod mig lite mer.

Det ÄR ganska jobbigt bara att vara gravid, man är tröttare, man är långsammare och man behöver vila mer.

Alltså behöver mannen under denna period kanske ta på sig lite extra av det man annars försöker dela hyfsat lika på i hemmet.

 

Så fram tills igår kväll så var livet bra igen =)

Sedan började nattningen - min tur denna kväll och Oliver är extremt pappig just nu.

Så första halvtimmen gick åt att bara stoppa honom från att springa bort till pappa som försökte jobba inför ett stort projekt med presentation idag.

Efter en halvtimmes gråt och "pappa, pappa, pappa" fick pappan komma och läsa för både mor och son som krupit ner bredvid varandra i sängen.

Då kändes han lugn och som om han var på väg att somna, men ack vad jag bedrog mig.

En minut efter att pappan lämnat rummet så var han ledsen igen.

Tänkte att vi får väl testa något annat då, så jag bad Oliver sätta sig i soffan med en bok vi kunde läsa i och det gjorde han.

Två små böcker läste vi ett par gånger vardera och sedan gick han snällt in och lade sig i sin säng och somnade strax efteråt... en timme och en kvart efter att vi börjat nattningen.

Sedan var det dags för mamman att krypa i säng direkt.

 

Jag vet att detta går över, förmodligen kanske redan om en vecka, eller om vi har otur om tre.

Men alla som har småbarn vet att det är hysteriskt påfrestande precis just då när man är mitt uppe i det.

Självklart hugger det till lite i hjärtat när bara pappa duger och man själv puttas bort, men jag försöker så gott jag kan hålla de känslorna inom mig så Oliver inte skall lastas med något dåligt samvete bara för att han är i nån utveckligsfas just nu som gör att han reagerar som han gör.

Istället gråter jag lite i smyg under täcket....