Jag känner mig innerst inne som en stark människa.

Bortsett från lite höstdepp i tonårstiden, samt en mindre livskris för sisådär sex år sedan har livet varit hyfsat stabilt.

Men nu känns det som om marken dragits undan under mina fötter.

En avgrund så djup att jag bara ser svart och mina tankar och känslor är ett enda virrvarr.

Givetvis är det många bidragande faktorer till detta och livet som småbarnsförälder är inte en dans på rosor och har hjälpt situationen.

Men jag inser att jag klarar inte själv att reda upp allt detta, så därför har jag bokat in mig för samtal med en psykolog som förhoppningsvis kan hjälpa mig att sortera och komma vidare.

 

Men just nu känns det tungt.

Glad över att jag har små saker som ger mig energi.

Träning och volontärarbete.

Annars ganska dränerad på livskraft just nu.

 

Peace out!