Livet

Det har varit en tuff start på semester.
En pojk med vattkoppor och en som åkte på en , tack och lov, lindrig släng av kräksjuka.
Ovanpå det ganska kasst väder så inte så stora möjligheter till utelek = griniga barn.
Och jag tror banne mig den store hamnat i nåt trotsskov, eller så testar han bara sin mor.
För vissa stunder på dagarna är ingen lek och de slåss som satan.
Eftersom jag hade semester och pappan jobbade så tyckte jag det var smartast om barnen var här hela veckan.
Enda undantaget var onsdag kväll då jag drog till Alingsås och kollade på Peter.
En MYCKET trevlig kväll och så guld värd för att ladda på batterierna med lite ny energi.
 
Helgen som gick var jag barnfri och lade mycket tid på träning och mig själv.
En trevlig middag på balkongen med vin på fredagskvällen var också guld värd.
På lördagen var jag hos P och åt middag tillsammans med mina föräldrar.
Sedan plockade jag hem mina gamla lackkläder och hade en rolig, nostalgisk stund hemma när jag provade allt.
Tänk att man gick ut så då, nu känns det som att klä ut sig, alla plagg utom en klänning.

På söndagen var en vän här och åt lunch och skvallrade.
Också guld värt!
Ibland är detta nya liv sjukt ensamt för en som är översocial.
Så glad att vi är datoriserade, så man har ändå sina vänner online, även om det inte är samma sak som att sitta öga mot öga eller bredvid varandra i soffan.

Imorgon skall jag köra en lagkamrat till flyget och sedan vidare till en av mina äldsta vänner.
Vi har känt varandra sedan första klass och jag vet att hon alltid finns där för mig.
Även om vi inte setts på flera år är det som igår när vi väl ses.
Har 2-3 sådan vänner och alla bor för långt bort, men jag älskar dem och de betyder allt för mig!
 
Efter semestrarna kommer allvaret.
De sex månadernas prövoseparation kommer bli permanent.
Då är det dags att ta tag i saker som att värdera huset, prata med jurist om bodelning samt ansöka om äktenskapsskillnad.
Såklart mycket ambivalenta känslor kring detta. Det är ju vad jag vill och jag har ägnat senaste halvåret till att sörja det förlorade äktenskapet, men självklart känns det fortfarande jobbigt, även om det känns rätt.
Ibland kommer en dipp och då är jag extra tacksam för personer i min närhet som är där och fångar mig.
TACK!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback