Informationsmöte om HVB-hem i Skepplanda

Igår när jag med kort varsel blev utan barn på kvällen valde jag att gå på informationsmöte i Skepplanda angående Uppstart av HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar.
Vi var ett gäng volontärer som spenderat sista halvåret med killarna på Vallmon och Spinneriet som var där för att försöka sprida en lite mer positiv syn än vi misstänkte att majoritetan av besökarna på mötet skulle ha.
 
Lokalen blev såklart mer än fullsatt.
Redan från start anades två läger, men stämningen höll sig lugn hela mötet igenom.
Informationen vi fick från kommunens folk på plats samt Räddningsmissionen som är samarbetspartner och de som skall sköta driften av boendet var bra och tydlig.
* Lokalen ägs av privat fastighetsägare som endast äger vårdbyggnader, alltså kan fastigheten inte användas till vanligt bostadshus.
* Verksamheten skall vara ensamkommande ungdomar i ålder 14-18 år.
* Personalstyrkan skulle delas in i tre skift, 2 på förmiddagen, tre på eftermiddag/kväll + en föreståndare eller samordnare utöver detta dagtid och på natten två personal - en sovande och en vak.
* Boendet kommer drivas av Räddningsmissionen som är en ideell organisation som inte gör vinst och de kommer kontrolleras enligt IVO.
* Ungdomarna kommer ha fasta tider då de skall vara hemma för kvällen 22 på vardagar och 23 fredag och lördag.
 
Första frågan som kom är varför de kallas ensamma när de har familj.
Du måste skoja tänkte jag?
Familjen sitter oftast i något flyktingläger i Turkiet eller ännu längre bort, alltså är de ensamma här i Sverige.
Sedan var det orosfrågor om man som kvinna nu skulle våga gå ut, gå hem från bussen eller gå ut med hunden.
Jag som svensk kvinna kan erkänna att ja, jag är lite orolig ibland när jag går förbi gäng med killar i äldre tonåren, för jag vet att de inte riktigt har spärrar om de börjar trigga varandra, men det gäller ALLA nationaliteter,
Sedan var det oro för barnen på förskolan och mellanstadieskolan som ligger intill det planerade boendet.
Det jag sett när jag har haft barnen med till Spinneriet är att killarna som bor där riktigt lyser upp och alla vill skoja och busa med dem, vilket gör mina ungar blyga till en början.
Men man ser att de blir genuint glada, för att de antagligen saknar sina egna småsyskon osv.
En annan fråga var hur de kunde garantera att de verkligen var där de sagt att de skulle vara eller kom hem i tid...
Handen på hjärtat - alla ni som har tonårsbarn, kan ni till 100% garantera att ert barn inte missbrukar ert förtroende någon gång och gör er besviken genom att hitta på något mindre lämpligt?
Och alla ni som varit tonåringar själv, firade ni aldrig av en liten vit lögn som att oj, min klocka stannade när ni kom hem sent, eller kanske befann er på annan plats än ni sagt att ni skulle vara på en kväll?
 
Blev förvånad över att en del människor inte inser att detta är ungdomar vi pratar om.
Ungdomar precis som de som är uppvuxna i Skepplanda.
Med liknande funderingar om livet, hormoner, hopp och rädslor.
Men framförallt har dessa ungdomar under en längre tid saknat delar ur den basala behovspyramiden, så när de väl hamnar på sitt boende så kommer de uppskatta den trygghet som deras nya familj av övriga ungdomar och personal kommer vara för dem och de kommer nog välja att hålla sig på boendet så mycket som möjligt tills de är mer etablerade i språk och samhälle.
Och det sker ju inte över en natt direkt, speciellt inte om vi Alebor inte finns där för att underlätta integration och knyta kontakter.
 
Ikväll lade Alekuriren upp en artikel ifrån gårdagens möte på sin Facebooksida och trollen var inte sena att kommentera med riktigt grova kommentarer, vilket ledde till att Alekuriren tvingades plocka ner hela artikeln för att slippa sitta och moderera kommentarsfältet i flera dygn framåt.
 
De flesta av dessa människor vågar inte ha sig själv på sin profilbild.
De har oftast gått i "Livets hårda skola" vilket för mig är ett annat ord för jag sket i allt och nu är jag bitter för att mitt liv suger, men det är alla andras fel och inte mitt eget fel.
De har aldrig så mycket som spenderat en minut med någon av de ungdomar som redan finns i kommunen för att se om deras uppfattning om de, verkligen stämmer, för tänk om, ja tänk om, de faktiskt har fel och måste ändra uppfattning om än bara en smula?!
 
Jag avslutade med att bjuda in alla som ville till Mötesplats Spinneriet för att se Sveriges match på storbilds-TV inne på Pelarteatern och faktiskt få chansen att möta några av de ungdomar som bor där.
Inte en enda valde att komma... man knyter hellre näven i fickan och är rädd för något man inte mött.
 
Ledsen och arg, men också full av förhoppning eftersom vi som var positiva utgjorde i alla fall hälften av lokalens besökare.
Tack till er med hjärtat på rätt ställe som inte är rädda för att finnas där för att underlätta integrationen in i våt fina samhälle, att hjälpa till att förklara hur vi funkar, hur vårt samhälle funkar och vad vi har för sociala koder att rätta sig efter.
 
En man ställde frågan; hur kan jag som Skepplandabo hjälpa till? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback