Jag känner mig helt värdelös.

Det enda jag gör är att försöra de saker som är bra i mitt liv.

Den jag älskar skadar jag djupt - kanske såpass att det inte går att reparera.

Och det innebär att jag också skadar mig själv djupt.

Att det som var bra för mig är det jag stöter bort bara för att jag inte kan bättre just nu.

 

Gjorde en mindfulnessövning.

Heart medicine for fear.
Man skulle tänka ut en trygg plats.
Redan där kom sorgen för först kunde jag inte ens se en trygg plats.

Sedan kom den till mig. A's famn, mitt huvud på hans axel och värmen från hans kropp intill mig.
Efter det skulle man tänka på det man var mest rädd förr.

Och det är ju att förlora A ur mitt liv.
Sedan kom sorgen, skäljde över mig som en gigantisk våg och tårarna bara rann.

Grät lika förtvivlat som ett barn och kände mig så ensam.

 

Samma sak är när jag gör övningar i self compassion.

Man skall visa sig själv kärlek.

SOm om jag skulle viska orden i mitt eget öra.

Men vad fan säger man för kärleksfullt till sig själv, när man just känenr sig värdelös och trasig och den som bara gör andra illa?

 

Just nu är denna podden min bästa vän på jobbet.

Det finns så mycket att lära sig.

Och så många kloka samtal i denna podd.

Att lära sig att bli mer närvarande.

I nuet, i sina tankar och känslor. Att inte vara en slav under sina tankar, utan ta kontrollen genom att låta dem ta mindre plats.

 

I dagens avsnitt handlade det just om Närvaro.

Att vara här och nu.

Att acceptera sakers tillstånd. Att målet är inte det viktiga utan vägen.

Och vägen kanske inte alls blir den man själv hade tänkt, men den blir bra ändå, eller kanske till och med ännu bättre.

Om man bara låter sig följa med och inte arbetar emot med all kraft och energi man har.

Att lära sig acceptera och kunna släppa.

Det betyder inte att man måste tycka att det som händer är något positivt, bara att det faktiskt inte har så mycket värde alls.

 

 

Jag vägrar fortsätta vara en slav.

Jag vill uppnå en större acceptans.

Det kommer inte komma av sig själv utan det får tränas och tränas och tränas.

Men motivationen finns där. För det är mitt liv det handlar om.

Och jag måste lära mig att stanna upp och vara här och nu.

Inte alltid ha en plan, effektivast möjligt, att tänkta tio år framåt samtidigt som jag ältar gamla händelser.

Det blir för mycket på en gång och det är därför jag går sönder.

 

På jobbet är det svårt att fokusera.

Jag äter nästan inget eftersom ångesten gör att jag mår illa.

Somnar av ren utmattning tidigt på kvällen men vaknar flera gånger varje natt.

Det känns som om jag håller på att gå sönder.

För om man lär sig acceptera att sakers tillstånd är som de är och att de inte går att påverka så blir det ju lättare för en själv och mer stress försvinner än om man hela tiden försöker leta nya lösningar på problemen.

Eller om man gjort sitt bästa och det ändå inte räckt hela vägen.

Eller när det händer saker bortom ens kontroll.

Så skönt det hade varit att bara kunna acceptera och släppa.

Det vill jag verkligen lära mig.

Tänker att det också direkt ger en koppling till att man är mindre hård mot sig själv.

Att man slutar tänka, tänk om jag bara hade...

Det blir en intressant timme på torsdag på första samtalet med en ny person på min väg tillbaks till mig själv.

Idag har jag gett mig mycket tid för lugn och harmoni.

Löprunda utomhus ihop med vänner, yoga och avslappning och lite soffhäng.

Känns som att den värsta rastlösheten börjar rinna av mig.

Igår när jag var på samtal frågade terapeuten mig; hur viktigt är det för dig att ta hand om dig?

Hur då frågade jag.

Ja, att du är snäll mot dig själv, ser att du duger, att du gör bra saker, att det du gör är tillräckligt, ger dig själv kärlek osv.

Jag är skitdålig på det. Och det är inte första gången jag hör att jag måste vara mer snäll mot mig själv, att vara mot mig som jag skulle vara mot min bästa vän.

Varför är det så svårt?

Varför är det mycket lättare att alltid vara kritisk? Att aldrig tycka man gör eller är tillräcklig?

 

Idag är det alla hjärtans dag.

I år ger denna dagen mig bara smärta.

Men pappa ringde redan kl sex imorse och önskade mig en fin dag i alla fall :)

 

Idag bestämde jag mig för att rycka upp mig.

För att ta tag i saker som borde gjorts för länge sedan.

Sätta gränser och stå upp för det som är viktigt för mig i mitt liv - min kärlek.

Och jag har en första tid bokad redan nästa veckan på privat mottagning för PDT-behandling på mer regelbunden basis än att få samtal med en psykolog jag inte riktigt känner att jag kan öppna mig för en timme var femte vecka.

Nu tar jag kontrollen över detta och ser till att återfå min balans.

 

Så ikväll hade jag bokat en timmes yogapass för att ge mig själv lite kärlek.

Det var längesedan jag yogade.

Såååå skönt och så bra mentalt.

Gick därifrån med en varm känsla inombords.

 

Glad alla hjärtans dag till er alla.

 

 

Har roddat min avdelning på jobbet helt ensam när kollegan haft två veckors semester - på 75% arbetstid och det har gått bra.

Givetvis har vissa arbetsuppgifter inte hunnits med men varuförsörjning, tulldokument och fakturor är i fas.

Läser på om ångest och oro och försöker utveckla mål och strategier att träna på.

Det handlar om att lära om. Att tänka på nya sätt.

Tränade efter jobbet.

Sprang milen. Medicinen gör att jag svettas ännu mer än jag redan gjorde innan.

Efter löpningen under stretch kom tårarna. Fulhulkade inne på playground och kände mig som ett vilset litet barn.

Tur att pappa fanns hemma när jag kom hem.

Sedan när barnen var hämtade och mat fanns i magen kändes det bättre igen.

Att få fredagsmysa med en liten i knät och en större intill sig i soffan är något att vara tacksam över.

Ha en fin helg!

Att vid triggande moment gå så helt upp i oroskänslorna att den rationella sidan aldrig verkar ha funnits.

Och i detta kaos försöka agera sig fram till en lösning skapar bara mer kaos och slutligen ångest för att situationen blev ännu värre.

Den gyllene onda cirkeln helt enkelt.

Fick serotoninhöjande läkemedel utskrivet till mig för ett par dagar sedan. Hoppas att det kommer hjälpa mig att hitta den stabilitet som behövs för att i lugn och ro hitta strategier som skall funka för mig i de moment jag blir triggad.

Strategier som skall ge mig möjligheten att skifta tills jag är i ett mer rationellt stadie och då kan agera utan att skapa mer kaos.

Skrev upp ett par mål igår för mig själv.

Idag har varit en tung dag. Vab/jobb och en tung ångest nästan hela dagen.

Illamående, förhöjd puls, muntorrhet och tunnelseende.

Ibland är det extra skönt med barnen, för de tvingar en att skifta fokus. 

Nu är det dags att kämpa för att återta mitt liv. Att inte tillåta andra att delvis styra det.

Det kommer ta tid, men det kommer att bli bra!