Idag när jag åkte pendeltåget hem från jobbet satt jag några säten bort från ett gäng gymnasietjejer.

Misstänker att de skulle fylla 17-18 under året.

De pratade om vad de fick av sina föräldrar, eller snarare ondgjorde sig över vad de inte fick.

Fast de verkade få så fruktansvärt mycket.

Det var skor hit och tröjor dit, bara för att de skulle spara sina egna pengar till en resa.

Fast när det kom till kritan hade nog mamma och pappa chippat in rätt bra till den där resan också.

 

Sedan var någon sur för att hon inte fick en ny mobiltelefon.

Den gamla hon hade fått hade hon spräckt displayen på nästan omgående så hon behövde ju faktiskt en ny.

En tredje trodde att hon nog "bara" skulle få körkortet betalt som sin födelsedagspresent.

Och när hon tog körkortet trodde hon att de skulle slå in sin gamla 850, så hon skulle få åka runt som en raggare innan hon klev ur bilen i sina klackskor.

 

Jag blev sjukt provocerad över att sitta och lyssna på detta samtal.

Över detta ha-begär och över bristen på respekt för pengars värde.

Jag fattar att man som förälder vill ge sitt barn hela världen, men är inte det bästa man kan ge sitt barn en grundläggande insyn i sakers värde och vilken tid som krävs för att spara ihop t.ex till lektioner för att ta körkortet?

 

Men egentligen är det föräldrarna jag blir provocerad av.

Hur tror man att man rustar sitt barn för livet genom att ge det allt serverat på silverfat?

Ähhhh fuck it.

Nu slutar jag fundera på hur folk uppfostrar sina kids och går och lägger mig istället.

 

Godnatt världen!