Detta året firar vi med två barn, två fantastiska pojkar.

Mycket glädje.

Men i mig moler en stilla sorg.

Sorgen över att pojkarna mist sin farfar.

Ett år sedan Oliver sist träffade honom och Rasmus har och kommer kanske inte träffa honom.

Detta för att jag lyfte obekväma frågor till diskussion för att vi skulle få en framtid som var öppnare och ärligare.

Det är som det är och det kanske inte är någon mening i att älta det om och om igen, men jag har svårt att låta bli.

Och hur pratar man med barnen om någon som är i livet men som inte vill finnas med?

I framtiden kommer frågorna att komma och hur besvarar man dem på ett bra sätt utan att de skall känna sig bortvalda?

Skall försöka tränga undan alla tankar som virvlar i mitt huvud och få lite sömn så att jag imorgon kan fira två underbara pappor; min egen och pappan till mina barn.

Var rädda om varandra där ute och visa varandra lite uppskattning!