Har inte haft någon tid alls för bloggen den sista dryga månaden, så därför kommer resten av semestern först nu och ett tag framöver.

Vi ägnade de sista två veckorna av vår semester till att hänga hemomkring och göra småutflykter.

En av dessa utflykter gick till Bohus fästning till barnens förtjusning.

 

Lagom värme, sol och nästan inget folk på plats.

GÖTT!!!

Spännande att få ströva omkring själv bland borgens gångar och valv tyckte barnen.

Eller ja, inte helt själva såklart vi var ju strax intill hela tiden, men de fick springa ganska fritt förutom när vi var högst upp.

Roligaste stället var såklart den lilla gränd där middagsbordet stod dukat och man kunde låna mantlar att klä ut sig i samt det lilla berget man kunde bestiga mitt på borggården.

 

Vi köpte med oss ett träsvärd till O från souvenirbutiken så han var riddare hela besöket, men var snäll och lånade ut svärdet vid ett par tillfällen till lillebror.

Efter nästan två timmar uppe på fästningen avslutade vi med glass i kiosken och tog en runda ner till båtbryggorna och tittade på båtarna.

 

Vad fan händer i världen egentligen?

Och hur skall vi ta oss igenom det utan att fler människor dör?

Krig och elände på så många håll och nu speciellt i Syrien.

Eller nu... det har ju pågått i fem års tid, men nu vaknar vi efter att ha sett bilder på döda barn som flyter iland på medelhavsstränder efter att ha försökt korsa havet i små gummibåtar.

Jag är inte bättre än någon annan, för jag vaknade också för sent.

Men när jag väl vaknade var det som en molande känsla inuti kroppen och en hjärna som bara kunde fokusera på detta hemska som just nu drabbar så många människor inte så långt bort.

 

Jag skänkte pengar.

Först via vanligt sms med förutbestämd summa.

Sedan även en hel dagslön till ytterligare en hjälporganisation, men fortfarande denna molande olust/rastlöshetskänsla inombords och noll förmåga att kunna fokusera på jobbet.

Jag läste på om vad det innebär att vara familjehem åt ensamkommande flyktingbarn, men fick snabbt inse att det är mer än jag och min familj mäktar med och inget blir ju bättre av att vår familj splittras.

Då kan vi inte heller erbjuda en trygghet för någon behövande längre fram när våra egna barn är större.

 

Jag hade tur, en kompis kompis läste ett svar på Facebook där jag skrev att jag ville göra mer än att bara ge pengar. Ett mail kom och jag fick frågan om jag kunde tänka mig att bli lite svensk kompis/stödperson åt en kille från Syrien som ville lära känna svenskar för att öva svenska och lära sig mer om vårt samhälle.

Lätt att jag ville. Så kontakt inleddes och det visade sig att vi delade en stor passion i livet - fotboll.

Sagt och gjort, jag åkte hem till killen som bor med sina systrar, systersdotter, ett gäng mostrar och kusiner i ett hus inte så långt ifrån mig. 

Vi pratade flera timmar. Alla var lite nervösa och även om deras svenska är bra så saknar de ett stort ordförråd, men de hjälpte varandra att fylla i ord som den andre saknade.

På måndagen efter första mötet följde han med till min fotbollsklubb och tränade tillsammans med herrlaget.

Och han såg väldigt glad, om än trött, ut efteråt.

 

Nu är rastlösheten borta ur min kropp.

Fortfarande sitter jag med gråten i halsen och tårar i ögonen när jag skummar igenom artiklar på nätet till och från jobbet, men nu känner jag att jag i alla fall gör lite skillnad i EN familjs liv.

Jag kan hjälpa dem praktiskt med att både öva svenska och hur saker fungerar i Sverige samt hur vi svenskar generellt fungerar.

 

Känns gott att kunna göra en liten skillnad.

 

Dessutom står fyra kassar packade med barnkläder, ytterkläder och skor som skall lämnas till man gamla förening Frölunda Judoklubb som är en av alla de som åtagit sig att hysa in nyanlända.

Hoppas att det finns några familjer som har glädje av dessa saker eller att de annars slussas vidare till andra boenden för nyanlända.

Den svenska hösten och vintern är rätt kall.

Men det känns som att människorna kanske blivit lite varmare på sistone.