Jag befinner mig i fritt fall.

Ett slags limbo där tiden får utvisa hur framtiden ser ut.

Vi har öppnat upp för dialog om alla tänkbara scenarion och det känns bra att prata om elefanten i rummet.

Men så mycket känslor och tankar.

Slits mellan sorg och förtvivlan och hysteriska asgarv.

Kanske tur ändå att jag ändå kan skratta lite mitt i allt?

 

Finns det en väg tillbaks?

Än så länge vill jag tro det.

Så det är det jag jobbar för just nu, med lite hjälp utifrån.

 

Vända på varenda sten är det som gäller innan några beslut fattas.

Vill inte sitta i framtiden och undra, kunde vi gjort mer?

Det gäller att prova allt för att kunna ta ett bra beslut.

 

Men den största känslan jag känner är ändå sorg.

Sorg över det som varit och att det inte är på samma sätt nu.

Har egentligen allt, men saknar något.

 

Kärlek till er alla!

Jag känner mig innerst inne som en stark människa.

Bortsett från lite höstdepp i tonårstiden, samt en mindre livskris för sisådär sex år sedan har livet varit hyfsat stabilt.

Men nu känns det som om marken dragits undan under mina fötter.

En avgrund så djup att jag bara ser svart och mina tankar och känslor är ett enda virrvarr.

Givetvis är det många bidragande faktorer till detta och livet som småbarnsförälder är inte en dans på rosor och har hjälpt situationen.

Men jag inser att jag klarar inte själv att reda upp allt detta, så därför har jag bokat in mig för samtal med en psykolog som förhoppningsvis kan hjälpa mig att sortera och komma vidare.

 

Men just nu känns det tungt.

Glad över att jag har små saker som ger mig energi.

Träning och volontärarbete.

Annars ganska dränerad på livskraft just nu.

 

Peace out!