Min man uttryckte det;
- Det ligger på dig.

Jag svarade att jag var plågsamt medveten om detta.
Att jag känner tyngden varje vaken sekund och att det känns som om den skall krossa mig.

Mest yttrar den sig som dåligt samvete.
Dåligt samvete för att jag inte känner likadant som honom.
Men det värsta är ändå det dåliga samvetet gentemot barnen.
Varje gång jag ser dem leka och vara lyckliga i hemmet sticker det i hjärtat när jag vet att det finns en risk att framtiden kommer se helt annorlunda ut än den gör nu.
Vem är jag att rasera deras trygghet?
Vem är jag att ställa så stora krav på livet?
Jag har fått höra att jag är bortskämd och inte vet hur bra jag har det och ibland tänker jag att de som säger så kanske har rätt, men vem kan egentligen döma en annan människas känslor och perception av lycka?

Mitt hopp och tilltro ligger till att vi öppnat upp för dialog och samtal som ibland kanske är sårande i sin ärlighet, men borde leda till någonting gott.
Vi har en vilja att framtiden skall bli bra oavsett hur det slutar och att vänskapen skall sättas främst.
Vi har också samma mål med vart vi måste landa om det skall finnas ett vi.
Det känns positivt mitt i allt det tunga.