Året skålades in tillsammans med dåvarande partner och vänner.

Tre månader senare var jag singel igen.

Eller ja, det visade sig senare att det var kanske inte riktigt så han hade tänkt det när han ville backa tillbaks relationen till vänskap, men det blev tydligt först när en annan man kom in i bilden.

 

Det var valborgsmässoaftons kväll det där första mailet dök upp i min inbox.

Regnig kväll och barnen hade somnat.

Han såg trevlig ut och skrev på ett trevligt och öppet sätt.

Efter ett par dagars mailande växlade vi till Skype och jag insåg att den där personen var ett riktigt guldkorn.

Fem veckor och hundra timmar Skype senare stod vi äntligen öga mot öga på Göteborgs centralstation. Sista pusselbiten föll på plats och denna gången hoppas jag att det är mitt livs bästa och sista pussel.

 

I juni kom beskedet om att mammas cancer som kommit tillbaks inte skulle gå att bota.

Hur hanterar man egentligen ett sådant besked?

Och hur lång tid har man tillsammans innan sanden i timglaset runnit ut?

Inte så lång tid skulle det visa sig :(

 

Sommaren var härlig. Umgänge med vänner uppåt landet ihop m barnen på semestern.

Mycket bad i havet och långa samtal i sommarnatten på balkongen med kärleken.

Livet kändes ganska lätt mitt i allt det svåra.

En veckas semester i norr, på Lofoten och fjällvandring utanför Vilhelmina.

Kort och intensiv vecka, men så värd tiden i bil.

 

Mamma blev gradvis snabbt sämre och den 4:e september fick hon äntligen en plats på hospice och jag hade fått ordning på papper för att söka närståendepenning hos FK.

På morgonen den 9:e september somnade mamma in med pappa vid sin sida.

Jag kom dit tjugo minuter för sent, men vi hade varit hos henne hela familjen dagen innan.

Sedan dess har jag varit sjukskriven halvtid.

Kämpar sedan i vintras med ångest och oro och detta var droppen som fick bägaren att rinna över.

 

Hösten har varit motsatsen till sommarens lätthet.

Sorg och saknad efter mamma plus saknad av kärleken som haft sista terminen av sina studier att fokusera på.

Det har tärt. Mer än jag vill ge sken av.

Det har blivit många långa promenader för att skifta fokus och hantera ångesten.

Om jag tittar tillbaks till våren så ser jag att det går framåt, men så kommer ett bakslag där jag tappar det totalt och allt känns nattsvart igen.

 

Julen i år var märklig.

Inget var som vanligt eller planerat.

Kändes nästan som att den kunnat kvitta.

Juldagen var väldigt bra för då fick jag fira med barnen och pappa och barnen blev så glada för sina klappar.

 

Förra året hoppades jag att 2018 var det året som livet vände, men jag flyttar fram den önskan till 2019.

2019 var snäll mot mig och min familj.

Skänk oss stabilitet, trygghet och kärlek.

Tack!

Hemmet är tomt och tyst.

Barnen är hos sin pappa och kommer till mig igen vid lunch på juldagen.

Killen kommer först till nyår för att fixa det sista på sin uppsats.

Julafton blir helt annorlunda i år.

Jag och pappa är hembjudna till min ingifta mosters bror.

Antar att min morbror och moster också kommer vara där.

Min kusin och hans familj blir hemma i år då han nyss genomgått en stor operation och behöver ta det lugnt.

Juldagen kommer pappa till mig och barnen och firar jul.

Det kommer bli en mysig dag.

Men saknaden av mamma gör sig starkt påmind nu.

Det blir inte som förr. Aldrig igen.

 

Ser fram emot att få fira in det nya året tillsammans med mina barn och kärleken.

Ett nytt år.

Nytt blad i livet och det kan bara vända uppåt.

Och jag skall kämpa för att hitta tillbaks till balansen.

Och jag har en önskan att få uppleva massor med roliga saker med mina barn, min familj och med min kärlek.

 

 

Idag har vi varit på första luciafirandet i skolan.

Ett stort luciatåg av barn som var lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar och stjärngossar.

Så himla fina allihop och sjöng så det stod härliga till gjorde de också.

 

Efter lussandet var det basar i skolan till förmån för hjälp till Bolivia.

Vi köpte fika och lite lotter.

R hade turen och drog en vinstlott och valde ut ett Rappakaljaspel i reseformat.

Det dröjer ju några år innan vi kan spela det tillsammans, men det blir roligt senare.

 

Imorse frågade vi på skolan om det var ok att O kom lite senare på torsdag så han kunde titta på lillebrors luciatåg.

Tyvärr funkade inte det, dels pga skolplikten som gäller redan från förskoleklass numera, och dels för att de skulle upp till andra skolan på Luciafirande på morgonen.

Man såg hur hela kroppen på R sjönk ihop, huvudet vändes ner mot golvet och han kämpade mot besvikelsens tårar.

Han ville så gärna att O skulle vara där och titta på honom och hans kompisar.

Har lovat att vi skall filma och visa på kvällen sedan och försöker se om pappan och hans nya fru har möjlighet att komma dit så att vi blir någon mer än bara jag som är där för honom.

 

Kan tycka de kunde lagt firandet en halvtimme tidigare.

Dels för att folk behöver komma till jobbet och dels för att det inte skall krocka med syskon eftersom typ hälften av barnen har syskon på skolan intill.

Men det är inte jag som planerar.

Men det gjorde ont i hjärtat att se R så besviken =(

Igår hade vi avtackning av VD och IT-chef på jobbet.

Risotto, sallad och focaccia samt bubbel.

Till det roliga samtal och några quizzar.

Kul att få veta lite mer privat om kollegor.

 

Sedan drog vi till Gretas för att dansa.

Gött tänkte jag, gayklubb brukar vara lite lugnare för kvinnor på dansgolvet.

Senast jag var ute, påskafton, blev jag biten i axeln av en kille som förmodligen tyckte jag såg god ut.

Men för helvete liksom!

Varför tar sig en del män sådana friheter?
Att inte kunna ta ett par steg in på ett välfyllt dansgolv utan att någon skall sätta händerna på dina höfter eller börja grinda mot dig.

 

Så trevligt att bara få dansa.

Men trots det var det en kille som inte riktigt fattade vart gränsen gick, dock ganska harmlöst.

Men att börja hålla händer och försöka hålla en kvinna från gruppen av sina vänner känns inte heller ok.

Man får gärna vara med och dansa i en grupp, men snälla, ge mig mitt personliga utrymme.

 

Hemma strax före två och fick ett nattligt samtal av min kärlek som sällskap på vägen hem från tåget.

Saknar honom så jäkla mycket!