FK godkände min sjukskrivning utan problem.

Så halvtid till mitten av januari, sedan börjar jag jobba 75%.

Får boka läkartid till mitten av februari och se hur det känns då.

Om det eventuellt får bli mars med 75% och sedan prova 100% igen.

 

Skall även ha möte med vår HR-chef och min chef i nästa vecka.

Se om det går att få ta del av företagshälsovården.

Såg att Previa hade bland annat stresshantering som en av sina kurser/samtalsinriktningar.

Känns ju som en klockren grej för mig för att lära mig hantera mig själv i framtiden också.

 

Så nu är lättanden stor.

Efter samtal med vår HR-chef för två veckor sedan kom vi gemensamt fram till att det nog inte var så smart att börja arbetspröva upp till 75% under vår mest stressiga månad - december.

Utan att vänta med det till januari eller februari.

Så jag bokade en telefontid med min läkare - den hade jag i eftermiddags.

 

När jag förklarade mina symptom på stress och att jag haft ett par ångestattacker de senaste veckorna sa han bara att mina 90 dagar gått i mitten av december och att Försäkringskassan nog inte kommer godkänna förlängning av min halvtidssjukskrivning utan kommer vilja att arbetsgivaren ger mig andra uppgifter inom bolaget.

Har fått ett nytt sjukintyg, så jag får ringa FK imorgon och kolla hur vi gör.

Om jag kan gå upp i tid till 75% i januari så är det bara 14 dagar det handlar om över de 90 dagarna.

Men det känns ju sjukt att man skall kräva av arbetsgivaren att de skall hitta andra uppgifter om en person mår dåligt av skäl som främst är av privat natur.

Det är ju inte mina arbetsuppgifter som gör mig sjuk, utan jag har varit under extrem stress av mestadels privat natur under en såpass lång tid att jag blivit sjuk och därför inte riktigt kan fokusera och göra mina arbetsuppgifter på ett bra sätt på en heltidstjänst just nu.

 

Sedan har jag nog fått de samtalstider man kan få via vårdcentral med psykolog.

Så nu får jag se om det går att få något via företagshälsovården, annars får jag försöka lösa det på egen hand med meditation, yoga, promenader och fortsätta med de KBT-övningar jag fått.

För att gå till privatklinik är inte ekonomiskt görbart.

 

Hoppas innerligt att inte försäkringskassan sätter sig på tvären.

För jag behöver lite mer tid att samla ihop mig för att inte riskera att krascha helt.

Och om jag kraschar helt så kostar det samhället så himla mycket mer.

Ibland känns det verkligen som moment 22 .

 

 

 

 

 

I söndags var jag och pappa på bio tillsammans.

Vi såg filmen om Freddie Mercury och Queen.

Queen är ett av mina absoluta favoritband, musiken är i en klass för sig.

Och som frontman spelafrån de Freddie också i en egen liga.

Få människor har fångat sin publik på samma sätt och haft den rösten som man vill döda för.

 

Det var kul att få följa bandet starten.

Vet inte så mycket om de andra medlemmarna sedan innan, som att Brian May t.ex är astrofysiker.

Freddies historia däremot är både tragisk och glädjefylld.

Det är inte lätt att sticka ut på det sättet som han gjorde.

Men han kompromissade inte bort sina mål och drömmar.

Men Queen är en kvartett och utan dynamiken medlemmarna imellan hade de inte varit det band de är.

 

Tack för musiken och Freddie - du är saknad av miljoner.

 

Just nu lever jag i nån sorts vakuum.

Killen pluggar som besatt för att klara det sista av sina studier.

Och vi har endast konakt i form av ett par sms/dag.

Mitt liv fortsätter som vanligt och beroende på hur länge denna situationen håller i sig, så vet jag inte vart jag skall börja berätta om vad som hänt, eller om jag helt enkelt bara skall se det som att det får vara en lucka på ett par veckor.

 

Sorgen kommer över mig oftare och oftare.

Efter mamma och allt annat som varit. Men mest mamma.

Börjar undra om jag är deprimerad, för inget känns riktigt kul och energin är helt borta.

Just nu dessutom pms, gör inte saken bättre.

Men jag försöker hålla humöret uppe och lägga mig i tid på kvällarna.

Läste att det var viktigt att upprättahålla rutiner.

Rutinerna är det inget fel på, men allt tar liksom emot att börja påbörja.

 

Har lagt extra tid på store sonen under föregående vecka.

Och försöker nu styra upp inför hans sjuårskalas direkt efter nyår.

Första lokalen var redan uppbokad, så nu hoppas jag på andra alternativet som ligger nära där vi bor.

Julen i år är inget jag ser fram emot så jättemycket.

Speciellt inte nu när allt står på spel beroende på hur det går med A's uppsats och tenta.

Planen var att han skulle vara här hela jul och nyår.

Men nu kanske han blir tvungen att jobba hemma i Umeå i värsta fall.

Då blir det pappa och jag på julafton och pappa, jag och barnen på juldagen.

 

Ok, skall se det positivt.

Han löser det nog.

Och jag får bita ihop och kämpa på själv så länge.

Har lånat ett pussel av en lagkompis ikväll, tänker att det kan hjälpa mig att fokusera på lugn och ro.

Men det jag tycker är absolut jobbigast är att ha noll kontroll över situationen och att vara ute på sidlinjen utan att veta hur länge jag måste vara där.

 

 

 

Igår tankade jag energi genom en mysig lunch med min vän Emma.

Vi delar många tankar kring vår livssituation och är bra på att peppa varandra till att se saker ur en annan vinkel än den som är lätt att fastna i.

Den som gör att man slår på sig fastän man gör allt och lite till.

Tänkatt det kan vara så förbannat svårt att se allt bra man gör och bara säga att det du gör är good enough och mer, istället för att tänka "hur kan jag göra ännu bättre".

 

Sedan tog jag en promenad kring Fontin.

Grått höstväder och det började mörkna, men luften var klar och fylld av syre.

Tid att tänka lite.

Tog en mindre gångväg bort från den runt sjön och hamnade på en kyrkogård.

Så vackert nu när alla gravar gjorts iordning för allhelgona.

Tänkte på min mamma.

Igår var det exakt två månader sedan hon somnade in.

Känns fortfarande helt surrelaistiskt - ogreppbart.

Speciell när man ser foton från bara ett halvår tidigare då hon var frisk och vid god hälsa.

 

Tänker just nu ganska ofta på hur snabbt det kan gå.

Hur viktigt det är att lägga energi på rätt saker.

Livet är för kort för att låta negativitet ta för stor plats.

Så enkelt i teorin, men just nu så oändligt svårt i praktiken.

Känner mig trasig och svag som människa.

Och är inte redo att gå upp i tid igen redan i december, den månad som är absolut stressigast på jobbet.

Pratade ed vår HR chef i veckan och han tyckte också att det kanske var rimligare at testa att gå upp i tid först i januari eller februari när vi har mer normal arbetsbelastning.

Det kändes skönt att han såg det på det sättet, det gör att jag kan slappna av lite också.

Att inte kunna fungera fullt ut på min arbetsplats innebär en enorm personlig stress då det är så oerhört viktigt för mig.

Men å andra sidan; vad har de för nytta av mig om jag kraschar totalt.

Och ännu viktigare; hur mår mina barn om jag kraschar totalt?

 

Små steg för att bli hel igen.

Och för att resten av livet prioritera min hälsa och mitt välbefinnande som nummer ett.