Det har varit en mentalt påfrestande sommar med utredning inom familjen.

Där jag pendlat mellan att vara ömsom positiv till att känna det som om det bedrivits häxjakt på mig.
Allt det ihop med årsdagen av min mammas bortgång, höstens inträde och en rörigare situation på jobbet samt barnens ökade behov av min närhet har sugit ut mig totalt.

Söndagar där planen varit att dra ner och träna efter att ha lämnat över barnen har istället slutat i tårar med choklad i soffan framför TV:n.

Orken borta och saknaden efter barnen har vuxit sig allt större.

 

Balansen jag kämpat mig till genom konsekvent mediterande och mer sömn vacklade när mörkret och kylan kom och orostankarna kom tillbaks och skapade mer stress och ännu mindre energi.

Spöken som skapas i huvudet när kärleken bor långt bort och kontakten inte sker dagligen förutom i text.
Virrvarret av tankar som uppstår i huvudet och tar fokus från resten av livet och skapar en hjärna som glömmer det mesta.

Jag får vara glad och tacksam över att jag i grund och botten är en extremt strukturerad person med kontrollbehov, så vardagsstrukturen går på rutin.

Det där med att handla mat, städa, ha fasta rutiner varje dag för barnen osv.

Men när den där barnfria veckan kommer är det som att allt rasar och luften går ur mig.

 

Och en sådan tung känsla av tjock klibbig ledsamhet inombords.

Där tårarna bara kommer utan någon synlig anledning.

Och man funderar på hur en bättre situation kunnat se ut. En vardag där det kanske inte hade behövts att öka upp dosering på medicin för att hålla känslorna i schack.

 

När jag tittar tillbaks så ser jag ändå hur långt jag kommit.

Att jag är stark ändå och inte vill kompromissa bort saker som är viktigt för mig, eller tumma på vad jag tycker är rätt och fel. Eller vad som är rättvist.
Jag vet bara inte hur länge till jag orkar vara stark. Jag vill känna mig självständig men ändå ha den där personen att luta mig emot och få hjälp av avlastning ifrån i livet.

Och det utan att skämmas över att ensam inte är stark.

 

Jag vill inte känna osäkerhet för framtiden.

Jag behöver ett tydligt mål.