Jag känner mig helt värdelös.

Det enda jag gör är att försöra de saker som är bra i mitt liv.

Den jag älskar skadar jag djupt - kanske såpass att det inte går att reparera.

Och det innebär att jag också skadar mig själv djupt.

Att det som var bra för mig är det jag stöter bort bara för att jag inte kan bättre just nu.

 

Gjorde en mindfulnessövning.

Heart medicine for fear.
Man skulle tänka ut en trygg plats.
Redan där kom sorgen för först kunde jag inte ens se en trygg plats.

Sedan kom den till mig. A's famn, mitt huvud på hans axel och värmen från hans kropp intill mig.
Efter det skulle man tänka på det man var mest rädd förr.

Och det är ju att förlora A ur mitt liv.
Sedan kom sorgen, skäljde över mig som en gigantisk våg och tårarna bara rann.

Grät lika förtvivlat som ett barn och kände mig så ensam.

 

Samma sak är när jag gör övningar i self compassion.

Man skall visa sig själv kärlek.

SOm om jag skulle viska orden i mitt eget öra.

Men vad fan säger man för kärleksfullt till sig själv, när man just känenr sig värdelös och trasig och den som bara gör andra illa?