Sina svagheter och styrkor.

Att odla styrkorna och göra svagheterna färre.

För att trivas bättre med mig själv och för att göra mig till en bättre människa, mamma och partner.
Reflektera över hur jag beter mig och varför och vad jag kan göra för att förändra de delar som inte är så bra, de sidor som får mig att må dåligt och skapar stress.

Att släppa kontrollen, att inte försöka vara perfekt, att vara mer flexibel.

 

Nedan har jag gulmarkerat de sidor som jag upplever stämmer mest väl in på mig.

Kanske andra i min närhet har en annan syn och kanske har olika människor olika syn beroende på vilken typ av relation de har till mig.

Hela första högra rutan gör ju att man hamnar i de gulmarkerade fälten på ruta 5, 6 och 7 på höger sida. En symbios helt enkelt.

Och inte helt enkelt att bryta mönstret. Det får bli ett litet steg i taget.

 

Jag har inte så många drömmar i livet mer än att jag och mina barn och vänner skall få må bra.

Inga stora mål jag vill uppnå, ingen karriär jag vill bygga.

Visst, jag har förändringar jag vill göra, men just nu går det inte...

...så känner jag om jag skall vara realist.

Men andra kanske kallar mig pessimist.

Att jag fokuserar mer på hindren än på möjligheterna.

I så fall är jag hellre realist, men i en verklighet som inte varar för alltid.

Just nu kanske bara små förändringar ryms i mitt liv, men om ett, två, tre år kanske livet ser annorlunda ut och de större förändringarna går att göra.

Så jag köpte mig en passande anteckningsbok där olika planer skall skrivas ner och sedan ta reda på fakta hur man når vart och ett av målen, så har resan framåt åtminstone börjat i huvudet.

...between sane and insanity.

 

Kanske inte riktigt så dramatiskt.

Men hösten är här och mörkret och mitt humör svänger nedåt, energin försvinner och jag känner mig låg.
En tuff vecka med sjukdom hos minste pojken och dåligt med sömn för mig skapar obalans i mig och dränermar mig ytterligare på energi.

 

De sista två dagarna har många tårar runnit och jag känner hur de där orostankarna pockar på uppmärksamhet igen. Men nu vet jag vart jag har dem och hur jag vinner över dem.

Så imorgon blir en lugn dag med tända ljus, bok och mys med barnen tills de skall till pappan.

Sedan ett längre lågintensivt pass på gymmet för mig och dejt med kärleken via Skype.

 

Men framöver kommer jag nog bli lite mer enstörig.
Meditera mer, vara ute i naturen i mån av väder.
Sova mer, läsa boken jag lånat, ta hand om mig själv.

Jag behöver ladda massor med energi.

 

De sista fyra månaderna har varit tuffa privat, men i förlängningen också väldigt positiva.

 

Ibland känns det bara så tomt och ensamt att inte vara två i vardagen.

Att inte ha någon att luta sig emot i det pågående livet.

Att inte kunna få avlastning om man haft en riktigt tuff dag.

Att alltid försöka vara sitt bästa jag trots omständigheter som gör det svårt.

Att räcka till och känna sig tillräcklig.

 

Samtidigt är jag så oändligt tacksam för livet.

För att alla är friska i min familj.

Att kärleken finns där.
Stunderna med barnen när allt är sådär perfekt utan bråk och vi är nära, nära.

Solen som skiner från en blå himmel och gräset som är krispigt vitt från frost.
Resplaner i framtiden ihop med den man som hjärtat klappar extra hårt för.

 

Saknaden av min mamma gör sig oftare påmind.

Hoppas hon finns där nånstans och ser oss och är stolt över mig och pojkarna.

Vi saknar dig!