Det är att det kan vara extremt lyhört.

Våra hus är ganska billigt byggda och kostade därefter när de var nya också.

Alla innerväggar består av enkelgips och det är mycket lyhört framförallt för dem om bor på nedre botten.
Men det betyder inte att man kan kräva av sina grannar att de skall smyga och begränsa sig för att ljud uppfattas som störande, utan man skall kunna ha ett normalt liv.

En barnfamilj skall då kunna leka normalt under dagtid.

Normalt för barn i yngre åldrar är att man ibland glömmer sig och springer, eller hoppar ner ifrån något.

Ibland kryper man omkring på knä.

Allt detta låter ju såklart genom golvet ner till grannen under och jag har full förståelse för att det kan vara jobbigt, MEN det är fortfarande ljud inom vad som anses normalt för en familj under dagtid.

 

Nu har jag en granne som i perioder är extremt känslig för att vi låter.

För ca tre år sedan fick jag en hel del klagomål.

Jag gick direkt och pratade med personen ifråga och försökte hitta lösningar som var rimliga för att hen skulle känna att det kändes mer ok.
Jag tog också kontakt för återkoopling ett par veckor senare för att se om hen upplevde en förbättring.
Sommaren var varm det året och balkongdörr + fönster var öppna dygnet runt för at man skulle orka.
Fick då också klagmål på att vårt intima umgänge störde. Återigen försökte jag anpassa mig genom att försöka komma ihåg att stänga fönster och dörrar och vara tystare.

 

Stressen av allt detta + hot om anmälan gjorde att jag då i min redan stressade hjärna gick till katastroftänk om att bli vräkt från min bostadsrätt.
Detta ledde i sin tur till sämre tålamod och stor stress kring minsta lilla ljud från barnen, som gjorde att jag tog i dem för att försöka lugna ner dem och ibland skrek åt dem för att de skulle lyssna och bli tysta.
Ni hör ju själva, ingen bra metod och inte bra varken för barnen eller mig som kände mig helt värdelös men också fortfarande stressad över att vi störde för mycket.
Sedan gjorde samme granne en orosanmälan till soc då han hörde skrik och svordomar från mitt hem. Efter ett och ett halvt år i den karusellen så var självkänslan och självförtroendet jämnat med marken och det var faktiskt en stund när det kändes som märkast och all energi var slut som jag funderade på om jag skulle sluta finnas.

Nu när vi varit hemma, hela familjen, ett par dagar under årets första vecka.
Haft kalas i två omgångar om än i minimal skala och ett av barnen hade en lekstund med M som involverade leken att han var en hund och kröp på alla fyra, så kom nyss ett sms om att vi helst skulle sluta hoppa hage i vårt hem och att tålamodet var slut och att styrelsen alternativt störningsjouren skulle bli nästa instans.

Behöver jag säga att det var som att få ett slag i magen?
Att det triggade en enorm stress kopplat till allt som blev förra gången?

Sedan blev jag arg, rejält jävla arg.

För jag är för det första inte en människa som vill mina medmänniskor illa.
Jag går att resonera med om man gör det på ett normalt sätt och man kan gemensamt försöka hitta lösningar.

Jag har själv blundat för ljud från andra hållet och tänkt att ja ja, det jämnar ut sig då vi periodvis låter mycket också.

Skillanden är dock att barn är barn. 

Vuxna kan faktiskt själva välja om de vill spela extremt hög musik kvällstid eller ute på sin altan en sommardag.
Och när jag då för tre år sedan, kontrollerade vad som anses vara störande ljud från grannar som ej kan accepteras, så ingick inte barnlek under dagtid bland dessa.

Så det fick bli mitt svar och att om hen ville prata mer så var hen välkommen.

Denna gång väljer jag vad jag borde valt då för tre år sedan, men just då inte var kapabel till att välja.
Nämligen att inte låta någon annan påverka mig så att detta återigen får negativa konsekvenser för mina barn och för mig.

Men det är sjukt onice att inte kunna slappna av helt i sitt eget hem.

 

 

...när andra gör allt för att förmörka dina dagar.

 

Skaka av dig deras världsbild och bli tryggt förankrad i att DU duger.