Tacksamhet

Jag har berört detta ämnet innan.
Men då bara genom en kort lista över saker jag själv är tacksam över.
 
Nu efter närvaroträning, terapi och lyssnande på bloggar om närvaro så står det ganska klart att just tacksamhet är en viktig del i att må bra.
Människor som känner stor tacksamhet är lyckligare och mår bättre.
De tenderar också att ge mer av sig själva till andra.
Och ger man så får man oftast också automiatiskt mer tillbaks - en slags gyllene cirkel.
 
Att kunna vara tacksam även i perioder som känns svåra är såklart svårare.
Men om man funderar lite så kan man ju bryta ner det till; vilka delar i mitt liv fungerar bra?
Dem kan man ju vara tacksam över.
Oftast kanske det är saker man inte ens reflekterar över.
Bara den där lilla detaljen som hälsan är ju ganska lätt att förbise om man har en god hälsa.
Och har man sin hälsa har man redan där en stor anledning att känna tacksamhet.
 
När man inte är så bra på något eller något känns svårt.
Vad gör man då?
Jo, man övar.
Så jag övar mig genom att fortsätta skriva ner bra saker som hänt under dagen.
Saker jag är tacksam över.
När det blir mer vana att snabbt själv kunna se dessa saker utan at fundera över det, så kanske listan kommer försvinna, men tills dess vill jag skriva ner och kunna somna med en varm känsla inombords.
 
 

Strategier och nya vanor

Jag håller på att lära mig att leva på ett bättre sätt.
Inte vara kostant i maxfart.
Hitta sätt att varva ner med jämna mellanrum och ge mig tid att känna efter; vad händer här och nu.
För att göra detta krävs både motivation och tålamod.
Om man har levt på ett sätt hela sitt vuxna liv gör man ju inte en helomvändning på en kvart.
 
Till min hjälp har jag:
Familj, partner och vänner som stöttar
Terapi
Medicin
Yoga
Mindfulness
Appar som handlar om känslor och närvaro i nuet
Motion
Mer sömn
 
Sedan drygt två veckor har jag en ny vana och det är att gå undan 10-15 min en eller två gånger under arbetstid för att meditera/öva mindfulness.
Detta har redan gett resultat i att jag inte kommer upp i lika höga stresspåslag.
Oftast mediterar jag eller yogar även hemma på kvällen vilket gör att jag slappnar av ännu mer innan läggdags och sover lite lugnare.
 
Stenhårda träningspass med fokus på att ständigt förbättra sig byttes redan i höstas mot långpromenader, lugnare pass och nu även mycket yoga, vilket både gör kroppen smidigare, öppnar upp chakran och skapar ett helt annat mentalt fokus.
 
Att lyssna på människor som talar om svåra saker och hur vi gör för att vara mer närvarande är också till stor hjälp.
Just nu är favoriterna poddarna; Björn & Navid och Närvaropodden.
Ett citat som är tänkvärt är: "Att vara bittter är som att svälja gift och hoppas att någon annan skall dö". För om man håller fast vid det förflutnas missräkningar och blir bitter så tar man sakta livsglädjen ifrån sig själv. Och där vill nog ingen hamna medvetet.
 
Och även den som tränat att vara närvarande i många år kan ju handla i affekt och bli påverkad och agera ut, men hittar oftast ganska snabbt tillbaks till sin tabilitet igen.
Det vill jag också göra. Hitta ett sätt att mycket mer låta saker bara fara förbi mig, istället för att ta in allt och bli påverkad av dem på ett negativt sätt.

Värdelös

Jag känner mig helt värdelös.
Det enda jag gör är att försöra de saker som är bra i mitt liv.
Den jag älskar skadar jag djupt - kanske såpass att det inte går att reparera.
Och det innebär att jag också skadar mig själv djupt.
Att det som var bra för mig är det jag stöter bort bara för att jag inte kan bättre just nu.
 
Gjorde en mindfulnessövning.
Heart medicine for fear.
Man skulle tänka ut en trygg plats.
Redan där kom sorgen för först kunde jag inte ens se en trygg plats.
Sedan kom den till mig. A's famn, mitt huvud på hans axel och värmen från hans kropp intill mig.
Efter det skulle man tänka på det man var mest rädd förr.
Och det är ju att förlora A ur mitt liv.
Sedan kom sorgen, skäljde över mig som en gigantisk våg och tårarna bara rann.
Grät lika förtvivlat som ett barn och kände mig så ensam.
 
Samma sak är när jag gör övningar i self compassion.
Man skall visa sig själv kärlek.
SOm om jag skulle viska orden i mitt eget öra.
Men vad fan säger man för kärleksfullt till sig själv, när man just känenr sig värdelös och trasig och den som bara gör andra illa?
 

Närvaropodden

Just nu är denna podden min bästa vän på jobbet.
Det finns så mycket att lära sig.
Och så många kloka samtal i denna podd.
Att lära sig att bli mer närvarande.
I nuet, i sina tankar och känslor. Att inte vara en slav under sina tankar, utan ta kontrollen genom att låta dem ta mindre plats.
 
I dagens avsnitt handlade det just om Närvaro.
Att vara här och nu.
Att acceptera sakers tillstånd. Att målet är inte det viktiga utan vägen.
Och vägen kanske inte alls blir den man själv hade tänkt, men den blir bra ändå, eller kanske till och med ännu bättre.
Om man bara låter sig följa med och inte arbetar emot med all kraft och energi man har.
Att lära sig acceptera och kunna släppa.
Det betyder inte att man måste tycka att det som händer är något positivt, bara att det faktiskt inte har så mycket värde alls.
 
"Den mogne har alltid ett val - den omogne är oförmögen att välja och är slav under sina tankar/känslor".
 
Jag vägrar fortsätta vara en slav.
Jag vill uppnå en större acceptans.
Det kommer inte komma av sig själv utan det får tränas och tränas och tränas.
Men motivationen finns där. För det är mitt liv det handlar om.
Och jag måste lära mig att stanna upp och vara här och nu.
Inte alltid ha en plan, effektivast möjligt, att tänkta tio år framåt samtidigt som jag ältar gamla händelser.
Det blir för mycket på en gång och det är därför jag går sönder.
 

Går sönder

Ångesten är tung varje dag.
På jobbet är det svårt att fokusera.
Jag äter nästan inget eftersom ångesten gör att jag mår illa.
Somnar av ren utmattning tidigt på kvällen men vaknar flera gånger varje natt.

Det känns som om jag håller på att gå sönder.



Acceptans

Acceptans kommer vara en av de saker jag kommer jobba med.
För om man lär sig acceptera att sakers tillstånd är som de är och att de inte går att påverka så blir det ju lättare för en själv och mer stress försvinner än om man hela tiden försöker leta nya lösningar på problemen.

Eller om man gjort sitt bästa och det ändå inte räckt hela vägen.
Eller när det händer saker bortom ens kontroll.
Så skönt det hade varit att bara kunna acceptera och släppa.
Det vill jag verkligen lära mig.
Tänker att det också direkt ger en koppling till att man är mindre hård mot sig själv.
Att man slutar tänka, tänk om jag bara hade...

Det blir en intressant timme på torsdag på första samtalet med en ny person på min väg tillbaks till mig själv.

Idag har jag gett mig mycket tid för lugn och harmoni.
Löprunda utomhus ihop med vänner, yoga och avslappning och lite soffhäng.
Känns som att den värsta rastlösheten börjar rinna av mig.

Self compassion

Igår när jag var på samtal frågade terapeuten mig; hur viktigt är det för dig att ta hand om dig?
Hur då frågade jag.
Ja, att du är snäll mot dig själv, ser att du duger, att du gör bra saker, att det du gör är tillräckligt, ger dig själv kärlek osv.
Jag är skitdålig på det. Och det är inte första gången jag hör att jag måste vara mer snäll mot mig själv, att vara mot mig som jag skulle vara mot min bästa vän.
Varför är det så svårt?
Varför är det mycket lättare att alltid vara kritisk? Att aldrig tycka man gör eller är tillräcklig?
 
Idag är det alla hjärtans dag.
I år ger denna dagen mig bara smärta.
Men pappa ringde redan kl sex imorse och önskade mig en fin dag i alla fall :)
 
Idag bestämde jag mig för att rycka upp mig.
För att ta tag i saker som borde gjorts för länge sedan.
Sätta gränser och stå upp för det som är viktigt för mig i mitt liv - min kärlek.
Och jag har en första tid bokad redan nästa veckan på privat mottagning för PDT-behandling på mer regelbunden basis än att få samtal med en psykolog jag inte riktigt känner att jag kan öppna mig för en timme var femte vecka.
Nu tar jag kontrollen över detta och ser till att återfå min balans.
 
Så ikväll hade jag bokat en timmes yogapass för att ge mig själv lite kärlek.
Det var längesedan jag yogade.
Såååå skönt och så bra mentalt.
Gick därifrån med en varm känsla inombords.
 
Glad alla hjärtans dag till er alla.
 
 
 

Ups and downs

Klappade mig själv på axeln idag.
Har roddat min avdelning på jobbet helt ensam när kollegan haft två veckors semester - på 75% arbetstid och det har gått bra.
Givetvis har vissa arbetsuppgifter inte hunnits med men varuförsörjning, tulldokument och fakturor är i fas.

Läser på om ångest och oro och försöker utveckla mål och strategier att träna på.
Det handlar om att lära om. Att tänka på nya sätt.

Tränade efter jobbet.
Sprang milen. Medicinen gör att jag svettas ännu mer än jag redan gjorde innan.
Efter löpningen under stretch kom tårarna. Fulhulkade inne på playground och kände mig som ett vilset litet barn.
Tur att pappa fanns hemma när jag kom hem.

Sedan när barnen var hämtade och mat fanns i magen kändes det bättre igen.
Att få fredagsmysa med en liten i knät och en större intill sig i soffan är något att vara tacksam över.

Ha en fin helg!

Styra mitt eget liv

(null)


Min egen värsta fiende

Att leva med nästan konstant oro och en delvis närvarande ångest tär på en och dem som står en nära.

Att vid triggande moment gå så helt upp i oroskänslorna att den rationella sidan aldrig verkar ha funnits.
Och i detta kaos försöka agera sig fram till en lösning skapar bara mer kaos och slutligen ångest för att situationen blev ännu värre.
Den gyllene onda cirkeln helt enkelt.

Fick serotoninhöjande läkemedel utskrivet till mig för ett par dagar sedan. Hoppas att det kommer hjälpa mig att hitta den stabilitet som behövs för att i lugn och ro hitta strategier som skall funka för mig i de moment jag blir triggad.
Strategier som skall ge mig möjligheten att skifta tills jag är i ett mer rationellt stadie och då kan agera utan att skapa mer kaos.

Skrev upp ett par mål igår för mig själv.

Idag har varit en tung dag. Vab/jobb och en tung ångest nästan hela dagen.
Illamående, förhöjd puls, muntorrhet och tunnelseende.
Ibland är det extra skönt med barnen, för de tvingar en att skifta fokus. 

Nu är det dags att kämpa för att återta mitt liv. Att inte tillåta andra att delvis styra det.
Det kommer ta tid, men det kommer att bli bra!
(null)


Trappa upp

Idag jobbade jag sista dagen på 50%.
På måndag ökar jag upp till 75%.
Hoppas innerligt att det kommer funka.
Och jag hoppas att remissen till fortsatta samtal går igenom snabbt så det finns stöd.

Det kommer att bli bra till slut.

Ångest

För drygt ett år sedan var ångest endast ett ord jag slängt mig med för att beskriva något jobbigt.
Ofta på tyska - angst.
Att man hade angst över något.
Inte riktigt så det känns när ångesten slår till på riktigt.
Kallsvettning, muntorrhet, hjärtklappning, tryck för bröstet och svårt att andas.
Känns som om världen kryper närmre och svajjar.
Inte särskilt trevligt.
Min första attack kom förra vintern strax före jul i kön inne på Claes Ohlson.
 
Nu under hösten har den varit en mer konstant följeslagare, men i mildare tappning än de där attackerna förra vintern.
Vissa dagar är helt lugna och känns som att livet är mycket bra igen, men vissa dagar känns det som om marken öppnar sig under fötterna och man skall trilla ner i den djupa avgrunden.
Har sedan skilsmässan vid tre tillfällen blivit erbjuden antidepressiv medicin, men varje gång tackat nej.
Nu har jag under våren, sommaren och hösten träffat en psykolog, men ändå är det inte bättre.
Kanske det är dags att prova att öka serotoninhalten i hjärnan ihop med fortsatt samtalsstöd?
 
Jag är snart villig att testa allt.
För detta bryter ner mig.
Det bryter ner min relation.
Och för utomstående känns det nog som att jag är negativ,
för de ser inte kampen som sker inuti hela tiden och de gånger jag faktiskt vinner över mig själv.
 
Minskad serotoninhalt i hjärnan ger bland annat symptom som: 
Överdrivet beroende av andra, att man lätt känner sig överväldigad, sömnlösthet, låg självkänsla och dålig kognitiv funktion. Plus några till. Men på dessa som jag valt att skriva här är det check på samtliga.
Ni kan ju fatta själva hur det är att vara partner till någon där mer än nog ändå inte är tillräckligt.
Vilket gör att självkänslan blir ännu lägre när man i sitt rationella jag inser att man ibland betett sig som en superegoist.
 
Jag vill bara hitta ett sätt att må bättre igen.
Och uppenbarligen behöver jag hjälp med att göra det.
 
Vad har du för erfarenhet av ångest, oro och nedstämdhet?
Vad hjälper/hjälpte dig?
 
 

2018 krönika

Året skålades in tillsammans med dåvarande partner och vänner.
Tre månader senare var jag singel igen.
Eller ja, det visade sig senare att det var kanske inte riktigt så han hade tänkt det när han ville backa tillbaks relationen till vänskap, men det blev tydligt först när en annan man kom in i bilden.
 
Det var valborgsmässoaftons kväll det där första mailet dök upp i min inbox.
Regnig kväll och barnen hade somnat.
Han såg trevlig ut och skrev på ett trevligt och öppet sätt.
Efter ett par dagars mailande växlade vi till Skype och jag insåg att den där personen var ett riktigt guldkorn.
Fem veckor och hundra timmar Skype senare stod vi äntligen öga mot öga på Göteborgs centralstation. Sista pusselbiten föll på plats och denna gången hoppas jag att det är mitt livs bästa och sista pussel.
 
I juni kom beskedet om att mammas cancer som kommit tillbaks inte skulle gå att bota.
Hur hanterar man egentligen ett sådant besked?
Och hur lång tid har man tillsammans innan sanden i timglaset runnit ut?
Inte så lång tid skulle det visa sig :(
 
Sommaren var härlig. Umgänge med vänner uppåt landet ihop m barnen på semestern.
Mycket bad i havet och långa samtal i sommarnatten på balkongen med kärleken.
Livet kändes ganska lätt mitt i allt det svåra.
En veckas semester i norr, på Lofoten och fjällvandring utanför Vilhelmina.
Kort och intensiv vecka, men så värd tiden i bil.
 
Mamma blev gradvis snabbt sämre och den 4:e september fick hon äntligen en plats på hospice och jag hade fått ordning på papper för att söka närståendepenning hos FK.
På morgonen den 9:e september somnade mamma in med pappa vid sin sida.
Jag kom dit tjugo minuter för sent, men vi hade varit hos henne hela familjen dagen innan.
Sedan dess har jag varit sjukskriven halvtid.
Kämpar sedan i vintras med ångest och oro och detta var droppen som fick bägaren att rinna över.
 
Hösten har varit motsatsen till sommarens lätthet.
Sorg och saknad efter mamma plus saknad av kärleken som haft sista terminen av sina studier att fokusera på.
Det har tärt. Mer än jag vill ge sken av.
Det har blivit många långa promenader för att skifta fokus och hantera ångesten.
Om jag tittar tillbaks till våren så ser jag att det går framåt, men så kommer ett bakslag där jag tappar det totalt och allt känns nattsvart igen.
 
Julen i år var märklig.
Inget var som vanligt eller planerat.
Kändes nästan som att den kunnat kvitta.
Juldagen var väldigt bra för då fick jag fira med barnen och pappa och barnen blev så glada för sina klappar.
 
Förra året hoppades jag att 2018 var det året som livet vände, men jag flyttar fram den önskan till 2019.
2019 var snäll mot mig och min familj.
Skänk oss stabilitet, trygghet och kärlek.
Tack!

Andas ut

FK godkände min sjukskrivning utan problem.
Så halvtid till mitten av januari, sedan börjar jag jobba 75%.
Får boka läkartid till mitten av februari och se hur det känns då.
Om det eventuellt får bli mars med 75% och sedan prova 100% igen.
 
Skall även ha möte med vår HR-chef och min chef i nästa vecka.
Se om det går att få ta del av företagshälsovården.
Såg att Previa hade bland annat stresshantering som en av sina kurser/samtalsinriktningar.
Känns ju som en klockren grej för mig för att lära mig hantera mig själv i framtiden också.
 
Så nu är lättanden stor.

Sjukskrivning

Efter samtal med vår HR-chef för två veckor sedan kom vi gemensamt fram till att det nog inte var så smart att börja arbetspröva upp till 75% under vår mest stressiga månad - december.
Utan att vänta med det till januari eller februari.
Så jag bokade en telefontid med min läkare - den hade jag i eftermiddags.
 
När jag förklarade mina symptom på stress och att jag haft ett par ångestattacker de senaste veckorna sa han bara att mina 90 dagar gått i mitten av december och att Försäkringskassan nog inte kommer godkänna förlängning av min halvtidssjukskrivning utan kommer vilja att arbetsgivaren ger mig andra uppgifter inom bolaget.
Har fått ett nytt sjukintyg, så jag får ringa FK imorgon och kolla hur vi gör.
Om jag kan gå upp i tid till 75% i januari så är det bara 14 dagar det handlar om över de 90 dagarna.
Men det känns ju sjukt att man skall kräva av arbetsgivaren att de skall hitta andra uppgifter om en person mår dåligt av skäl som främst är av privat natur.
Det är ju inte mina arbetsuppgifter som gör mig sjuk, utan jag har varit under extrem stress av mestadels privat natur under en såpass lång tid att jag blivit sjuk och därför inte riktigt kan fokusera och göra mina arbetsuppgifter på ett bra sätt på en heltidstjänst just nu.
 
Sedan har jag nog fått de samtalstider man kan få via vårdcentral med psykolog.
Så nu får jag se om det går att få något via företagshälsovården, annars får jag försöka lösa det på egen hand med meditation, yoga, promenader och fortsätta med de KBT-övningar jag fått.
För att gå till privatklinik är inte ekonomiskt görbart.
 
Hoppas innerligt att inte försäkringskassan sätter sig på tvären.
För jag behöver lite mer tid att samla ihop mig för att inte riskera att krascha helt.
Och om jag kraschar helt så kostar det samhället så himla mycket mer.
Ibland känns det verkligen som moment 22 .

Trying

"Everyday is so wonderful
Then suddenly
It's hard to breathe
Now and then I get insecure
From all the pain
I'm so ashamed"
 
- C. Aguilera (från Beautiful)
 
 
 
 
 

Tanka energi

Igår tankade jag energi genom en mysig lunch med min vän Emma.
Vi delar många tankar kring vår livssituation och är bra på att peppa varandra till att se saker ur en annan vinkel än den som är lätt att fastna i.
Den som gör att man slår på sig fastän man gör allt och lite till.
Tänkatt det kan vara så förbannat svårt att se allt bra man gör och bara säga att det du gör är good enough och mer, istället för att tänka "hur kan jag göra ännu bättre".
 
Sedan tog jag en promenad kring Fontin.
Grått höstväder och det började mörkna, men luften var klar och fylld av syre.
Tid att tänka lite.
Tog en mindre gångväg bort från den runt sjön och hamnade på en kyrkogård.
Så vackert nu när alla gravar gjorts iordning för allhelgona.
Tänkte på min mamma.
Igår var det exakt två månader sedan hon somnade in.
Känns fortfarande helt surrelaistiskt - ogreppbart.
Speciell när man ser foton från bara ett halvår tidigare då hon var frisk och vid god hälsa.
 
Tänker just nu ganska ofta på hur snabbt det kan gå.
Hur viktigt det är att lägga energi på rätt saker.
Livet är för kort för att låta negativitet ta för stor plats.
Så enkelt i teorin, men just nu så oändligt svårt i praktiken.
Känner mig trasig och svag som människa.
Och är inte redo att gå upp i tid igen redan i december, den månad som är absolut stressigast på jobbet.
Pratade ed vår HR chef i veckan och han tyckte också att det kanske var rimligare at testa att gå upp i tid först i januari eller februari när vi har mer normal arbetsbelastning.
Det kändes skönt att han såg det på det sättet, det gör att jag kan slappna av lite också.
Att inte kunna fungera fullt ut på min arbetsplats innebär en enorm personlig stress då det är så oerhört viktigt för mig.
Men å andra sidan; vad har de för nytta av mig om jag kraschar totalt.
Och ännu viktigare; hur mår mina barn om jag kraschar totalt?
 
Små steg för att bli hel igen.
Och för att resten av livet prioritera min hälsa och mitt välbefinnande som nummer ett.
 

Livrädd

Idag var jag på återbesök hos läkare som sjukskrev mig, samt på ett sista samtal hos min psykolog.
Tillsammans bedömde läkaren och jag att jag bör vara halvtidssjukskriven en månad till, december går jag upp till 75% och efter årsskiftet tillbaks till heltid.
Om jag känner at det känns helt fel i november får jag boka tid för nytt läkarbesök och ny bedömning.
Själv är jag kluven.
Min kille är orolig att det är för tidigt, att jag behöver mer tid för att balansera ut mig för min egen och i förlängningen för barnens skull.
Jag själv känner att det kan nog vara en bra plan den som är satt, men är då starkt färgad över att jag vill kunna prestera på jobbet och inte ha ångest över ekonomin.
Får utvärdera efter halva december helt enkelt när jag går upp i tid hur det känns och hur det påverkar mig mentalt och stressmässigt.
 
Sista samtalet med psykologen fokuserade mycket på jobbet.
Hur man kan minska stressen.
Det är ju i ofs samma prinicip som skall tillämpas på livet i stort.
Leva mer i nuet. Inte samtidigt processa vad som kan hända en vecka framåt eller ett par år framåt.
Skall bli bättre på det, men förändring i tankemönster kommer inte över natt, utan jag får fortsätta med att skriva ner händelser som triggar mig, vilka känslor de rör upp, vad min åtgärd är för att fortsätta lära om hjärnan till nytt beteende och mer rationellt tänkande.
Som han sa; livet är för kort för att ödsla negativ energi på saker/mäniskor du inte kan styra.
 
Nu blirdet sängen.
Sömn, mer sömn och ännu mer sömn är bästa medicinen säger pojkvännen, så bäst att lyda.
Imorgon är det urnsättning av mamma i familjegraven.
Så det blir en tung eftermiddag.
 
Ta hand om er!
 
 

Finding my Zen

När man inte har någon energi längre.
Då är bra medicin att vara ute i naturen sägs det.
Har försökt ta till mig av de goda råd jag fått och har börjat vandra i skogen.
Helt plötsligt upptäcker man ställen i närområdet som man inte upptäckt under de snart tretton år jag bott här.
Som friluftsområdet kring Surtesjön till exempel.
Och därifrån kan man fortsätta in i Vättlefjälls naturreservat.
 
Så på min sjukskrivna tid försöker jag samla energi genom att träna/motionera.
Inte tvinga fram några personbästa tider på milen, utan att röra på mig utan krav.
Det tar emot lite i hjärnan såklart att ändra mönster, som det alltid gör.
Det är ju vanorna som är de svåra att bryta, men nu är det ju livsviktigt att jag gör det tills jag mår bra igen.
Så nu pressar jag mig inte och väljer många gånger bort gymmet till förmån för promenad utomhus.
Imorgon är planen att ta mina vandringskängor och min väska laddad med en termos te och mackor och gå hela Vättlefjällsleden.
Andas den friska skogsluften och ta in höstens alla vackra färger.
 
Men det är inte lätt.
Hela tiden brottas jag med tankar;
- hur länge skall det vara såhär?
- undrar folk hur jag orkar träna när jag inte orkar att jobba heltid?
- hur känner man sig tillräcklig på jobbet när man bara är där halvtid?
 
En dag i taget.
Samla energi så ofta det går.
Ibland genom att göra absolut ingenting.
Och då för att det är exakt det jag tänkt göra, inte för att jag har SÅ många saker jag vill göra så jag till sist inte kommer mig för att börja med något för att det blir tilt i huvudet.
 
Men imorgon - skogen!
 
 
 
 

Nyare inlägg