Sjukskrivning

Efter samtal med vår HR-chef för två veckor sedan kom vi gemensamt fram till att det nog inte var så smart att börja arbetspröva upp till 75% under vår mest stressiga månad - december.
Utan att vänta med det till januari eller februari.
Så jag bokade en telefontid med min läkare - den hade jag i eftermiddags.
 
När jag förklarade mina symptom på stress och att jag haft ett par ångestattacker de senaste veckorna sa han bara att mina 90 dagar gått i mitten av december och att Försäkringskassan nog inte kommer godkänna förlängning av min halvtidssjukskrivning utan kommer vilja att arbetsgivaren ger mig andra uppgifter inom bolaget.
Har fått ett nytt sjukintyg, så jag får ringa FK imorgon och kolla hur vi gör.
Om jag kan gå upp i tid till 75% i januari så är det bara 14 dagar det handlar om över de 90 dagarna.
Men det känns ju sjukt att man skall kräva av arbetsgivaren att de skall hitta andra uppgifter om en person mår dåligt av skäl som främst är av privat natur.
Det är ju inte mina arbetsuppgifter som gör mig sjuk, utan jag har varit under extrem stress av mestadels privat natur under en såpass lång tid att jag blivit sjuk och därför inte riktigt kan fokusera och göra mina arbetsuppgifter på ett bra sätt på en heltidstjänst just nu.
 
Sedan har jag nog fått de samtalstider man kan få via vårdcentral med psykolog.
Så nu får jag se om det går att få något via företagshälsovården, annars får jag försöka lösa det på egen hand med meditation, yoga, promenader och fortsätta med de KBT-övningar jag fått.
För att gå till privatklinik är inte ekonomiskt görbart.
 
Hoppas innerligt att inte försäkringskassan sätter sig på tvären.
För jag behöver lite mer tid att samla ihop mig för att inte riskera att krascha helt.
Och om jag kraschar helt så kostar det samhället så himla mycket mer.
Ibland känns det verkligen som moment 22 .

Trying

"Everyday is so wonderful
Then suddenly
It's hard to breathe
Now and then I get insecure
From all the pain
I'm so ashamed"
 
- C. Aguilera (från Beautiful)
 
 
 
 
 

Tanka energi

Igår tankade jag energi genom en mysig lunch med min vän Emma.
Vi delar många tankar kring vår livssituation och är bra på att peppa varandra till att se saker ur en annan vinkel än den som är lätt att fastna i.
Den som gör att man slår på sig fastän man gör allt och lite till.
Tänkatt det kan vara så förbannat svårt att se allt bra man gör och bara säga att det du gör är good enough och mer, istället för att tänka "hur kan jag göra ännu bättre".
 
Sedan tog jag en promenad kring Fontin.
Grått höstväder och det började mörkna, men luften var klar och fylld av syre.
Tid att tänka lite.
Tog en mindre gångväg bort från den runt sjön och hamnade på en kyrkogård.
Så vackert nu när alla gravar gjorts iordning för allhelgona.
Tänkte på min mamma.
Igår var det exakt två månader sedan hon somnade in.
Känns fortfarande helt surrelaistiskt - ogreppbart.
Speciell när man ser foton från bara ett halvår tidigare då hon var frisk och vid god hälsa.
 
Tänker just nu ganska ofta på hur snabbt det kan gå.
Hur viktigt det är att lägga energi på rätt saker.
Livet är för kort för att låta negativitet ta för stor plats.
Så enkelt i teorin, men just nu så oändligt svårt i praktiken.
Känner mig trasig och svag som människa.
Och är inte redo att gå upp i tid igen redan i december, den månad som är absolut stressigast på jobbet.
Pratade ed vår HR chef i veckan och han tyckte också att det kanske var rimligare at testa att gå upp i tid först i januari eller februari när vi har mer normal arbetsbelastning.
Det kändes skönt att han såg det på det sättet, det gör att jag kan slappna av lite också.
Att inte kunna fungera fullt ut på min arbetsplats innebär en enorm personlig stress då det är så oerhört viktigt för mig.
Men å andra sidan; vad har de för nytta av mig om jag kraschar totalt.
Och ännu viktigare; hur mår mina barn om jag kraschar totalt?
 
Små steg för att bli hel igen.
Och för att resten av livet prioritera min hälsa och mitt välbefinnande som nummer ett.
 

Livrädd

Idag var jag på återbesök hos läkare som sjukskrev mig, samt på ett sista samtal hos min psykolog.
Tillsammans bedömde läkaren och jag att jag bör vara halvtidssjukskriven en månad till, december går jag upp till 75% och efter årsskiftet tillbaks till heltid.
Om jag känner at det känns helt fel i november får jag boka tid för nytt läkarbesök och ny bedömning.
Själv är jag kluven.
Min kille är orolig att det är för tidigt, att jag behöver mer tid för att balansera ut mig för min egen och i förlängningen för barnens skull.
Jag själv känner att det kan nog vara en bra plan den som är satt, men är då starkt färgad över att jag vill kunna prestera på jobbet och inte ha ångest över ekonomin.
Får utvärdera efter halva december helt enkelt när jag går upp i tid hur det känns och hur det påverkar mig mentalt och stressmässigt.
 
Sista samtalet med psykologen fokuserade mycket på jobbet.
Hur man kan minska stressen.
Det är ju i ofs samma prinicip som skall tillämpas på livet i stort.
Leva mer i nuet. Inte samtidigt processa vad som kan hända en vecka framåt eller ett par år framåt.
Skall bli bättre på det, men förändring i tankemönster kommer inte över natt, utan jag får fortsätta med att skriva ner händelser som triggar mig, vilka känslor de rör upp, vad min åtgärd är för att fortsätta lära om hjärnan till nytt beteende och mer rationellt tänkande.
Som han sa; livet är för kort för att ödsla negativ energi på saker/mäniskor du inte kan styra.
 
Nu blirdet sängen.
Sömn, mer sömn och ännu mer sömn är bästa medicinen säger pojkvännen, så bäst att lyda.
Imorgon är det urnsättning av mamma i familjegraven.
Så det blir en tung eftermiddag.
 
Ta hand om er!
 
 

Finding my Zen

När man inte har någon energi längre.
Då är bra medicin att vara ute i naturen sägs det.
Har försökt ta till mig av de goda råd jag fått och har börjat vandra i skogen.
Helt plötsligt upptäcker man ställen i närområdet som man inte upptäckt under de snart tretton år jag bott här.
Som friluftsområdet kring Surtesjön till exempel.
Och därifrån kan man fortsätta in i Vättlefjälls naturreservat.
 
Så på min sjukskrivna tid försöker jag samla energi genom att träna/motionera.
Inte tvinga fram några personbästa tider på milen, utan att röra på mig utan krav.
Det tar emot lite i hjärnan såklart att ändra mönster, som det alltid gör.
Det är ju vanorna som är de svåra att bryta, men nu är det ju livsviktigt att jag gör det tills jag mår bra igen.
Så nu pressar jag mig inte och väljer många gånger bort gymmet till förmån för promenad utomhus.
Imorgon är planen att ta mina vandringskängor och min väska laddad med en termos te och mackor och gå hela Vättlefjällsleden.
Andas den friska skogsluften och ta in höstens alla vackra färger.
 
Men det är inte lätt.
Hela tiden brottas jag med tankar;
- hur länge skall det vara såhär?
- undrar folk hur jag orkar träna när jag inte orkar att jobba heltid?
- hur känner man sig tillräcklig på jobbet när man bara är där halvtid?
 
En dag i taget.
Samla energi så ofta det går.
Ibland genom att göra absolut ingenting.
Och då för att det är exakt det jag tänkt göra, inte för att jag har SÅ många saker jag vill göra så jag till sist inte kommer mig för att börja med något för att det blir tilt i huvudet.
 
Men imorgon - skogen!
 
 
 
 

Nyare inlägg