För drygt ett år sedan var ångest endast ett ord jag slängt mig med för att beskriva något jobbigt.

Ofta på tyska - angst.

Att man hade angst över något.

Inte riktigt så det känns när ångesten slår till på riktigt.

Kallsvettning, muntorrhet, hjärtklappning, tryck för bröstet och svårt att andas.

Känns som om världen kryper närmre och svajjar.

Inte särskilt trevligt.

Min första attack kom förra vintern strax före jul i kön inne på Claes Ohlson.

 

Nu under hösten har den varit en mer konstant följeslagare, men i mildare tappning än de där attackerna förra vintern.

Vissa dagar är helt lugna och känns som att livet är mycket bra igen, men vissa dagar känns det som om marken öppnar sig under fötterna och man skall trilla ner i den djupa avgrunden.

Har sedan skilsmässan vid tre tillfällen blivit erbjuden antidepressiv medicin, men varje gång tackat nej.

Nu har jag under våren, sommaren och hösten träffat en psykolog, men ändå är det inte bättre.

Kanske det är dags att prova att öka serotoninhalten i hjärnan ihop med fortsatt samtalsstöd?

 

Jag är snart villig att testa allt.

För detta bryter ner mig.

Det bryter ner min relation.

Och för utomstående känns det nog som att jag är negativ,

för de ser inte kampen som sker inuti hela tiden och de gånger jag faktiskt vinner över mig själv.

 

 

Jag vill bara hitta ett sätt att må bättre igen.

Och uppenbarligen behöver jag hjälp med att göra det.

 

Vad har du för erfarenhet av ångest, oro och nedstämdhet?

Vad hjälper/hjälpte dig?

 

 

Året skålades in tillsammans med dåvarande partner och vänner.

Tre månader senare var jag singel igen.

Eller ja, det visade sig senare att det var kanske inte riktigt så han hade tänkt det när han ville backa tillbaks relationen till vänskap, men det blev tydligt först när en annan man kom in i bilden.

 

Det var valborgsmässoaftons kväll det där första mailet dök upp i min inbox.

Regnig kväll och barnen hade somnat.

Han såg trevlig ut och skrev på ett trevligt och öppet sätt.

Efter ett par dagars mailande växlade vi till Skype och jag insåg att den där personen var ett riktigt guldkorn.

Fem veckor och hundra timmar Skype senare stod vi äntligen öga mot öga på Göteborgs centralstation. Sista pusselbiten föll på plats och denna gången hoppas jag att det är mitt livs bästa och sista pussel.

 

I juni kom beskedet om att mammas cancer som kommit tillbaks inte skulle gå att bota.

Hur hanterar man egentligen ett sådant besked?

Och hur lång tid har man tillsammans innan sanden i timglaset runnit ut?

Inte så lång tid skulle det visa sig :(

 

Sommaren var härlig. Umgänge med vänner uppåt landet ihop m barnen på semestern.

Mycket bad i havet och långa samtal i sommarnatten på balkongen med kärleken.

Livet kändes ganska lätt mitt i allt det svåra.

En veckas semester i norr, på Lofoten och fjällvandring utanför Vilhelmina.

Kort och intensiv vecka, men så värd tiden i bil.

 

Mamma blev gradvis snabbt sämre och den 4:e september fick hon äntligen en plats på hospice och jag hade fått ordning på papper för att söka närståendepenning hos FK.

På morgonen den 9:e september somnade mamma in med pappa vid sin sida.

Jag kom dit tjugo minuter för sent, men vi hade varit hos henne hela familjen dagen innan.

Sedan dess har jag varit sjukskriven halvtid.

Kämpar sedan i vintras med ångest och oro och detta var droppen som fick bägaren att rinna över.

 

Hösten har varit motsatsen till sommarens lätthet.

Sorg och saknad efter mamma plus saknad av kärleken som haft sista terminen av sina studier att fokusera på.

Det har tärt. Mer än jag vill ge sken av.

Det har blivit många långa promenader för att skifta fokus och hantera ångesten.

Om jag tittar tillbaks till våren så ser jag att det går framåt, men så kommer ett bakslag där jag tappar det totalt och allt känns nattsvart igen.

 

Julen i år var märklig.

Inget var som vanligt eller planerat.

Kändes nästan som att den kunnat kvitta.

Juldagen var väldigt bra för då fick jag fira med barnen och pappa och barnen blev så glada för sina klappar.

 

Förra året hoppades jag att 2018 var det året som livet vände, men jag flyttar fram den önskan till 2019.

2019 var snäll mot mig och min familj.

Skänk oss stabilitet, trygghet och kärlek.

Tack!

FK godkände min sjukskrivning utan problem.

Så halvtid till mitten av januari, sedan börjar jag jobba 75%.

Får boka läkartid till mitten av februari och se hur det känns då.

Om det eventuellt får bli mars med 75% och sedan prova 100% igen.

 

Skall även ha möte med vår HR-chef och min chef i nästa vecka.

Se om det går att få ta del av företagshälsovården.

Såg att Previa hade bland annat stresshantering som en av sina kurser/samtalsinriktningar.

Känns ju som en klockren grej för mig för att lära mig hantera mig själv i framtiden också.

 

Så nu är lättanden stor.

Efter samtal med vår HR-chef för två veckor sedan kom vi gemensamt fram till att det nog inte var så smart att börja arbetspröva upp till 75% under vår mest stressiga månad - december.

Utan att vänta med det till januari eller februari.

Så jag bokade en telefontid med min läkare - den hade jag i eftermiddags.

 

När jag förklarade mina symptom på stress och att jag haft ett par ångestattacker de senaste veckorna sa han bara att mina 90 dagar gått i mitten av december och att Försäkringskassan nog inte kommer godkänna förlängning av min halvtidssjukskrivning utan kommer vilja att arbetsgivaren ger mig andra uppgifter inom bolaget.

Har fått ett nytt sjukintyg, så jag får ringa FK imorgon och kolla hur vi gör.

Om jag kan gå upp i tid till 75% i januari så är det bara 14 dagar det handlar om över de 90 dagarna.

Men det känns ju sjukt att man skall kräva av arbetsgivaren att de skall hitta andra uppgifter om en person mår dåligt av skäl som främst är av privat natur.

Det är ju inte mina arbetsuppgifter som gör mig sjuk, utan jag har varit under extrem stress av mestadels privat natur under en såpass lång tid att jag blivit sjuk och därför inte riktigt kan fokusera och göra mina arbetsuppgifter på ett bra sätt på en heltidstjänst just nu.

 

Sedan har jag nog fått de samtalstider man kan få via vårdcentral med psykolog.

Så nu får jag se om det går att få något via företagshälsovården, annars får jag försöka lösa det på egen hand med meditation, yoga, promenader och fortsätta med de KBT-övningar jag fått.

För att gå till privatklinik är inte ekonomiskt görbart.

 

Hoppas innerligt att inte försäkringskassan sätter sig på tvären.

För jag behöver lite mer tid att samla ihop mig för att inte riskera att krascha helt.

Och om jag kraschar helt så kostar det samhället så himla mycket mer.

Ibland känns det verkligen som moment 22 .

 

 

 

 

 

Igår tankade jag energi genom en mysig lunch med min vän Emma.

Vi delar många tankar kring vår livssituation och är bra på att peppa varandra till att se saker ur en annan vinkel än den som är lätt att fastna i.

Den som gör att man slår på sig fastän man gör allt och lite till.

Tänkatt det kan vara så förbannat svårt att se allt bra man gör och bara säga att det du gör är good enough och mer, istället för att tänka "hur kan jag göra ännu bättre".

 

Sedan tog jag en promenad kring Fontin.

Grått höstväder och det började mörkna, men luften var klar och fylld av syre.

Tid att tänka lite.

Tog en mindre gångväg bort från den runt sjön och hamnade på en kyrkogård.

Så vackert nu när alla gravar gjorts iordning för allhelgona.

Tänkte på min mamma.

Igår var det exakt två månader sedan hon somnade in.

Känns fortfarande helt surrelaistiskt - ogreppbart.

Speciell när man ser foton från bara ett halvår tidigare då hon var frisk och vid god hälsa.

 

Tänker just nu ganska ofta på hur snabbt det kan gå.

Hur viktigt det är att lägga energi på rätt saker.

Livet är för kort för att låta negativitet ta för stor plats.

Så enkelt i teorin, men just nu så oändligt svårt i praktiken.

Känner mig trasig och svag som människa.

Och är inte redo att gå upp i tid igen redan i december, den månad som är absolut stressigast på jobbet.

Pratade ed vår HR chef i veckan och han tyckte också att det kanske var rimligare at testa att gå upp i tid först i januari eller februari när vi har mer normal arbetsbelastning.

Det kändes skönt att han såg det på det sättet, det gör att jag kan slappna av lite också.

Att inte kunna fungera fullt ut på min arbetsplats innebär en enorm personlig stress då det är så oerhört viktigt för mig.

Men å andra sidan; vad har de för nytta av mig om jag kraschar totalt.

Och ännu viktigare; hur mår mina barn om jag kraschar totalt?

 

Små steg för att bli hel igen.

Och för att resten av livet prioritera min hälsa och mitt välbefinnande som nummer ett.

 

Idag var jag på återbesök hos läkare som sjukskrev mig, samt på ett sista samtal hos min psykolog.

Tillsammans bedömde läkaren och jag att jag bör vara halvtidssjukskriven en månad till, december går jag upp till 75% och efter årsskiftet tillbaks till heltid.

Om jag känner at det känns helt fel i november får jag boka tid för nytt läkarbesök och ny bedömning.

Själv är jag kluven.

Min kille är orolig att det är för tidigt, att jag behöver mer tid för att balansera ut mig för min egen och i förlängningen för barnens skull.

Jag själv känner att det kan nog vara en bra plan den som är satt, men är då starkt färgad över att jag vill kunna prestera på jobbet och inte ha ångest över ekonomin.

Får utvärdera efter halva december helt enkelt när jag går upp i tid hur det känns och hur det påverkar mig mentalt och stressmässigt.

 

Sista samtalet med psykologen fokuserade mycket på jobbet.

Hur man kan minska stressen.

Det är ju i ofs samma prinicip som skall tillämpas på livet i stort.

Leva mer i nuet. Inte samtidigt processa vad som kan hända en vecka framåt eller ett par år framåt.

Skall bli bättre på det, men förändring i tankemönster kommer inte över natt, utan jag får fortsätta med att skriva ner händelser som triggar mig, vilka känslor de rör upp, vad min åtgärd är för att fortsätta lära om hjärnan till nytt beteende och mer rationellt tänkande.

Som han sa; livet är för kort för att ödsla negativ energi på saker/mäniskor du inte kan styra.

 

Nu blirdet sängen.

Sömn, mer sömn och ännu mer sömn är bästa medicinen säger pojkvännen, så bäst att lyda.

Imorgon är det urnsättning av mamma i familjegraven.

Så det blir en tung eftermiddag.

 

Ta hand om er!

 

 

När man inte har någon energi längre.

Då är bra medicin att vara ute i naturen sägs det.

Har försökt ta till mig av de goda råd jag fått och har börjat vandra i skogen.

Helt plötsligt upptäcker man ställen i närområdet som man inte upptäckt under de snart tretton år jag bott här.

Som friluftsområdet kring Surtesjön till exempel.

Och därifrån kan man fortsätta in i Vättlefjälls naturreservat.

 

Så på min sjukskrivna tid försöker jag samla energi genom att träna/motionera.

Inte tvinga fram några personbästa tider på milen, utan att röra på mig utan krav.

Det tar emot lite i hjärnan såklart att ändra mönster, som det alltid gör.

Det är ju vanorna som är de svåra att bryta, men nu är det ju livsviktigt att jag gör det tills jag mår bra igen.

Så nu pressar jag mig inte och väljer många gånger bort gymmet till förmån för promenad utomhus.

Imorgon är planen att ta mina vandringskängor och min väska laddad med en termos te och mackor och gå hela Vättlefjällsleden.

Andas den friska skogsluften och ta in höstens alla vackra färger.

 

Men det är inte lätt.

Hela tiden brottas jag med tankar;

- hur länge skall det vara såhär?

- undrar folk hur jag orkar träna när jag inte orkar att jobba heltid?

- hur känner man sig tillräcklig på jobbet när man bara är där halvtid?

 

En dag i taget.

Samla energi så ofta det går.

Ibland genom att göra absolut ingenting.

Och då för att det är exakt det jag tänkt göra, inte för att jag har SÅ många saker jag vill göra så jag till sist inte kommer mig för att börja med något för att det blir tilt i huvudet.

 

Men imorgon - skogen!