Älskar havet!

Havet är ett av mina absoluta favoritställen.
Men det kanske naturligt blir så när man är uppvuxen vid kusten.

Att bara sitta eller ligga på klipporna och se och lyssna på vågskvalpet och under sommaren höra måsarnas skrik, det är avkoppling för mig.

För några veckor sedan hade jag turen att få en strålande eftermiddag på ett par timmar vid havet ute i västra Göteborg där jag är uppvuxen.
Och med en glass i handen såg jag några modiga kvinnor som vinterbadade och vad bra sugen själv på att hoppa i.
 
(null)
Hinsholmens småbåtshamn
 
(null)
En glass vid Fiskebäcksbadet
 
(null)
 
(null)
 
(null)
Bilderna ovan är från Eskils kanal som binder ihop Fiskebäcks hamn med Önnereds hamn, en liten pärla på västkusten.
 
(null)
Fiskebäcksbadet, lite mer folktomt än i juli.
 

Vila och återhämtning

Just nu har jag extremt lite på agendan.
Tar långa promenader så ofta det går, och kortare de dagar det inte går att ta de långa.
Lägger mig hyfsat tidigt.
Pusslar, lyssnar på podd och bara är.
 
Det verkar fungera. Känner att jag börjar lugna mig inombords.
Stressen börjar avta och framförallt alla tankar lugnar sig.
Den nya medicinen gör att all nedstämdhet försvunnit och bara tröttheten finns kvar.
Jag känner mig som mitt glada jag igen, men trött.
 
Små steg framåt, men framåt.
Underbart!
(null)
Med den här promenadvyn i solsken kan man ju inte bli annat än glad :)

Tanka energi

I veckan som gick fick jag flera möjligheter att tanka energi.
Först "syjuntekväll" med fotbollsdamerna.
Vi startade med en timmes gemensam rask promenad innan vi alla nio proppade in oss i en bastu.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum som det så vackert heter.
Sedan bjöds vi på god middag och vin och en massa prat om högt och lågt och skratt så tårarna rann.
Så skönt att ha detta gäng som bollplank. Tacksam.
 
(null)
 
(null)
Sedan bjöds det på solsken i Göteborg och jag unnade mig en långpromenad längs kajen bort till Järntorget och tillbaks. Stenpiren har verkligen fått ett ansiktslyft de sista åren.
Soooool.... behöver den. Även om det är kallt så är ljuset så energigivande.
 
(null)
Fick låna två pussel att sitta och pilla med på kvällarna.
Till sällskap med pusslandet har jag ofta P3 Dokumentär eller P3 Historias poddar i örat.
Mycket intressant och avkopplande.
 
(null)
Sist men inte minst, härligt häng uppe i Getskär hos min vän Emma.
Häng framför "brasan", lågpromenad, Emma badade!!!, god mat, lite tv (
Alla är fotografer, se den om du inte gjort det!) och samtal om allt.
Supermysig dag och så avkopplande.
 
Tack alla goa vänner för att ni finns! <3

Hjälp

Jag drunknar.

När energin tar slut...

Det har varit en mentalt påfrestande sommar med utredning inom familjen.
Där jag pendlat mellan att vara ömsom positiv till att känna det som om det bedrivits häxjakt på mig.
Allt det ihop med årsdagen av min mammas bortgång, höstens inträde och en rörigare situation på jobbet samt barnens ökade behov av min närhet har sugit ut mig totalt.
Söndagar där planen varit att dra ner och träna efter att ha lämnat över barnen har istället slutat i tårar med choklad i soffan framför TV:n.
Orken borta och saknaden efter barnen har vuxit sig allt större.
 
Balansen jag kämpat mig till genom konsekvent mediterande och mer sömn vacklade när mörkret och kylan kom och orostankarna kom tillbaks och skapade mer stress och ännu mindre energi.
Spöken som skapas i huvudet när kärleken bor långt bort och kontakten inte sker dagligen förutom i text.
Virrvarret av tankar som uppstår i huvudet och tar fokus från resten av livet och skapar en hjärna som glömmer det mesta.
Jag får vara glad och tacksam över att jag i grund och botten är en extremt strukturerad person med kontrollbehov, så vardagsstrukturen går på rutin.
Det där med att handla mat, städa, ha fasta rutiner varje dag för barnen osv.
Men när den där barnfria veckan kommer är det som att allt rasar och luften går ur mig.
 
Och en sådan tung känsla av tjock klibbig ledsamhet inombords.
Där tårarna bara kommer utan någon synlig anledning.
Och man funderar på hur en bättre situation kunnat se ut. En vardag där det kanske inte hade behövts att öka upp dosering på medicin för att hålla känslorna i schack.
 
När jag tittar tillbaks så ser jag ändå hur långt jag kommit.
Att jag är stark ändå och inte vill kompromissa bort saker som är viktigt för mig, eller tumma på vad jag tycker är rätt och fel. Eller vad som är rättvist.
Jag vet bara inte hur länge till jag orkar vara stark. Jag vill känna mig självständig men ändå ha den där personen att luta mig emot och få hjälp av avlastning ifrån i livet.
Och det utan att skämmas över att ensam inte är stark.
 
Jag vill inte känna osäkerhet för framtiden.
Jag behöver ett tydligt mål.
 
 

Att sträva framåt i livet

(null)

Till att lära känna sig själv.
Sina svagheter och styrkor.
Att odla styrkorna och göra svagheterna färre.
För att trivas bättre med mig själv och för att göra mig till en bättre människa, mamma och partner.
Reflektera över hur jag beter mig och varför och vad jag kan göra för att förändra de delar som inte är så bra, de sidor som får mig att må dåligt och skapar stress.
Att släppa kontrollen, att inte försöka vara perfekt, att vara mer flexibel.
 
Nedan har jag gulmarkerat de sidor som jag upplever stämmer mest väl in på mig.
Kanske andra i min närhet har en annan syn och kanske har olika människor olika syn beroende på vilken typ av relation de har till mig.
Hela första högra rutan gör ju att man hamnar i de gulmarkerade fälten på ruta 5, 6 och 7 på höger sida. En symbios helt enkelt.
Och inte helt enkelt att bryta mönstret. Det får bli ett litet steg i taget.
 
(null)
 
Hur jobbar ni med er själva?
Lägger ni till på att reflektera och analysera i hopp om att åstadkomma förändringar till det bättre?
Eller är ni helt supergrymma precis som ni är?
 


A fine line...

...between sane and insanity.
 
Kanske inte riktigt så dramatiskt.
Men hösten är här och mörkret och mitt humör svänger nedåt, energin försvinner och jag känner mig låg.
En tuff vecka med sjukdom hos minste pojken och dåligt med sömn för mig skapar obalans i mig och dränermar mig ytterligare på energi.
 
De sista två dagarna har många tårar runnit och jag känner hur de där orostankarna pockar på uppmärksamhet igen. Men nu vet jag vart jag har dem och hur jag vinner över dem.
Så imorgon blir en lugn dag med tända ljus, bok och mys med barnen tills de skall till pappan.
Sedan ett längre lågintensivt pass på gymmet för mig och dejt med kärleken via Skype.
 
Men framöver kommer jag nog bli lite mer enstörig.
Meditera mer, vara ute i naturen i mån av väder.
Sova mer, läsa boken jag lånat, ta hand om mig själv.
Jag behöver ladda massor med energi.
 
De sista fyra månaderna har varit tuffa privat, men i förlängningen också väldigt positiva.
 
Ibland känns det bara så tomt och ensamt att inte vara två i vardagen.
Att inte ha någon att luta sig emot i det pågående livet.
Att inte kunna få avlastning om man haft en riktigt tuff dag.
Att alltid försöka vara sitt bästa jag trots omständigheter som gör det svårt.
Att räcka till och känna sig tillräcklig.
 
Samtidigt är jag så oändligt tacksam för livet.
För att alla är friska i min familj.
Att kärleken finns där.
Stunderna med barnen när allt är sådär perfekt utan bråk och vi är nära, nära.
Solen som skiner från en blå himmel och gräset som är krispigt vitt från frost.
Resplaner i framtiden ihop med den man som hjärtat klappar extra hårt för.
 
Saknaden av min mamma gör sig oftare påmind.
Hoppas hon finns där nånstans och ser oss och är stolt över mig och pojkarna.
Vi saknar dig!
 
 
 

Vättlefjäll

En söndag i slutet av september fick jag möjligheten att ta en lååång tur ute i Vättlefjälls naturområde. Pappan hade frågat om att få barnen lite tidigare så de kunde vara med och fira bonussyrrans födelsedag, så jag hade ett par timmar extra den eftermiddagen att förfoga över som jag ville.
Drog iväg ett mess till en kompis och frågade om hon var sugen på att haka på vilket hon sa ja till på stående fot.
Så vi möttes upp och körde till en parkering inte så långt ifrån första fina vindskyddet.
(null)
 
Vi hade med varsin ryggsäck med lite matlåda, fika och en termos kaffe.
Så första stoppet blev matlådan som en sen lunch ute i naturen. Solen kämpade med att komma fram bakom molnen.
(null)
 
(null)
Till sist kämpade sig solen fram och vi fick en lång härlig eftermiddag i naturen.
Prat om allt mellan himmel och jord. Om livet efter separation, som varannan veckaföräldrar, om kärlek och nya relationer om föräldraskap, om gamla minnen osv.
Vi fick oss också ett par riktigt goa skratt. Så där så ljudet fastnar i halsen och det bara kommer ett väsande samt tårar som pressas fram ur ögonen.
 
(null)
 
(null)
 
(null)
Sista fikan blev i kvällssolen på samma plats som vi startade vandringen.
Fem timmar och ca 2 mil senare.
Underbart och gav så mycket energi till kommande vecka.
Tack Marie <3

Semester - Dorotea

Dorotea hette från början Bergvattnet - eller snarare på samiska Kraapohke, men fick senare sitt namn efter kung Gustav IV Adolfs hustru drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden.
Orten ligger i södra mitten av Västerbotten och här bor ca 2500 invånare totalt i kommunen.
Ganska stor skillnad mot Göteborg alltså.
 
Jag har kommit fram till att löpning är ett bra sätt att få se lite av nya orter, så jag tänkte att jag testar samma sak i Dorotea och gav mig ut på en löprunda runt Bergvattensjön.
Vacker solnedgång denna kvällen.
 
Lite blandad terräng runt sjön, både grusväg, naturstig och spång.
 
Undrar vem som bor här?
 
När jag stannade för att fota höll myggen på att äta upp mig, så det gällde att hålla hyfsat tempo i löpningen.
 
Avslutade min runda med att springa upp till Dorotea kyrka.
Mycket vacker kyrka som det nästan alltid är ute på mindre orter och landsbygd.
Det hela blev en runda på dryga 7 km med mycket fina naturintryck.

Blind

Hur gör man när man själv inte ser att saker går bakåt?
När man inte tar de hintar och råd man får.
När man upptäcker det för sent genom en käftsmåll av ord som träffar som en rak höger mot käken?
 
Jo, man börjar om.
Man backar tillbaks.
Man tar återigen upp de saker som gjorde att man mådde bättre.
 
Men man ger ALDRIG upp!
 

En natt i vindskydd

På väg hem efter midsommarfirandet ändrades mina planer snabbt då kusinen blev fast på akuten efter en fiskeolycka där krok fastnat i ena dotterns näsa.
Packade istället snabbt om för en natt utomhus och körde upp till vättlefjäll.

(null)

(null)

Vid första vindskyddet var det fullt av två personer med sjukt mycket packning så jag promenerade vidare till nästa.
Där låg lite saker men ingen människa utan de tältade vid sidan om vindskyddet.
En skäggig man stack ut huvudet när han hörde mig smyga omkring utanför och jag frågade om jag kunde ta vindskyddet som sovplats. Helt ok, han ville bara kolla så det inte var ngn som tänkt stjäla kanoterna.
(null)

(null)
Det blev en skön kväll vid sjökanten med kvällsmacka, lite godis, en cider och en bok tills knotten jagade in mig i vindskyddet.

(null)

(null)
Vacker morgonvy vid 04:30.
Vaknade sedan runt åtta av att det var fullt frukoststök sv de två barnfamiljer som sovit i tälten. Blev trevligt sällskap för mig som var ensam :)

(null)

(null)
Vandrade iväg till en annan sjö där jag åt lite lunch och läste bok i solskenet innan jag tog mig tillbaks till bilen och körde hem.
En mycket mysig natt och dag i naturen.
Nästa gång har jag med mig kniv och eld.


Nationaldagsvandring i Vättlefjäll

Nationaldagen lovade toppenväder och Andreas var sugen på att komma ut i naturen efter en lång hektiskt höst och vinter.
Vi hade egentligen tänkt hyra kanoter, men med strålande sol och upp mot trettio grader kände vi att det kunde vara smartare att ta skydd av skogens skugga, så det blev vandring istället.
Vi fick även med en kompis som hade den goda smaken att dyka upp på centralen i blågult träningsställ!
Planen var atta ta sig till vindskyddet vid norra äden av Kroksjön, men där var det redan fullt med folk, men vi hittade en liten klippa vid Skyrsjöns ena strand.
Varmt och skönt och vi plockade fram mat vi hade med oss och badade.
 
Vet inte riktigt hur varmt vattnet var, men skulle tippa på runt 17 grader.
Ingen av oss frös ihjäl i alla fall. Där satt vi ett par timmar och samtalde om diverse saker och skrattade en hel del.
Då och då kom det lite kanoter förbi som skulle in in den lilla kanalen som länkar ihop Skyrsjön med Kroksjön.
 
Precis Så att en kanot får plats utan att fastna i botten.
 
Framåt halv fem packade vi ihop oss och startade vandringen tillbaks till parkeringsplatsen vid Surtesjön. Vi tog en annan väg tillbaks så vi fick se lite mer av de olika lederna.
 
En kort bit vandrade vi på Bohusleden. Den vill jag gärna utforska mer då den är lååång och man kan välja flera olika etapper att gå beroende på vad man vill uppleva.
Fick även testat min nya ryggsäck som inköpts dagen innan. En Bergans Trysil 30 L.
Den känns rätt lagom för dagstur eller kanske en övernattning om jag är ensam. 
Skall skaffa mig en stor ryggsäck också 65 L för att ha antingen för längre vandring eller om jag och barnen skall ut en natt för då får jag bära även deras grejer.
 
Allt som allt avverkade vi nog runt 12 km i värmen och var bra trötta när vi kom hem.
Då satt det fint med kall vattenmelon för i värmen blir man inte så extremt hungrig.
Toppenbra nationaldag!
 

Göteborgsvarvet 2019

Fjärde året i rad för mig.
Och återigen sämsta formen ever.
Livet kom imellan skulle man kunna säga.
Hösten med sorg, ångest och oro gav inte så mycket tid för träning.
Sedan blev det fokus på meditation och yoga för att komma tillbaks upp ur hålet.
Men pannbenet verkar det inte vara något större fel på denna modellen.
 
Målet var att komma runt på under tre timmar och komma i mål.
Startgrupp 17 i år och starten gick 15:07.
När man startar såpass sent hinner alla vänner som hejar runt banan att gå hem ha ha.
Får bli seedningslopp inför nästa års varv.
På väg mot start.
 
Startade ganska lugnt.
Gick uppför bägge broarna.
Tiggde chips av ett grabbgäng på Eriksberg som blev förvånade och lite fulla i skratt.
Ryggen började dö vid Göta Älvbron precis som förra året.
Fick kämpa för att inte säcka ihop och få helt fel löpsteg.
Mer bålträning och ett par riktigt långa pass under månaderna innan nästa varv är nog vad som krävs för att det skall kännas bättre.
 
Men jag kom i mål.
Och landade tiden 2:26:38 vilket är min näst bästa tid.
Första årets 2 timmar och 36 sekunder blir svårslaget.
Svettig, stolt och så jäkla lycklig över att ha genomfört loppet på ett bra sätt. 
 

Föreläsning av Johannes Hansen

 Förra veckan hade vår nye VD bjudit in de som ville att gå på föreläsning med den mentala tränaren Johannes Hansen.
Det tyckte jag var superbra och intresseant så jag anmälde mig snabbt.
 
Innan föreläsningen var vi ett gäng kolegor som åt en god middag på Tacos y Tequila som låg granne med föreläsningslokalen.
Fisktacos och världens godaste alkoholfria batida. Med smak av citrus och mynta.
 
 
 
 
Själva föreläsningen var slutsåld och förväntan hög + att en del var lite rädda över att eventuellt få en spontan fråga riktad till sig under kvällen.
Men det var som vi misstänkte, de som ville få bolla gjorde det och vi som inte ville kunde bara lyssna och ta in klokskap.
 
Vad är ditt hinder för att utvecklas/Vart befinner du dig just nu?
och
Vilken strategi gömmer du dig bakom när du blir osäker/känner dig obekväm?
Det var frågor vi skulle ta ställning till där och då.
Mina svar blev:
1. Jag har tappat tron på mig själv.
2. Jag skämtar bort saker.
 
Ettan visste jag ju. Det är ju en av sakerna jag jobbar på, att vara mer snäll mot mig själv och fokusera på de saker jag gör bra. För varje negativ sak behövs ju tre positiva för att väga upp, så mycket starkare fastnar det dåliga i hjärnan.
Tvåan kom som en lite halvjobbig insikt. För en person jag var på middag med förra året sa just detta till mig efter lite mailväxling och ett par telefonsamtal, men jag slog ifrån mig det med att jag bara är en rolig tjej som gillar irioni och att munhuggas.
Men nu när jag börjat rannsaka mig själv mer insåg jag att ja, ibland gömmer jag min osäkerhet bakom den där "roliga" attityden och skämtar bort saker eller skämtar på min egen bekostnad.
 
En sak som bildligt etsade sig fast hos mig var liknelsen om att personers sätt att vara på är som en diagramkurva. Om den börjar peka åt ett håll redan från start så kommer den förmodligen ha en ganska rak linje i samma lutning framöver också.
D.v.s ogillar du ett visst beteende hos en person så kommer det nog förstärkas med åren snarare än att personen tvärvänder sitt sätt att vara.
 
Nedan är saxat från Johannes Hansens hemsida om hans drivkraft:
 

"De människor som har vågat utmana mig har varit de människor som utvecklat mig mest. Som inte har köpt mina ursäkter. Som har tvingat mig att inse att jag är större än mina problem. Som har trott på mig även när jag inte har trott på mig själv.

Förändra världen.

Det blev rubriken i mitt anteckningsblock när jag var sjutton år gammal. Sittandes i publiken. Inspirerad, utmanad och berörd.

Jag ville vara den där personen. Han som vågade utmana.

Idag är jag den personen. Han som tränar människor till att sätta upp mål som skrämmer och inspirerar på samma gång. Han som får människor att göra saker som de inte trodde att de kunde göra. Han som inte slutar utmana förrän det har gett resultat.

Idag ser jag människor i publiker, på resor och i mötesrum varje dag. Inspirerade, utmanade och berörda. Jag har skrattat, kämpat och firar tillsammans med mina klienter och min publik.

I tio år har jag ägnat mitt liv åt att utmana människor till att utvecklas. Jag älskar det. De kommande tio åren kommer jag fortsätta göra samma sak. Större, bättre och tillsammans med fler."

Förändra världen är fortfarande min rubrik.


Visa vägen med rak rygg

Jag väljer att handla så som jag önskar att andra skall handla mot mig.
Att gång på gång välja att försöka hålla ryggen rak och välja rätt väg, även om jag blir kränkt, sårad eller motarbetad.
På så sätt kan jag i alla fall stå med rak rygg och huvudet högt. 
Att jag inte pajkastar i affekt utan försöker hålla mig till sakfrågan med fakta och hela tiden med målet att två små sätts i främsta rummet.
Vissa dagar krävs extra meditation och djupandning för att inte krascha.

(null)



Slappna av

Och låta saker ta sin tid.
Det är rätt väg att gå.
Och det känns som att allt kommer falla på plats om jag bara behåller lugnet.

Det har varit soliga dagar med kylig vind.
Lunchpromenader för att andas.
Tror jag hittat en del av receptet för att börja läka inifrån och ut.
Allt känns ljusare och mer hoppfullt igen i vårsolens ljus.

Jag kan, jag vill, jag skall.
Känna lugn och lycka igen.

(null)


Tålamod

Ett steg i taget.
Låt förändringen ta den tid det tar.
Stressa inte upp dig för att det går långsamt.
Se framstegen istället och glädjs åt dem.
Titta tillbaks och se hur långt du kommit sedan starten istället för att se sträckan framför dig.
Ha tillit till att det blir bra.
Även utan planering och kontroll.
Acceptera att du är passagerare i livet och att vägen är målet.
 
 

Tillbaks på heltid

Tillbaks på heltid på jobbet sedan första april.
Men tar en semesterdag i månaden för att kunna jobba lite kortare dagar på mina barnveckor.
Så idag var första åttatimmarsdagen sedan mitten av september.
Väl hemma hann jag äta och så iväg på mitt sista styrelsemöte i brf:en.
Kom hem vid nio helt slut.

Zzzzzzzzz...

Att skriva är terapi

Att skriva av sig om allt som händer i huvudet har en lugnande effekt.
Så det kommer nog bli en del text här på bloggen.

Snart min första vecka tillbaks på heltid gjord.
Det känns framförallt mentalt. Möjligheten att landa en stund innan barnhämtning finns inte längre och jag är tröttare än innan.
Tar dock alltid en kortare meditationspaus på förmiddagen på jobbet för att jorda mig lite.

Idag har det blivit fyra meditationspass totalt.
Allt för att behålla lugnet. Och jag har varit på samtal med min terapeut. Idag fick han mig att ta emot paketet med näsdukar, dealen nästa gång är att jag även använder dem om de behövs.
Så mycket ångest, skam, frustration, rädsla och sorg han fick lyssna på idag. Sedan kommer små frågor för att tränga djupare in i det jag berättar om tills man hittar någon punkt som skaver.
Idag var hans reflektion att han upplevde det som att jag ofta tycker att jag gör fel, att felet är mitt. Det tycker jag nog också och ofta är det nog så, men jag gör inte fel av illvilja för att jag vill göra någon illa. Det blir bara fel :(

Innan terapisessionen lämnade jag sommarvärmen och klev in i svalkan i Domkyrkan.
Satt där ett tag och djupandades medan tårarna rann.
Tände tre ljus innan jag lämnade kyrkan.
Ett för mamma med en önskan om att hon har det bra där hon är.
Ett för min familj och mig.
Ett för Andreas och framtiden.


Tacksamhet

Jag har berört detta ämnet innan.
Men då bara genom en kort lista över saker jag själv är tacksam över.
 
Nu efter närvaroträning, terapi och lyssnande på bloggar om närvaro så står det ganska klart att just tacksamhet är en viktig del i att må bra.
Människor som känner stor tacksamhet är lyckligare och mår bättre.
De tenderar också att ge mer av sig själva till andra.
Och ger man så får man oftast också automiatiskt mer tillbaks - en slags gyllene cirkel.
 
Att kunna vara tacksam även i perioder som känns svåra är såklart svårare.
Men om man funderar lite så kan man ju bryta ner det till; vilka delar i mitt liv fungerar bra?
Dem kan man ju vara tacksam över.
Oftast kanske det är saker man inte ens reflekterar över.
Bara den där lilla detaljen som hälsan är ju ganska lätt att förbise om man har en god hälsa.
Och har man sin hälsa har man redan där en stor anledning att känna tacksamhet.
 
När man inte är så bra på något eller något känns svårt.
Vad gör man då?
Jo, man övar.
Så jag övar mig genom att fortsätta skriva ner bra saker som hänt under dagen.
Saker jag är tacksam över.
När det blir mer vana att snabbt själv kunna se dessa saker utan at fundera över det, så kanske listan kommer försvinna, men tills dess vill jag skriva ner och kunna somna med en varm känsla inombords.
 
 

Tidigare inlägg