A fine line...

...between sane and insanity.
 
Kanske inte riktigt så dramatiskt.
Men hösten är här och mörkret och mitt humör svänger nedåt, energin försvinner och jag känner mig låg.
En tuff vecka med sjukdom hos minste pojken och dåligt med sömn för mig skapar obalans i mig och dränermar mig ytterligare på energi.
 
De sista två dagarna har många tårar runnit och jag känner hur de där orostankarna pockar på uppmärksamhet igen. Men nu vet jag vart jag har dem och hur jag vinner över dem.
Så imorgon blir en lugn dag med tända ljus, bok och mys med barnen tills de skall till pappan.
Sedan ett längre lågintensivt pass på gymmet för mig och dejt med kärleken via Skype.
 
Men framöver kommer jag nog bli lite mer enstörig.
Meditera mer, vara ute i naturen i mån av väder.
Sova mer, läsa boken jag lånat, ta hand om mig själv.
Jag behöver ladda massor med energi.
 
De sista fyra månaderna har varit tuffa privat, men i förlängningen också väldigt positiva.
 
Ibland känns det bara så tomt och ensamt att inte vara två i vardagen.
Att inte ha någon att luta sig emot i det pågående livet.
Att inte kunna få avlastning om man haft en riktigt tuff dag.
Att alltid försöka vara sitt bästa jag trots omständigheter som gör det svårt.
Att räcka till och känna sig tillräcklig.
 
Samtidigt är jag så oändligt tacksam för livet.
För att alla är friska i min familj.
Att kärleken finns där.
Stunderna med barnen när allt är sådär perfekt utan bråk och vi är nära, nära.
Solen som skiner från en blå himmel och gräset som är krispigt vitt från frost.
Resplaner i framtiden ihop med den man som hjärtat klappar extra hårt för.
 
Saknaden av min mamma gör sig oftare påmind.
Hoppas hon finns där nånstans och ser oss och är stolt över mig och pojkarna.
Vi saknar dig!
 
 
 

Vättlefjäll

En söndag i slutet av september fick jag möjligheten att ta en lååång tur ute i Vättlefjälls naturområde. Pappan hade frågat om att få barnen lite tidigare så de kunde vara med och fira bonussyrrans födelsedag, så jag hade ett par timmar extra den eftermiddagen att förfoga över som jag ville.
Drog iväg ett mess till en kompis och frågade om hon var sugen på att haka på vilket hon sa ja till på stående fot.
Så vi möttes upp och körde till en parkering inte så långt ifrån första fina vindskyddet.
(null)
 
Vi hade med varsin ryggsäck med lite matlåda, fika och en termos kaffe.
Så första stoppet blev matlådan som en sen lunch ute i naturen. Solen kämpade med att komma fram bakom molnen.
(null)
 
(null)
Till sist kämpade sig solen fram och vi fick en lång härlig eftermiddag i naturen.
Prat om allt mellan himmel och jord. Om livet efter separation, som varannan veckaföräldrar, om kärlek och nya relationer om föräldraskap, om gamla minnen osv.
Vi fick oss också ett par riktigt goa skratt. Så där så ljudet fastnar i halsen och det bara kommer ett väsande samt tårar som pressas fram ur ögonen.
 
(null)
 
(null)
 
(null)
Sista fikan blev i kvällssolen på samma plats som vi startade vandringen.
Fem timmar och ca 2 mil senare.
Underbart och gav så mycket energi till kommande vecka.
Tack Marie <3

Semester - Dorotea

Dorotea hette från början Bergvattnet - eller snarare på samiska Kraapohke, men fick senare sitt namn efter kung Gustav IV Adolfs hustru drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden.
Orten ligger i södra mitten av Västerbotten och här bor ca 2500 invånare totalt i kommunen.
Ganska stor skillnad mot Göteborg alltså.
 
Jag har kommit fram till att löpning är ett bra sätt att få se lite av nya orter, så jag tänkte att jag testar samma sak i Dorotea och gav mig ut på en löprunda runt Bergvattensjön.
Vacker solnedgång denna kvällen.
 
Lite blandad terräng runt sjön, både grusväg, naturstig och spång.
 
Undrar vem som bor här?
 
När jag stannade för att fota höll myggen på att äta upp mig, så det gällde att hålla hyfsat tempo i löpningen.
 
Avslutade min runda med att springa upp till Dorotea kyrka.
Mycket vacker kyrka som det nästan alltid är ute på mindre orter och landsbygd.
Det hela blev en runda på dryga 7 km med mycket fina naturintryck.

Blind

Hur gör man när man själv inte ser att saker går bakåt?
När man inte tar de hintar och råd man får.
När man upptäcker det för sent genom en käftsmåll av ord som träffar som en rak höger mot käken?
 
Jo, man börjar om.
Man backar tillbaks.
Man tar återigen upp de saker som gjorde att man mådde bättre.
 
Men man ger ALDRIG upp!
 

En natt i vindskydd

På väg hem efter midsommarfirandet ändrades mina planer snabbt då kusinen blev fast på akuten efter en fiskeolycka där krok fastnat i ena dotterns näsa.
Packade istället snabbt om för en natt utomhus och körde upp till vättlefjäll.

(null)

(null)

Vid första vindskyddet var det fullt av två personer med sjukt mycket packning så jag promenerade vidare till nästa.
Där låg lite saker men ingen människa utan de tältade vid sidan om vindskyddet.
En skäggig man stack ut huvudet när han hörde mig smyga omkring utanför och jag frågade om jag kunde ta vindskyddet som sovplats. Helt ok, han ville bara kolla så det inte var ngn som tänkt stjäla kanoterna.
(null)

(null)
Det blev en skön kväll vid sjökanten med kvällsmacka, lite godis, en cider och en bok tills knotten jagade in mig i vindskyddet.

(null)

(null)
Vacker morgonvy vid 04:30.
Vaknade sedan runt åtta av att det var fullt frukoststök sv de två barnfamiljer som sovit i tälten. Blev trevligt sällskap för mig som var ensam :)

(null)

(null)
Vandrade iväg till en annan sjö där jag åt lite lunch och läste bok i solskenet innan jag tog mig tillbaks till bilen och körde hem.
En mycket mysig natt och dag i naturen.
Nästa gång har jag med mig kniv och eld.


Nationaldagsvandring i Vättlefjäll

Nationaldagen lovade toppenväder och Andreas var sugen på att komma ut i naturen efter en lång hektiskt höst och vinter.
Vi hade egentligen tänkt hyra kanoter, men med strålande sol och upp mot trettio grader kände vi att det kunde vara smartare att ta skydd av skogens skugga, så det blev vandring istället.
Vi fick även med en kompis som hade den goda smaken att dyka upp på centralen i blågult träningsställ!
Planen var atta ta sig till vindskyddet vid norra äden av Kroksjön, men där var det redan fullt med folk, men vi hittade en liten klippa vid Skyrsjöns ena strand.
Varmt och skönt och vi plockade fram mat vi hade med oss och badade.
 
Vet inte riktigt hur varmt vattnet var, men skulle tippa på runt 17 grader.
Ingen av oss frös ihjäl i alla fall. Där satt vi ett par timmar och samtalde om diverse saker och skrattade en hel del.
Då och då kom det lite kanoter förbi som skulle in in den lilla kanalen som länkar ihop Skyrsjön med Kroksjön.
 
Precis Så att en kanot får plats utan att fastna i botten.
 
Framåt halv fem packade vi ihop oss och startade vandringen tillbaks till parkeringsplatsen vid Surtesjön. Vi tog en annan väg tillbaks så vi fick se lite mer av de olika lederna.
 
En kort bit vandrade vi på Bohusleden. Den vill jag gärna utforska mer då den är lååång och man kan välja flera olika etapper att gå beroende på vad man vill uppleva.
Fick även testat min nya ryggsäck som inköpts dagen innan. En Bergans Trysil 30 L.
Den känns rätt lagom för dagstur eller kanske en övernattning om jag är ensam. 
Skall skaffa mig en stor ryggsäck också 65 L för att ha antingen för längre vandring eller om jag och barnen skall ut en natt för då får jag bära även deras grejer.
 
Allt som allt avverkade vi nog runt 12 km i värmen och var bra trötta när vi kom hem.
Då satt det fint med kall vattenmelon för i värmen blir man inte så extremt hungrig.
Toppenbra nationaldag!
 

Göteborgsvarvet 2019

Fjärde året i rad för mig.
Och återigen sämsta formen ever.
Livet kom imellan skulle man kunna säga.
Hösten med sorg, ångest och oro gav inte så mycket tid för träning.
Sedan blev det fokus på meditation och yoga för att komma tillbaks upp ur hålet.
Men pannbenet verkar det inte vara något större fel på denna modellen.
 
Målet var att komma runt på under tre timmar och komma i mål.
Startgrupp 17 i år och starten gick 15:07.
När man startar såpass sent hinner alla vänner som hejar runt banan att gå hem ha ha.
Får bli seedningslopp inför nästa års varv.
På väg mot start.
 
Startade ganska lugnt.
Gick uppför bägge broarna.
Tiggde chips av ett grabbgäng på Eriksberg som blev förvånade och lite fulla i skratt.
Ryggen började dö vid Göta Älvbron precis som förra året.
Fick kämpa för att inte säcka ihop och få helt fel löpsteg.
Mer bålträning och ett par riktigt långa pass under månaderna innan nästa varv är nog vad som krävs för att det skall kännas bättre.
 
Men jag kom i mål.
Och landade tiden 2:26:38 vilket är min näst bästa tid.
Första årets 2 timmar och 36 sekunder blir svårslaget.
Svettig, stolt och så jäkla lycklig över att ha genomfört loppet på ett bra sätt. 
 

Föreläsning av Johannes Hansen

 Förra veckan hade vår nye VD bjudit in de som ville att gå på föreläsning med den mentala tränaren Johannes Hansen.
Det tyckte jag var superbra och intresseant så jag anmälde mig snabbt.
 
Innan föreläsningen var vi ett gäng kolegor som åt en god middag på Tacos y Tequila som låg granne med föreläsningslokalen.
Fisktacos och världens godaste alkoholfria batida. Med smak av citrus och mynta.
 
 
 
 
Själva föreläsningen var slutsåld och förväntan hög + att en del var lite rädda över att eventuellt få en spontan fråga riktad till sig under kvällen.
Men det var som vi misstänkte, de som ville få bolla gjorde det och vi som inte ville kunde bara lyssna och ta in klokskap.
 
Vad är ditt hinder för att utvecklas/Vart befinner du dig just nu?
och
Vilken strategi gömmer du dig bakom när du blir osäker/känner dig obekväm?
Det var frågor vi skulle ta ställning till där och då.
Mina svar blev:
1. Jag har tappat tron på mig själv.
2. Jag skämtar bort saker.
 
Ettan visste jag ju. Det är ju en av sakerna jag jobbar på, att vara mer snäll mot mig själv och fokusera på de saker jag gör bra. För varje negativ sak behövs ju tre positiva för att väga upp, så mycket starkare fastnar det dåliga i hjärnan.
Tvåan kom som en lite halvjobbig insikt. För en person jag var på middag med förra året sa just detta till mig efter lite mailväxling och ett par telefonsamtal, men jag slog ifrån mig det med att jag bara är en rolig tjej som gillar irioni och att munhuggas.
Men nu när jag börjat rannsaka mig själv mer insåg jag att ja, ibland gömmer jag min osäkerhet bakom den där "roliga" attityden och skämtar bort saker eller skämtar på min egen bekostnad.
 
En sak som bildligt etsade sig fast hos mig var liknelsen om att personers sätt att vara på är som en diagramkurva. Om den börjar peka åt ett håll redan från start så kommer den förmodligen ha en ganska rak linje i samma lutning framöver också.
D.v.s ogillar du ett visst beteende hos en person så kommer det nog förstärkas med åren snarare än att personen tvärvänder sitt sätt att vara.
 
Nedan är saxat från Johannes Hansens hemsida om hans drivkraft:
 

"De människor som har vågat utmana mig har varit de människor som utvecklat mig mest. Som inte har köpt mina ursäkter. Som har tvingat mig att inse att jag är större än mina problem. Som har trott på mig även när jag inte har trott på mig själv.

Förändra världen.

Det blev rubriken i mitt anteckningsblock när jag var sjutton år gammal. Sittandes i publiken. Inspirerad, utmanad och berörd.

Jag ville vara den där personen. Han som vågade utmana.

Idag är jag den personen. Han som tränar människor till att sätta upp mål som skrämmer och inspirerar på samma gång. Han som får människor att göra saker som de inte trodde att de kunde göra. Han som inte slutar utmana förrän det har gett resultat.

Idag ser jag människor i publiker, på resor och i mötesrum varje dag. Inspirerade, utmanade och berörda. Jag har skrattat, kämpat och firar tillsammans med mina klienter och min publik.

I tio år har jag ägnat mitt liv åt att utmana människor till att utvecklas. Jag älskar det. De kommande tio åren kommer jag fortsätta göra samma sak. Större, bättre och tillsammans med fler."

Förändra världen är fortfarande min rubrik.


Visa vägen med rak rygg

Jag väljer att handla så som jag önskar att andra skall handla mot mig.
Att gång på gång välja att försöka hålla ryggen rak och välja rätt väg, även om jag blir kränkt, sårad eller motarbetad.
På så sätt kan jag i alla fall stå med rak rygg och huvudet högt. 
Att jag inte pajkastar i affekt utan försöker hålla mig till sakfrågan med fakta och hela tiden med målet att två små sätts i främsta rummet.
Vissa dagar krävs extra meditation och djupandning för att inte krascha.

(null)



Slappna av

Och låta saker ta sin tid.
Det är rätt väg att gå.
Och det känns som att allt kommer falla på plats om jag bara behåller lugnet.

Det har varit soliga dagar med kylig vind.
Lunchpromenader för att andas.
Tror jag hittat en del av receptet för att börja läka inifrån och ut.
Allt känns ljusare och mer hoppfullt igen i vårsolens ljus.

Jag kan, jag vill, jag skall.
Känna lugn och lycka igen.

(null)


Tålamod

Ett steg i taget.
Låt förändringen ta den tid det tar.
Stressa inte upp dig för att det går långsamt.
Se framstegen istället och glädjs åt dem.
Titta tillbaks och se hur långt du kommit sedan starten istället för att se sträckan framför dig.
Ha tillit till att det blir bra.
Även utan planering och kontroll.
Acceptera att du är passagerare i livet och att vägen är målet.
 
 

Tillbaks på heltid

Tillbaks på heltid på jobbet sedan första april.
Men tar en semesterdag i månaden för att kunna jobba lite kortare dagar på mina barnveckor.
Så idag var första åttatimmarsdagen sedan mitten av september.
Väl hemma hann jag äta och så iväg på mitt sista styrelsemöte i brf:en.
Kom hem vid nio helt slut.

Zzzzzzzzz...

Att skriva är terapi

Att skriva av sig om allt som händer i huvudet har en lugnande effekt.
Så det kommer nog bli en del text här på bloggen.

Snart min första vecka tillbaks på heltid gjord.
Det känns framförallt mentalt. Möjligheten att landa en stund innan barnhämtning finns inte längre och jag är tröttare än innan.
Tar dock alltid en kortare meditationspaus på förmiddagen på jobbet för att jorda mig lite.

Idag har det blivit fyra meditationspass totalt.
Allt för att behålla lugnet. Och jag har varit på samtal med min terapeut. Idag fick han mig att ta emot paketet med näsdukar, dealen nästa gång är att jag även använder dem om de behövs.
Så mycket ångest, skam, frustration, rädsla och sorg han fick lyssna på idag. Sedan kommer små frågor för att tränga djupare in i det jag berättar om tills man hittar någon punkt som skaver.
Idag var hans reflektion att han upplevde det som att jag ofta tycker att jag gör fel, att felet är mitt. Det tycker jag nog också och ofta är det nog så, men jag gör inte fel av illvilja för att jag vill göra någon illa. Det blir bara fel :(

Innan terapisessionen lämnade jag sommarvärmen och klev in i svalkan i Domkyrkan.
Satt där ett tag och djupandades medan tårarna rann.
Tände tre ljus innan jag lämnade kyrkan.
Ett för mamma med en önskan om att hon har det bra där hon är.
Ett för min familj och mig.
Ett för Andreas och framtiden.


Tacksamhet

Jag har berört detta ämnet innan.
Men då bara genom en kort lista över saker jag själv är tacksam över.
 
Nu efter närvaroträning, terapi och lyssnande på bloggar om närvaro så står det ganska klart att just tacksamhet är en viktig del i att må bra.
Människor som känner stor tacksamhet är lyckligare och mår bättre.
De tenderar också att ge mer av sig själva till andra.
Och ger man så får man oftast också automiatiskt mer tillbaks - en slags gyllene cirkel.
 
Att kunna vara tacksam även i perioder som känns svåra är såklart svårare.
Men om man funderar lite så kan man ju bryta ner det till; vilka delar i mitt liv fungerar bra?
Dem kan man ju vara tacksam över.
Oftast kanske det är saker man inte ens reflekterar över.
Bara den där lilla detaljen som hälsan är ju ganska lätt att förbise om man har en god hälsa.
Och har man sin hälsa har man redan där en stor anledning att känna tacksamhet.
 
När man inte är så bra på något eller något känns svårt.
Vad gör man då?
Jo, man övar.
Så jag övar mig genom att fortsätta skriva ner bra saker som hänt under dagen.
Saker jag är tacksam över.
När det blir mer vana att snabbt själv kunna se dessa saker utan at fundera över det, så kanske listan kommer försvinna, men tills dess vill jag skriva ner och kunna somna med en varm känsla inombords.
 
 

Strategier och nya vanor

Jag håller på att lära mig att leva på ett bättre sätt.
Inte vara kostant i maxfart.
Hitta sätt att varva ner med jämna mellanrum och ge mig tid att känna efter; vad händer här och nu.
För att göra detta krävs både motivation och tålamod.
Om man har levt på ett sätt hela sitt vuxna liv gör man ju inte en helomvändning på en kvart.
 
Till min hjälp har jag:
Familj, partner och vänner som stöttar
Terapi
Medicin
Yoga
Mindfulness
Appar som handlar om känslor och närvaro i nuet
Motion
Mer sömn
 
Sedan drygt två veckor har jag en ny vana och det är att gå undan 10-15 min en eller två gånger under arbetstid för att meditera/öva mindfulness.
Detta har redan gett resultat i att jag inte kommer upp i lika höga stresspåslag.
Oftast mediterar jag eller yogar även hemma på kvällen vilket gör att jag slappnar av ännu mer innan läggdags och sover lite lugnare.
 
Stenhårda träningspass med fokus på att ständigt förbättra sig byttes redan i höstas mot långpromenader, lugnare pass och nu även mycket yoga, vilket både gör kroppen smidigare, öppnar upp chakran och skapar ett helt annat mentalt fokus.
 
Att lyssna på människor som talar om svåra saker och hur vi gör för att vara mer närvarande är också till stor hjälp.
Just nu är favoriterna poddarna; Björn & Navid och Närvaropodden.
Ett citat som är tänkvärt är: "Att vara bittter är som att svälja gift och hoppas att någon annan skall dö". För om man håller fast vid det förflutnas missräkningar och blir bitter så tar man sakta livsglädjen ifrån sig själv. Och där vill nog ingen hamna medvetet.
 
Och även den som tränat att vara närvarande i många år kan ju handla i affekt och bli påverkad och agera ut, men hittar oftast ganska snabbt tillbaks till sin tabilitet igen.
Det vill jag också göra. Hitta ett sätt att mycket mer låta saker bara fara förbi mig, istället för att ta in allt och bli påverkad av dem på ett negativt sätt.

Värdelös

Jag känner mig helt värdelös.
Det enda jag gör är att försöra de saker som är bra i mitt liv.
Den jag älskar skadar jag djupt - kanske såpass att det inte går att reparera.
Och det innebär att jag också skadar mig själv djupt.
Att det som var bra för mig är det jag stöter bort bara för att jag inte kan bättre just nu.
 
Gjorde en mindfulnessövning.
Heart medicine for fear.
Man skulle tänka ut en trygg plats.
Redan där kom sorgen för först kunde jag inte ens se en trygg plats.
Sedan kom den till mig. A's famn, mitt huvud på hans axel och värmen från hans kropp intill mig.
Efter det skulle man tänka på det man var mest rädd förr.
Och det är ju att förlora A ur mitt liv.
Sedan kom sorgen, skäljde över mig som en gigantisk våg och tårarna bara rann.
Grät lika förtvivlat som ett barn och kände mig så ensam.
 
Samma sak är när jag gör övningar i self compassion.
Man skall visa sig själv kärlek.
SOm om jag skulle viska orden i mitt eget öra.
Men vad fan säger man för kärleksfullt till sig själv, när man just känenr sig värdelös och trasig och den som bara gör andra illa?
 

Närvaropodden

Just nu är denna podden min bästa vän på jobbet.
Det finns så mycket att lära sig.
Och så många kloka samtal i denna podd.
Att lära sig att bli mer närvarande.
I nuet, i sina tankar och känslor. Att inte vara en slav under sina tankar, utan ta kontrollen genom att låta dem ta mindre plats.
 
I dagens avsnitt handlade det just om Närvaro.
Att vara här och nu.
Att acceptera sakers tillstånd. Att målet är inte det viktiga utan vägen.
Och vägen kanske inte alls blir den man själv hade tänkt, men den blir bra ändå, eller kanske till och med ännu bättre.
Om man bara låter sig följa med och inte arbetar emot med all kraft och energi man har.
Att lära sig acceptera och kunna släppa.
Det betyder inte att man måste tycka att det som händer är något positivt, bara att det faktiskt inte har så mycket värde alls.
 
"Den mogne har alltid ett val - den omogne är oförmögen att välja och är slav under sina tankar/känslor".
 
Jag vägrar fortsätta vara en slav.
Jag vill uppnå en större acceptans.
Det kommer inte komma av sig själv utan det får tränas och tränas och tränas.
Men motivationen finns där. För det är mitt liv det handlar om.
Och jag måste lära mig att stanna upp och vara här och nu.
Inte alltid ha en plan, effektivast möjligt, att tänkta tio år framåt samtidigt som jag ältar gamla händelser.
Det blir för mycket på en gång och det är därför jag går sönder.
 

Går sönder

Ångesten är tung varje dag.
På jobbet är det svårt att fokusera.
Jag äter nästan inget eftersom ångesten gör att jag mår illa.
Somnar av ren utmattning tidigt på kvällen men vaknar flera gånger varje natt.

Det känns som om jag håller på att gå sönder.



Acceptans

Acceptans kommer vara en av de saker jag kommer jobba med.
För om man lär sig acceptera att sakers tillstånd är som de är och att de inte går att påverka så blir det ju lättare för en själv och mer stress försvinner än om man hela tiden försöker leta nya lösningar på problemen.

Eller om man gjort sitt bästa och det ändå inte räckt hela vägen.
Eller när det händer saker bortom ens kontroll.
Så skönt det hade varit att bara kunna acceptera och släppa.
Det vill jag verkligen lära mig.
Tänker att det också direkt ger en koppling till att man är mindre hård mot sig själv.
Att man slutar tänka, tänk om jag bara hade...

Det blir en intressant timme på torsdag på första samtalet med en ny person på min väg tillbaks till mig själv.

Idag har jag gett mig mycket tid för lugn och harmoni.
Löprunda utomhus ihop med vänner, yoga och avslappning och lite soffhäng.
Känns som att den värsta rastlösheten börjar rinna av mig.

Self compassion

Igår när jag var på samtal frågade terapeuten mig; hur viktigt är det för dig att ta hand om dig?
Hur då frågade jag.
Ja, att du är snäll mot dig själv, ser att du duger, att du gör bra saker, att det du gör är tillräckligt, ger dig själv kärlek osv.
Jag är skitdålig på det. Och det är inte första gången jag hör att jag måste vara mer snäll mot mig själv, att vara mot mig som jag skulle vara mot min bästa vän.
Varför är det så svårt?
Varför är det mycket lättare att alltid vara kritisk? Att aldrig tycka man gör eller är tillräcklig?
 
Idag är det alla hjärtans dag.
I år ger denna dagen mig bara smärta.
Men pappa ringde redan kl sex imorse och önskade mig en fin dag i alla fall :)
 
Idag bestämde jag mig för att rycka upp mig.
För att ta tag i saker som borde gjorts för länge sedan.
Sätta gränser och stå upp för det som är viktigt för mig i mitt liv - min kärlek.
Och jag har en första tid bokad redan nästa veckan på privat mottagning för PDT-behandling på mer regelbunden basis än att få samtal med en psykolog jag inte riktigt känner att jag kan öppna mig för en timme var femte vecka.
Nu tar jag kontrollen över detta och ser till att återfå min balans.
 
Så ikväll hade jag bokat en timmes yogapass för att ge mig själv lite kärlek.
Det var längesedan jag yogade.
Såååå skönt och så bra mentalt.
Gick därifrån med en varm känsla inombords.
 
Glad alla hjärtans dag till er alla.
 
 
 

Tidigare inlägg