SÅ tacksam över dagen igår.
Vi åkte hemifrån redan vid tio till pappa och åt jullunch tillsammans innan vi hade julklappsutdelning.
Killarna blev så glada för sina presenter och det var skönt att se, då jag tycker det är jobbigt inför jul och födelsedagar ifall de blir besvikna.
Frågade pappa om han någonsin känt den oron när jag var barn, men det hade han inte.

Sedan åt vi gröt och spelade lite olika spel i olika konstellationer innan vi lättade och åkte vidare för att säga god jul till min faster och farbror på vägen hem till min kusin som spontant bjöd in oss till sitt julfirande.

Där var det hela bonusfamiljen som var samlad. Han och hans exfru firar tillsammans med barnen.
Exfruns nya kille var med samt hans barn, hans mamma och hennes partner sedan många år tillbaks + en annan halvbrasiliansk familj med två barn.
Så härligt att se hur man kan göra också, trots att man valt bort en kärleksrelation till varandra.
Och dessutom ha trevligt under kvällen.

Efter ett par timmar där och ett nytt cross-kitchen julbord, rullade vi hem så killarna hann spela lite på sina nya spel innan det var dags att hoppa i säng så de skulle orka med nytt julfirande hos sin pappas familj idag.

Men som sagt, SÅ tacksam för denna dag och alla inblandade.

Nu skall jag bara slå in äldste sonens födelsedagspresenter, sedan rullar jag till Skåne för ett par dagars julledigt innan det är dags att bita i ett årsbokslut.

Hoppas ni andra har en fin jul och ett gott slut på detta år!

<3

Idag fick jag ett mail från en god vän.

Frågan som ställdes var om det var rimligt att andra familjemedlemmar hjälpte barnen att fixa presenter till högtidsdagar då man skilt sig och det inte naturligt finns en annan förälder närvarande att göra det.

I min värld är det självklart att den andra föräldern hjälper till att påmina barnen vid de tillfällen, så att de kan gratta sin andra förälder oavsett om man lever tillsammans eller åtskilda.
Inte nödvändigtvis att de måste köpa något åt barnen att ge bort, men att hjälpa dem ringa ett samtal på rätt dag eller liknande.

Och när de uppnått en viss ålder får de ta mer ansvar för att fixa något själva, men kanske ändå behöver en liten påminnelse typ "idag fyller pappa år - ring och gratulera honom så blir han jätteglad".

För mig handlar det mycket om att fostra människor som ser andra människor och inte bara är sig själv nog. Att man uppmärksammar familj och vänner vid speciella tillfällen och får detsamma tillbaks.

Som frånskild mamma är både mors dag och min födelsedag numera mest förknippad med en viss ångest. Kommer mina barn höra av sig? Kommer jag få en hälsning på min dag även om det inte är "min" vecka med barnen?

Och om det inte blir så - så är det inte för att barnen vill mig illa, utan de har helt enkelt inte fått hjälp.
Och hur uttrycker man sin besvikelse då utan att skuldbelägga dem?
Svaret är att man bara lite lättsamt säger att "häromdagen var det mammas födelsedag, nästa år blir jag glad om ni ringer eller skickar ett grattis-sms, vi kan lägga in i kalendern på telefonen".

Hur tänker ni kring detta?