Krönika 2020 / 2021

Så går 2020 mot sitt slut.
Hur summerar man egentligen detta konstiga år?
Som prövat oss alla på så många olika sätt.

Året startade i alla fall på Svalbard.
Dit jag rest med min kärlek för att fira nyår.
Och på nyårsnatten blev det ett stort pådrag då isbjörn återigen siktats i Longyearbyn och till sist sköts då man inte kunde garantera bybornas säkerthet längre efter tre besök i byn på kort tid.
Sorgligt, men gav också möjlighet för en långpromenad på solokvist på nyårsdagens eftermiddag för att lätta på ångesten och rensa tankarna.
Kom till sist ner till hamnen och stod där i mörkret och såg ut över det svarta arktiska havet och tänkte, vad skönt det hade varit att ta ett kliv ut och bara försvinna.
Ingen konkret tanke på att avsluta mitt liv, mer som att jag behöver bara få vila, få lugn och ro, jag orkar inte mer, jag vill bara försvinna bort från allt ett tag.
Tog mig samman och gick tillbaks till hotellet istället.
 
I januari firades store sonen som fyllde åtta år.
Jag gav mig själv en utmaning för att träna min trötta hjärna - att läsa minst 12 böcker under året.
Blev sjukskriven på 50%.
 
I februari fick jag medicinen justerad och började må bättre.
En hel del nedstämdhet försvann tack och lov.
 
Mars. Corona. Allt började förändras. När A lämnade min lägenhet i mitten av mars visste vi inte att det skulle ta tre månader innan vi kunde ses nästa gång p.g.a. pandemin.
Jag blev sista mars permitterad från jobbet och skulle framöver bara jobba 40%.
Det positiva med det var att jag kunde avsluta min sjukskrivning, men ändå få tid för återhämtning och mindre stress på barnveckor.
 
April bjöd på utmaningar i form av den sociala distansieringen. Jobbade hemifrån för att slippa åka kollektivt och träffade knappt någon alls. Blev ett par lunchpromenader och utomhusluncher ihop med fotbllskompisarna och vädret var ju fint så man kunde vara ute mycket.
Tidiga hämtningar hela våren av barnen med matsäck i ryggan och lekplatshopping på väg hem från fritids. Skönt att få lite mer kvalitetstid tillsammans med dem.
 
Maj var bara ganska lugnt och mycket promenader utomhus. Försökte mig på att springa lite stigar i skogen också i samband med Hitta Ut-appen, men hälsporren gjorde för ont.
Varsel kom från jobbet. Bolagets överlevnad var äventyrat p.g.a. Coronakrisen.

I juni fick jag äntligen träffa A igen. Helt galet vad man kan sakna en människa man tycker om.
Det var många svåra perioder för mig under de tre månaderna.
Jag köpte mig en SUP (Stand up paddleboard) för att göra det jag gillar mest, att vara i/på vattnet.
Blev en premiärtur i Hultasjön där jag lyckades somna när jag låg och solade på brädan och vaknade av att jag krockade in i en brygga i lilla viken där det ligger bostadshus. (Ingen bjöd på kaffe som i reklamen).
Sedan fick kusinen med mig ut på en mysig frukostpicnic på en liten kobbe utanför Torslanda.
Uppsagd fr.o.m. sista juni. Jobb året ut. Paniiiik. Hur skall det gå.
Började söka jobb och fundera på ev utbildning om det skulle bli svårt att hitta nytt jobb i krisen.
 
Juli innebar semester med barnen. Tillsammans med en vän och hennes son hade vi bokat tre nätter uppe i Idre på Storbo Adventure Camp.
Det var supermysigt och barnen klarade den långa bilresan skitbra.
Vi paddlade kanot och fastnade i en fors och fick släpa kanot genom terrängen en bra bit, vi fick åka ut på fisketur med värden och O fick en aborre på kroken.
Vi badade i Fulufjället på vägen hem och bodde en natt i Kristinehamn för att dela upp de långa milen hemåt.
Vi hälsade på släktingar utanför Kumla som har djur och pool.
Jag gjorde också två kortare trippar till Upplands Väsby där A var stationerad för tillfället.
Blev en hel del turistande på egen hand i närområdet då han jobbade.
Hittade också paddelkompisar via en grupp på Facebook så vi hade en fin förmiddag på sjön Norrviken.

Men det tär på en relation när man knappt ses och vi gjorde en paus, eller A gjorde paus och jag var helt förkrossad.
Stannade till på vägen hem hos en god vän i Kungshamn där de skaffat en lägenhet för att få lite livsvisdom av henne.

Den coolaste upplevelsen för mig ensam i juli var ändå paddling på SUP:en ut till Hindens rev en mulen kväll i juli.
Ringde pappa när jag satt längst ut och det började mörkna. Sedan bäddade jag åt mig i baksätet på bilen på parkeringen vid Svalnäs badplats och levde surfbum-liv en natt.
               

Augusti bjöd på två övernattningar ute på Franholmen. Första gången drog jag helt ensam för att få lite lugn och ro med mina tankar och känslor.
Packade sovsäck, liggunderlag, kylväska med lite mat och en ryggsäck med kläder och vatten på min SUP och paddlade ut.
Upplevde en vacker solnedgång och sedan en magisk fullmåne som speglade sig i vattnet vid klippavsatsen där jag sov.
Andra vändan fick jag med min kusinen.
A och jag bestämde oss för att kämpa vidare och han kom ner fem dagar i augusti för att bland annat fira min födelsedag. Den spenderades hos Strandflickorna i Lysekil med god mat och en nattpromenad ner till badviken där vi såg vintergatan på himlen.
Vi hann också med en campingnatt ute i Marks kommun ihop med Emma, Håkan och deras kids. Succé tyckte barnen.
  
 
I september firade vi A's födelsedag, femtio med spa och god mat på Säröhus.
En vacker solig dag med ljumma vindar och en långpromenad i Särö västerskog med lite meditation vid havet.
Lyckades också knipa en plats till högskoleprovet, så månaden innebar hårdplugg i matematik.
Så tacksam för hjälp från vänner; Toumo för att du skickade mig boken och min kusin för förklaringar till de logiska problemlösningar jag tycker är svåra.
 
I oktober skickade jag in ansökningar till universitet, både helt program och enstaka kurser.
Sedan skrev jag högskoleprovet och det kändes helt ok.
Vi fick också glada nyheter på jobbet. Företaget skulle få nya ägare, vår VD + ett par personer till hade gått ihop och köpt bolaget.
Med det fanns det en chans att nu få behålla en tjänst inom bolaget i alla fall.
 
November och sluttampen på en nästan 1½ lång stöttning av soc.
Så mycket jag lärt mig och stöttning jag fått. Jag är tacksam, men också lite kritisk till vissa delar inom perioden. Men det känns som allt landat på en SÅ mycket bättre plats än där det startade.
Men förändringen fortsätter och jag lägger mycket kraft och energi på att hålla den positiva trenden.

Resultatet på HSP kom i december, det var mitt bästa hittills! Kände mig stolt.
Sedan blev jag antagen både till program och ett par kurser.
Eftersom jag fick en ny tjänst på jobbet ville min arbetsgivare skjuta på min begäran om tjänstledigt för studier till hösted, då de ville att den nya organisationen skuölle få sätta sig.
Så jag tackade jag till en distanskurs på kvartsfart i Supply chain management.
Så fr.o.m. 1/1-2021 är jag anställd på 80%, arbetslös på 20% och student på 25%.
Det skall bli kul att både få göra nya grejer på jobbet och plugga lite för att se om det känns som att det kan vara något till hösten på heltid.
A och jag kom fram till att vi inte verkar mötas och bara skadar varandra, men två evckor senare var vi kanske inte helt klara ändå. Det hänger fortfarande i luften...
 
Nu är det bara någon dag kvar av detta året.
Det känns otroligt skönt.
Även om det har på många sätt varit ett mycket fint år så har det präglats av en otrolig ensamhetskänsla, en känsla av att inte räcka till åt alla, och känslan av att inte vara saknad eller efterlängtad.
Min självkänsla har aldrig varit såhär dålig och det gör att man blir mer självupptagen kanske.
Året avslutas också med ett definitivt avslut av relationen mellan mig och A.
Rationellt är det det enda rätta, men känslomässigt är det skitjobbigt att än en gång få förhopppningarna krossade och känslan av tillhörighet slagen i spillror.

Jag vet att jag i alla fall lärt mig mycket om mig själv.
Och utmaningen att träna min hjärna löste jag både med böckerna jag skulle läsa och att jag faktiskt pluggade matte och lyckades lika bra som jag hade hoppats.
Kapaciteten finns ju där, jag måste bara börja våga lite på den.
 
 2021
Jag vill gå in i nya året med övertygelsen om att jag är stark, modig, 
glad och kan hantera mina negativa tankar.
Att jag förtjänar lugn, trygghet och kärlek i mitt liv.

Nyårslöfte:
Tro inte på allt jag tänker - jag kan ha fel.
 
 
 
 
 

Oönskad

Igår var en sån där dag när jag kände mig helt oönskad.
För yngste sonen var det stor saknad av pappa ända sedan han kom i söndags kväll.
Och han har velat ringa och säga godnatt, vilket han självklart också får göra.
Men igår släppte det inte och han var på väg att springa ur sängen för att gå till pappa.
Då har han ändå fått sova två veckor intill ig då hans närhetsbehov har varit extremt stort just nu + att han drömt mycket mardrömmar.
Men helt plötsligt dög inte mamman alls och det tog lång stund och mycket tålamod innan han till sista somnade trygg ihopkurad i mina armar.

När jag sedan messade pojkvännen för att fråga om jag kunde slå honom en signal efter nattning av store sonen fick jag till svar att han behövde sova då han blivit inbokad på extra pass och skulle köra dubbelt + sex timmars resväg tillbaks från sitt hem i norrland först.
Självklart förstod jag att hans sömn var viktig, men känslan blev ändå att ingen riktigt ville ha mig och jag hade SÅ behövt prata en liten stund just för att jag kände mig så sjukt obehövd och oönskad.
 
Så tacksam att jag i alla fall firar julafton tillsammans med min vän i området ovanför mig.
Tapas, glass och bubbel och efter maten mysbrallor på.
Vad kan vara mer relaxed än så?
Och så håller jag tummarna för att vi kan fira jul på juldagen med pappa, eller åtminstone innan veckan är slut då vi väntar svar på ett coronatest på yngste sonen.
 
Well.... nu har jag två nyklippta oh nybadade pojkar som skall krypa upp i tv-soffan tillsammans med mig för lite julfika, popcorn och film såhär kvällen före dopparedagen.
 
GOD JUL till er alla!

(null)

 
 



#14 Boktips / I persikoträdets skugga - Joanne Harris

(null)

Författaren bakom "Chocolat" som filmatiserad med Juliette Binoche och Johnny Depp i huvudrollerna.
Denna bok handlar om samma kvinna - Vianne som återvänder till byn Lansquenet efter att ha fått ett brev från en bortgången vän.
Vid återkomsten har både byn och människorna i den förändrats.
Det blåser vindar av förändring och någon är i behov av Viannes hjälp enligt brevet.
Men vem och hur?
 
En bok som sirligt beskriver byn, eller byns två delar på varsin sida om floden Tannes.
Den konservativa katolska delen där allt nytt och annorlunda ses på med misstänksamhet.
Den muslimska delen Les Marauds med sin nordafrikanska befolkning som helt plöstligt blivit mer sluten och konservativ efter den svarta kvinnans ankomst.
 
Färgrika människoporträtt, barns fantasi och en stor kärlek för livet.
Boken ger mig många magiska ögonblick där jag nästan kan känna smakerna som beskrivs i min mun och känna dofterna från Les Marauds alla kök sent om kvällarna när fastan bryts under Ramadan.

Fin läsning för den som vill komma bort från det kalla corona-Sverige en stund.

BAM!!

Antagningsbesked från högskolan - check!
(null)
Matteplugget gav utdelning och jag blev antagen till socionomprogrammet på urval bland högskoleproven.
Dessvärre får den utbildningen vänta till hösten.
Nu blir det istället 80% arbete och en termin Supply chain management  på distans och kvartsfart för mig.

Så får vi se vad som händer till hösten.
Kanske bra med en mjukstart.

Tankar framåt

Hur går jag vidare?
Hur skall julen firas?
Planer för 2021?
Framtiden?
 
Tankarna snurrar.
Känslorna pendlar som en bergochdalbana.
Försöker att inte fastna varken i självförebråelser eller offerrollen.
Det är ju inte konstruktivt för fem öre.
Men samtidigt undrar jag ju, är det något fel på mig?
Som gör att det inte funkar.
Har jag för stort behov av bekräftelse för att jag skall känna mig 100% trygg i en relation?
Eller var det de långa perioderna mellan våra träffar och för lite kontakt utöver text, som skapade all osäkerhet, som födde monstret i mig?
Monstret som blev svartsjukt, småaktigt, negativt och krävande.
Nu får jag ju inte en chans att ta reda på om det hade gått att fixa med regelbundnare träffar.
Så frågan förblir obesvarad.
Därmed är osäkerheten stor inom mig om jag är too much för alla eller om jag bara intre träffat någon med samma behov i en relation som jag.
 
Julen kommer bli jättekonstig i år.
Barnen firar aftonen med sin pappa och på juldagen skall jag och barnen fira hos pappa om alla är friska. Där är det större plats så vi kan hålla oss på avstånd från varandra.
Backup-planen får vara julmiddag via videolänk.
Själva julafton firar jag mest trolig i pyjamas i min soffa med Netflix, gott att äta och lite bubbelvin.
 
Hur blir starten av 2021?
Omöjligt att säga kanske, men jag tillträder min nya tjänst 1/1 i alla fall.
Kanske kommer jag även studera deltid på distans - antagningsbesked kommer imorgon från Universiteten.
För övrigt blir det fortsatt fokus att hitta en mer hållbar livsstil för mig själv.
Fokusera på rätt saker, vända negativa tankar till något positivt, lyssna in mig själv och mitt behov för att hålla energinivån på ett bra läge.
Att helt enkelt vara mer kärleksfull mot mig själv.
 
Och någon gång hoppas jag ju såklart att det kommer in kärlek igen på något sätt.
Antingen om det finns en ljusning i det som varit, eller om något nytt frö kan börja gro så småningom.
Det får ta den tid det tar.
Tills dess slösar jag med all extra kärlek jag har inom mig på mina grabbar.
Tills de säger "stopp min kropp" när jag kramas och pussas för mycket.
 
 
 

Allt är sig likt...

...men inget är som förut.
 
Vi tog det rationella beslutet.
Men det betyder inte att känslorna håller med eller hänger med.
Det känns tomt och så ledsamt.
 
Var det omständigheterna som gjorde något som kändes så bra till något så svårt?
Eller var det omständigheterna som gjorde mig så stressad att jag gick in i rädslorna så mycket att det inte gick.
 
Försöker se det som att det fanns en mening, att vi kanske lärde oss något av varandra,
Men just nu är det svårt att se genom smärtan av förlusten.
 
A kommer alltid finnas där inetsad i mitt hjärta.
Som kom in i mitt liv när det var extremt rörigt och hjälpte mig igenom min mammas
sista månader i livet.
Kommer alltid vara tacksam för allt stöd jag fått.
 
Jag önskar att allt vore annorlunda.
Kanske kan det bli det någon gång, men just nu verkar det inte gå.
 
Fokus nu får bli att lära mig att ta hand om MIG bättre.
Lyssna in vad jag behöver.
Lära mig att tycka om mig precis som jag är och verkligen känna att jag är en bra människa.
Bygga upp min självkänsla bit för bit igen.
Att bli hel och kunna vara närvarande i nuet utan att älta bakåt eller oroa mig framåt.
Det är dags att vara modig och testa saker utan att vara rädd för att misslyckas.
Att förstå att man måste misslyckas flera gånger för att lyckas.
 
Så jag säger.
A - tack! och förlåt.

(null)

 



#13 Boktips / Kärlekens ACT - Russ Harris

 
(null)
 
En bok hur man kan stärka sina relationer med hjälp av ACT.
ACT är en förlägning av KBT där man mer strävar efter att öka livskvalitet genom att vara mer flexibel psykologiskt. Vill du läsa på mer om denna terapiformen hittar du information
HÄR.
 
I denna boken får du följa de olika delarna av ACT's grundprinciper och metoder.
Allt för att göra att du själv blir mer varse över vilka mönster du har, tillåter dig att pausa och backa för att observera vad som händer i dig innan du bestämmer dig för att handla, för att inte handla på autopilot, vilket nästan alltid bara gör situationerna mer inflammerade.
 
Man får läsa om konkreta exempel på konflikter i relationer, om vad som händer när autopiloten är på och vad konsekvensen blir.
Sedan följer konkreta exmpel på hur man kan göra enligt ACT samt övningar både för dig enskilt och för er bägge om partnern är villig.
 
Det hela mynnar ut i att helt enkelt kunna hålla sig mindre emotionell kring konflikter och se vad som är mest gynnande för relationen istället för att bara vilja ha rätt.
Att bli mer lyhörd och inkännande mot sin partner även om det inte sker omvänt, för till slut kommer det att ge den effekten till en viss grad ändå.
Välvilja föder mer välvilja tillbaks.
Och att lära sig hur man talar om saker. Att det är bättre att framföra önskemål och hur tacksam man skulle bli om det hände istället för att framföra klagomål och kritik när det inte händer, eller än värre, komma med sarkastiska och nedlåtande kommentarer.
Det föder enbart förakt i slutänden.
 
En mycket bra bok som var lätt att följa och som jag skulle vilja köpa och ha hemma för att då och då konsultera när man kör fast, både personligen och i relationen.

Det löser sig!

Äntligen börjar knutar lösas upp.
En resa på ett och ett halvt år är över.
Lärorik, känslosam, ångestfylld, kärleksfylld, reflekterande osv.
Men nu slut och det känns så jäkla gött!
 
Sedan är kommunikation igång om framtiden.
Om hur vi skall nå dit vi vill, om vi fortfarande vill.
Oavsett hur det fortsätter så blir det nog bra och rätt.

Vinden vänder.
Det löser sig, det kommer fixa sig till slut!