Igår när jag med kort varsel blev utan barn på kvällen valde jag att gå på informationsmöte i Skepplanda angående Uppstart av HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar.

Vi var ett gäng volontärer som spenderat sista halvåret med killarna på Vallmon och Spinneriet som var där för att försöka sprida en lite mer positiv syn än vi misstänkte att majoritetan av besökarna på mötet skulle ha.

 

Lokalen blev såklart mer än fullsatt.

Redan från start anades två läger, men stämningen höll sig lugn hela mötet igenom.

Informationen vi fick från kommunens folk på plats samt Räddningsmissionen som är samarbetspartner och de som skall sköta driften av boendet var bra och tydlig.

* Lokalen ägs av privat fastighetsägare som endast äger vårdbyggnader, alltså kan fastigheten inte användas till vanligt bostadshus.

* Verksamheten skall vara ensamkommande ungdomar i ålder 14-18 år.
* Personalstyrkan skulle delas in i tre skift, 2 på förmiddagen, tre på eftermiddag/kväll + en föreståndare eller samordnare utöver detta dagtid och på natten två personal - en sovande och en vak.

* Boendet kommer drivas av Räddningsmissionen som är en ideell organisation som inte gör vinst och de kommer kontrolleras enligt IVO.
* Ungdomarna kommer ha fasta tider då de skall vara hemma för kvällen 22 på vardagar och 23 fredag och lördag.

 

Första frågan som kom är varför de kallas ensamma när de har familj.

Du måste skoja tänkte jag?
Familjen sitter oftast i något flyktingläger i Turkiet eller ännu längre bort, alltså är de ensamma här i Sverige.

Sedan var det orosfrågor om man som kvinna nu skulle våga gå ut, gå hem från bussen eller gå ut med hunden.
Jag som svensk kvinna kan erkänna att ja, jag är lite orolig ibland när jag går förbi gäng med killar i äldre tonåren, för jag vet att de inte riktigt har spärrar om de börjar trigga varandra, men det gäller ALLA nationaliteter,
Sedan var det oro för barnen på förskolan och mellanstadieskolan som ligger intill det planerade boendet.

Det jag sett när jag har haft barnen med till Spinneriet är att killarna som bor där riktigt lyser upp och alla vill skoja och busa med dem, vilket gör mina ungar blyga till en början.

Men man ser att de blir genuint glada, för att de antagligen saknar sina egna småsyskon osv.

En annan fråga var hur de kunde garantera att de verkligen var där de sagt att de skulle vara eller kom hem i tid...
Handen på hjärtat - alla ni som har tonårsbarn, kan ni till 100% garantera att ert barn inte missbrukar ert förtroende någon gång och gör er besviken genom att hitta på något mindre lämpligt?

Och alla ni som varit tonåringar själv, firade ni aldrig av en liten vit lögn som att oj, min klocka stannade när ni kom hem sent, eller kanske befann er på annan plats än ni sagt att ni skulle vara på en kväll?

 

Blev förvånad över att en del människor inte inser att detta är ungdomar vi pratar om.

Ungdomar precis som de som är uppvuxna i Skepplanda.

Med liknande funderingar om livet, hormoner, hopp och rädslor.

Men framförallt har dessa ungdomar under en längre tid saknat delar ur den basala behovspyramiden, så när de väl hamnar på sitt boende så kommer de uppskatta den trygghet som deras nya familj av övriga ungdomar och personal kommer vara för dem och de kommer nog välja att hålla sig på boendet så mycket som möjligt tills de är mer etablerade i språk och samhälle.

Och det sker ju inte över en natt direkt, speciellt inte om vi Alebor inte finns där för att underlätta integration och knyta kontakter.

 

Ikväll lade Alekuriren upp en artikel ifrån gårdagens möte på sin Facebooksida och trollen var inte sena att kommentera med riktigt grova kommentarer, vilket ledde till att Alekuriren tvingades plocka ner hela artikeln för att slippa sitta och moderera kommentarsfältet i flera dygn framåt.

 

De flesta av dessa människor vågar inte ha sig själv på sin profilbild.

De har oftast gått i "Livets hårda skola" vilket för mig är ett annat ord för jag sket i allt och nu är jag bitter för att mitt liv suger, men det är alla andras fel och inte mitt eget fel.

De har aldrig så mycket som spenderat en minut med någon av de ungdomar som redan finns i kommunen för att se om deras uppfattning om de, verkligen stämmer, för tänk om, ja tänk om, de faktiskt har fel och måste ändra uppfattning om än bara en smula?!

 

Jag avslutade med att bjuda in alla som ville till Mötesplats Spinneriet för att se Sveriges match på storbilds-TV inne på Pelarteatern och faktiskt få chansen att möta några av de ungdomar som bor där.

Inte en enda valde att komma... man knyter hellre näven i fickan och är rädd för något man inte mött.

 

Ledsen och arg, men också full av förhoppning eftersom vi som var positiva utgjorde i alla fall hälften av lokalens besökare.

Tack till er med hjärtat på rätt ställe som inte är rädda för att finnas där för att underlätta integrationen in i våt fina samhälle, att hjälpa till att förklara hur vi funkar, hur vårt samhälle funkar och vad vi har för sociala koder att rätta sig efter.

 

En man ställde frågan; hur kan jag som Skepplandabo hjälpa till? 

Känner mig mycket mer positiv just nu.

Luften känns lättare att andas och jag känner mig lugnare inombords.

 

En hel del på G på jobbet.

Lite nya uppgifter då jag gått upp i tid till heltid igen.

Fest med lagret kommande vecka, vi skall få åka ribbåt, sjukt peppad inför det.

Hade en mycket trevlig aw med fotbollstjejerna i torsdags med vin, jordgubbar och choklad på jobbets takterrass innan vi gick vidare till Tranquilo och åt middag.

Har rensat ut lite negativitet under veckan - tror jag.

Nu siktar jag framåt - uppåt!

 

Pappa P är på SRF och grillar som en tok.

Gott att se att han har roligt tillsammans med vänner, det hjälper till.

 

Barnen och jag har haft en go dag ute på Aeroseum tillsammans med Emma och H.

Barnens flyghelg med helikoptrar, flygplan, militrämotorcyklar, hoppborg och annat kul.

Synd bara att pollenchocken gör O så himla trött.

Han bröt ihop totalt för att han inte fick testa en flygsimulator som man var tvungen att köpa biljett till så till slut fick vi packa ihop och gå hem. Han slocknade på två minuter i bilen, så det var ju tröttheten som gjorde att han var så gnällig.

Men för övrigt toppendag.

 

Imorgon avslutar jag veckan med att lämna barnen till en, antagligen ganska sliten, pappa.

Sedan blir det match med vårt sjumannalag och kanske ett styrkepass på gymmet.

Och så skall jag bädda rent i min säng så att jag kan krypa ner nyduschad i rena lakan - bästa känslan!

Det är en konstig känsla det här med at ha barnen hos sig i tre dygn och sedan vara helt själv i tre dygn.

Förutom att jag självklart saknar barnen när de inte är här så är det otroligt skönt att bara ta ansvar för sig själv och inte ta hänsyn till någon eller något.

Vill jag träna tre timmar en kväll kan jag det, vill jag lägga mig halv nio gör jag det, vill jag trycka in fem aktivititer på en och samma dag så kan jag det - om jag själv känner att jag orkar.

Så nu har det varit tre totalmaxade perioder då jag inte haft barnen.

Göteborgsvarv, häng med fotbollsdamerna, middag på stan, träning, träning och lite mer träning osv.

Men jag känner att jag har mer energi och mer livslust igen och det känns skönt!

 

Denna helgen blir en helg i familjens tecken då vi gemensamt skall fira P's födelsedag två dagar i rad, spana in gamla bilar, motorcyklar och traktorer i Gräfsnäs och säga hej då till O's kompis som flyttar till Schweiz i två år.

Idag har jag dessutom hjälpt till att klippa häckarna hos P eftersom han hjälper mig hänga upp tavlor i lägenheten.

Tjänster och gentjänster.