Love

(null)


Ups and downs

Klappade mig själv på axeln idag.
Har roddat min avdelning på jobbet helt ensam när kollegan haft två veckors semester - på 75% arbetstid och det har gått bra.
Givetvis har vissa arbetsuppgifter inte hunnits med men varuförsörjning, tulldokument och fakturor är i fas.

Läser på om ångest och oro och försöker utveckla mål och strategier att träna på.
Det handlar om att lära om. Att tänka på nya sätt.

Tränade efter jobbet.
Sprang milen. Medicinen gör att jag svettas ännu mer än jag redan gjorde innan.
Efter löpningen under stretch kom tårarna. Fulhulkade inne på playground och kände mig som ett vilset litet barn.
Tur att pappa fanns hemma när jag kom hem.

Sedan när barnen var hämtade och mat fanns i magen kändes det bättre igen.
Att få fredagsmysa med en liten i knät och en större intill sig i soffan är något att vara tacksam över.

Ha en fin helg!

7-årskalas x 2

Den 7:e januari fyllde min store son sju år.
Stort för både honom och mamman.
Kvällen innan var det mycket svårt att somna.
Delvis för att två veckors jullov ställt till det lite med dygnsrytmen, men framförallt var han väldigt spänd inför födelsedagen.
Vi firade på födelsedagen med frukt och paket på sängen och på kvällen med middagsbeställning hamburgare tillsammans med morfar.
Morfar var också den som leverade den bästa presenten - biljett till Monster Jam på Ullevi i sommar.
 
I lördags hade vi kalas för alla kompisarna.
För att få plats hyrde jag fotbollsklubbens klubbhus och hade turen att kunna få komma in och möblera/duka/pimpa redan på fredagen.
Totalt 18 barn som kom för att äta korv med bröd, glass med diverse tillbehör och fira O.
Stundtals helt galet hög ljudnivå, men ungarna verkade nöjda och O var superglad efter sitt kalas och för alla fina presenter han fått.
Dessutom var R glad över att O fick två av samma legobyggsats, för då fick han den ena av brorsan så de kunde bygga varsin =)
 
Det var värt slitet och den där extra energin jag lade ner när det blev så lyckat.
Men nu är det skönt att det är över och att det nu efter alla helger och kalas inte längre är så många måsten framöver.
Fokus på att må bra och få det att funka med upptrappning av arbetstid.
 
Fick ett bra tips av pojkvännen - att ha en bok vid sängen där man avslutar dagen med att skriva upp alla positiva ögonblick under dagen.

2018 krönika

Året skålades in tillsammans med dåvarande partner och vänner.
Tre månader senare var jag singel igen.
Eller ja, det visade sig senare att det var kanske inte riktigt så han hade tänkt det när han ville backa tillbaks relationen till vänskap, men det blev tydligt först när en annan man kom in i bilden.
 
Det var valborgsmässoaftons kväll det där första mailet dök upp i min inbox.
Regnig kväll och barnen hade somnat.
Han såg trevlig ut och skrev på ett trevligt och öppet sätt.
Efter ett par dagars mailande växlade vi till Skype och jag insåg att den där personen var ett riktigt guldkorn.
Fem veckor och hundra timmar Skype senare stod vi äntligen öga mot öga på Göteborgs centralstation. Sista pusselbiten föll på plats och denna gången hoppas jag att det är mitt livs bästa och sista pussel.
 
I juni kom beskedet om att mammas cancer som kommit tillbaks inte skulle gå att bota.
Hur hanterar man egentligen ett sådant besked?
Och hur lång tid har man tillsammans innan sanden i timglaset runnit ut?
Inte så lång tid skulle det visa sig :(
 
Sommaren var härlig. Umgänge med vänner uppåt landet ihop m barnen på semestern.
Mycket bad i havet och långa samtal i sommarnatten på balkongen med kärleken.
Livet kändes ganska lätt mitt i allt det svåra.
En veckas semester i norr, på Lofoten och fjällvandring utanför Vilhelmina.
Kort och intensiv vecka, men så värd tiden i bil.
 
Mamma blev gradvis snabbt sämre och den 4:e september fick hon äntligen en plats på hospice och jag hade fått ordning på papper för att söka närståendepenning hos FK.
På morgonen den 9:e september somnade mamma in med pappa vid sin sida.
Jag kom dit tjugo minuter för sent, men vi hade varit hos henne hela familjen dagen innan.
Sedan dess har jag varit sjukskriven halvtid.
Kämpar sedan i vintras med ångest och oro och detta var droppen som fick bägaren att rinna över.
 
Hösten har varit motsatsen till sommarens lätthet.
Sorg och saknad efter mamma plus saknad av kärleken som haft sista terminen av sina studier att fokusera på.
Det har tärt. Mer än jag vill ge sken av.
Det har blivit många långa promenader för att skifta fokus och hantera ångesten.
Om jag tittar tillbaks till våren så ser jag att det går framåt, men så kommer ett bakslag där jag tappar det totalt och allt känns nattsvart igen.
 
Julen i år var märklig.
Inget var som vanligt eller planerat.
Kändes nästan som att den kunnat kvitta.
Juldagen var väldigt bra för då fick jag fira med barnen och pappa och barnen blev så glada för sina klappar.
 
Förra året hoppades jag att 2018 var det året som livet vände, men jag flyttar fram den önskan till 2019.
2019 var snäll mot mig och min familj.
Skänk oss stabilitet, trygghet och kärlek.
Tack!

Julstämningen vill inte riktigt infinna sig

Hemmet är tomt och tyst.
Barnen är hos sin pappa och kommer till mig igen vid lunch på juldagen.
Killen kommer först till nyår för att fixa det sista på sin uppsats.
Julafton blir helt annorlunda i år.
Jag och pappa är hembjudna till min ingifta mosters bror.
Antar att min morbror och moster också kommer vara där.
Min kusin och hans familj blir hemma i år då han nyss genomgått en stor operation och behöver ta det lugnt.
Juldagen kommer pappa till mig och barnen och firar jul.
Det kommer bli en mysig dag.
Men saknaden av mamma gör sig starkt påmind nu.
Det blir inte som förr. Aldrig igen.
 
Ser fram emot att få fira in det nya året tillsammans med mina barn och kärleken.
Ett nytt år.
Nytt blad i livet och det kan bara vända uppåt.
Och jag skall kämpa för att hitta tillbaks till balansen.
Och jag har en önskan att få uppleva massor med roliga saker med mina barn, min familj och med min kärlek.
 
 

Luciafirande + besvikelse

Idag har vi varit på första luciafirandet i skolan.
Ett stort luciatåg av barn som var lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar och stjärngossar.
Så himla fina allihop och sjöng så det stod härliga till gjorde de också.
 
Efter lussandet var det basar i skolan till förmån för hjälp till Bolivia.
Vi köpte fika och lite lotter.
R hade turen och drog en vinstlott och valde ut ett Rappakaljaspel i reseformat.
Det dröjer ju några år innan vi kan spela det tillsammans, men det blir roligt senare.
 
Imorse frågade vi på skolan om det var ok att O kom lite senare på torsdag så han kunde titta på lillebrors luciatåg.
Tyvärr funkade inte det, dels pga skolplikten som gäller redan från förskoleklass numera, och dels för att de skulle upp till andra skolan på Luciafirande på morgonen.
Man såg hur hela kroppen på R sjönk ihop, huvudet vändes ner mot golvet och han kämpade mot besvikelsens tårar.
Han ville så gärna att O skulle vara där och titta på honom och hans kompisar.
Har lovat att vi skall filma och visa på kvällen sedan och försöker se om pappan och hans nya fru har möjlighet att komma dit så att vi blir någon mer än bara jag som är där för honom.
 
Kan tycka de kunde lagt firandet en halvtimme tidigare.
Dels för att folk behöver komma till jobbet och dels för att det inte skall krocka med syskon eftersom typ hälften av barnen har syskon på skolan intill.
Men det är inte jag som planerar.
Men det gjorde ont i hjärtat att se R så besviken =(

Vakuum

Just nu lever jag i nån sorts vakuum.
Killen pluggar som besatt för att klara det sista av sina studier.
Och vi har endast konakt i form av ett par sms/dag.
Mitt liv fortsätter som vanligt och beroende på hur länge denna situationen håller i sig, så vet jag inte vart jag skall börja berätta om vad som hänt, eller om jag helt enkelt bara skall se det som att det får vara en lucka på ett par veckor.
 
Sorgen kommer över mig oftare och oftare.
Efter mamma och allt annat som varit. Men mest mamma.
Börjar undra om jag är deprimerad, för inget känns riktigt kul och energin är helt borta.
Just nu dessutom pms, gör inte saken bättre.
Men jag försöker hålla humöret uppe och lägga mig i tid på kvällarna.
Läste att det var viktigt att upprättahålla rutiner.
Rutinerna är det inget fel på, men allt tar liksom emot att börja påbörja.
 
Har lagt extra tid på store sonen under föregående vecka.
Och försöker nu styra upp inför hans sjuårskalas direkt efter nyår.
Första lokalen var redan uppbokad, så nu hoppas jag på andra alternativet som ligger nära där vi bor.
Julen i år är inget jag ser fram emot så jättemycket.
Speciellt inte nu när allt står på spel beroende på hur det går med A's uppsats och tenta.
Planen var att han skulle vara här hela jul och nyår.
Men nu kanske han blir tvungen att jobba hemma i Umeå i värsta fall.
Då blir det pappa och jag på julafton och pappa, jag och barnen på juldagen.
 
Ok, skall se det positivt.
Han löser det nog.
Och jag får bita ihop och kämpa på själv så länge.
Har lånat ett pussel av en lagkompis ikväll, tänker att det kan hjälpa mig att fokusera på lugn och ro.
Men det jag tycker är absolut jobbigast är att ha noll kontroll över situationen och att vara ute på sidlinjen utan att veta hur länge jag måste vara där.
 
 
 

Tanka energi

Igår tankade jag energi genom en mysig lunch med min vän Emma.
Vi delar många tankar kring vår livssituation och är bra på att peppa varandra till att se saker ur en annan vinkel än den som är lätt att fastna i.
Den som gör att man slår på sig fastän man gör allt och lite till.
Tänkatt det kan vara så förbannat svårt att se allt bra man gör och bara säga att det du gör är good enough och mer, istället för att tänka "hur kan jag göra ännu bättre".
 
Sedan tog jag en promenad kring Fontin.
Grått höstväder och det började mörkna, men luften var klar och fylld av syre.
Tid att tänka lite.
Tog en mindre gångväg bort från den runt sjön och hamnade på en kyrkogård.
Så vackert nu när alla gravar gjorts iordning för allhelgona.
Tänkte på min mamma.
Igår var det exakt två månader sedan hon somnade in.
Känns fortfarande helt surrelaistiskt - ogreppbart.
Speciell när man ser foton från bara ett halvår tidigare då hon var frisk och vid god hälsa.
 
Tänker just nu ganska ofta på hur snabbt det kan gå.
Hur viktigt det är att lägga energi på rätt saker.
Livet är för kort för att låta negativitet ta för stor plats.
Så enkelt i teorin, men just nu så oändligt svårt i praktiken.
Känner mig trasig och svag som människa.
Och är inte redo att gå upp i tid igen redan i december, den månad som är absolut stressigast på jobbet.
Pratade ed vår HR chef i veckan och han tyckte också att det kanske var rimligare at testa att gå upp i tid först i januari eller februari när vi har mer normal arbetsbelastning.
Det kändes skönt att han såg det på det sättet, det gör att jag kan slappna av lite också.
Att inte kunna fungera fullt ut på min arbetsplats innebär en enorm personlig stress då det är så oerhört viktigt för mig.
Men å andra sidan; vad har de för nytta av mig om jag kraschar totalt.
Och ännu viktigare; hur mår mina barn om jag kraschar totalt?
 
Små steg för att bli hel igen.
Och för att resten av livet prioritera min hälsa och mitt välbefinnande som nummer ett.
 

Kvalitetestid med ene sonen

Som ensamstående varannan veckasförälder är det lyx att få en liten stund ibland med endast ett barn i taget.
Igår var en sådan dag.
Orsaken var kanske inte den roligaste - Ringorm, en hudsvampsinfektion som man får från djur.
Så jag fick hämta tidigare på skolan för läkarbesök på eftermiddagen.
Själva besöket tog knappt tio minuter och sedan skulle vi bara förbi Apoteket och köpa krämen som vi fick utskriven.
Efter det var det fortfarande långt kvar tills kl 16 då jag skulle hämtat barnen nu när det är höstlov.
 
Så vi avslutade med en fika på lokala caféet.
En glass till honom och en chokladboll till mig.
Och fyrtio minuter med samtal oss imellan.
Så jäkla guld värt.
För både mig och honom tror jag, för han var mycket nöjd där han låg och mös med huvudet i mitt knä innan vi åkte till förskolan och hämtade upp lillebror.
 
Nästa höst ser förmodligen helt annorlunda ut och denna typ av umgänge kommer inte lägre vara lika svårt att få till om vilja finns.
Ser verkligen fram emot framtiden just nu.
För framtiden ser ljus ut på så många sätt.
 
<3
 

2 veckor av overklighet

För två veckor sedan såg jag min mamma i livet sista gången.
Vi hade samlats i hennes rum på hospicet jag, barnen och pappa för att fika och vara med henne.
Mamma var dålig, hade kräkts flera gånger och fått nån medicin för att motverka uppkastningarna.
Hon låg i sin säng och hade börjat få ont.
Ont i ryggen för att underlaget under henne kändes knöligt.
Både jag, pappa och personalen slätade till och fixade, men smärtan i ryggen kvarstod och hon fick smärtlindring.
När man tappar mycket i vikt finns det till slut inte så mycket mellan huden och benen, så det gör ont.

Barnen fick varsin leksak att ta med sig hem och en glass av en gullig sköterska.
Jag fick ok på att ställa in mat i frysen då planen var att jag skulle flytta in i mammas rum några nätter med start kvällen efter.
När det var dags att åka hem för kvällen kramade barnen om mormor ordentligt.
Jag trodde jag glömt de överblivna kakorna och gick tillbaks in i rummet, men då det var tomt på bordet insåg jag att pappa packat ihop och sa bara ett kort "hej då" till mamma igen innan jag gick.
Å som jag ångrar nu att jag inte tog de där fem stegen fram till hennes säng och gav henne en puss och kram till.
Det där var mitt sista ögonblick med mamma.
 
Tidigt på morgonen på söndagen såg jag att jag hade missat samtal från pappa.
Ringde upp och han sa att mamma är dålig du måste komma hit. 
- Skall jag åka nu?
- Ja.
Panik, stress, rädsla och ändå försöka hålla lugnet hyfsat inför barnen.
Försökte få tag i deras pappa på telefon, men kom direkt till svararen.
Överlade med mig själv i huvudet om jag skulle ta med barnen först, men tänkte att sitta med på vak är nog ingen bra grej, så jag stoppade dem i bilen och ringde på hemma hos pappa.

Vägen till hospice gick långsamt i ösregnet.
Svängde av vid Eriksbergs köpcentrum för att köpa med ngt att äta då jag inte visste hur lång tid vi skulle bli sittande och jag inte hunnit äta frukost.
Väl framme på hospice öppnde en av sköterskorna jag träffat dagen innan dörren.
Hon tog mig i armen och sa att jag är ledsen, men din mamma gick bort för tjugo minuter sedan.
Din pappa är i hennes rum och du kan gå in.
Vetskapen om att pappa funnits där de sista minutrarna gjorde det lättare att bära det faktum att jag kom försent.
Vi satt där på varsin sida om sängen ett tag.
Sedan lämnade vi rummet för att sköterskorna skulle kunna göra iordning henne lite för ett avsked.
 
Det är lite dimmigt efter det.
Vi satt i dagrummet, jag försökte äta lite av det jag köpt med och pappa började ringa de första samtalen för att berätta att mamma gått bort.
Känslan av overklighet, att se sig själv som i en film.
Det var ju inte såhär det skulle bli?
Jag hade ju precis fixat alla papper för att kunna ta ut närståendepenning och vara mer med mamma den sista tiden. Tid kan ta slut väldigt snabbt. Så ta vara på tiden!
Efter ett tag sa de till oss att vi kunde gå in till henne igen.
De hade klätt henne i de kläder pappa tagit med och gjort henne fin. På nattygsbordet bredvid sängen fanns ett tänt ljus.
Hon låg där och såg ut som att hon sov, ända tills jag rörde vid henne. En död människa kallnar snabbt.
Vi plockade ihop de saker pappa bara tre dagar tidigare tagit med hemifrån till hospice igen.
Sedan tog jag ett sista farväl, gav henne en puss på kinden och sedan lämnade vi rummet.

Körde hemåt.
Åkte till barnen för att berätta att mormor somnat in för gott.
Store sonen förstod och hade lite frågor, yngste sonen ville helst inte lyssna utan frågade om andra saker för att slippa höra.
Sedan gav jag dem en stor kram och gick hem.
Sedan var det dags att gå och rösta. Hade sparat det till valdagen för att jag ville göra det till en viktig grej att visa barnen.
Nu ångrade jag mig bittert att jag inte förtidsröstat. Kände mig som en urvriden trasa, sliten, rödgråten och så fruktansvärt, fruktansvärt trött.
Pratade med Andreas i telefon innan jag gick in i vallokalen. Det kändes skönt att bara få höra hans röst och hans lugn.
Gjorde min medborgerliga plikt och gick sedan hemåt.
 
Sedan är det lite dimmigt och trögt.
Men jag var och handlade mat kommande barnvecka, packade ihop saker att ha för att bo hos pappa ett par dagar och gick sedan till gymmet för att försöka rensa skallen.
Efter träningen åkte jag till pappa och vi gick igenom lite saker och foton han hittat i skåpen där hemma.
Vi avslutade kvällen i soffan framför TV:n med varsitt glas rödvin tittandes på något program jag inte minns.
 
Bubblan.
Just nu lever jag i bubblan.
Overklighetsbubblan.
Där man inte riktigt förstår och kan ta in vad som hänt.
Där sorgen kommer och går.
Ena stunden känns allt som vanligt och andra stunden bryter man ihop i tårar.
Det är normalt såklart, men jobbigt när man känner sig lite avstängd och kroppen nästan lite bortdomnad.
Misstänker att det kommer kännas mer greppbart efter begravningen.
 
 
 

Mammas födelsedag

Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Ibland rinner sanden i timglaset så mycket snabbare än man trott.

Planen var att gå hem tidigare från jobbet, hämta barnen och åka till hospice för att fira mammas 71-årsdag idag. Men universum hade andra planer och hämtade hem vår mamma/mormor för en dryg vecka sedan.
Så istället firade resten av vår lilla familj hennes dag tillsammans genom att äta middag på lokala restaurangen och sedan lite mys hemma i soffan.
 
Här är en bild för exakt ett år sedan.
Vi hade då firat 70-årsdagen på morgonen med bubbel, snacks och presenter.
Sedan hade vi en heldag på Legoland tillsammans.
Regnet kom i spridda skurar, men humöret var det inget fel på.
 
Känns så sjukt konstigt att det bara är ett år sedan.
Ta vara på tiden ni har med era nära.
En vacker dag kan det vara försent att vara nära, samtala och tala om att ni älskar varandra.
 
Grattis på din dag mamma!

Eternal Love

Morgonen den 9:e september somnade min mamma in.
 
 

Here, at the peaceful break of day
There's a feeling life is breathing again
The winds of mercy throw the heavy clouds away
And in heaven, no more teardrops turn to rain 
(We can hear a distant song) that will stay in our hearts forever 
(Words that lay us still the star) 

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love

When the night is closing in
There's a moment when we safely breathe as one
(The wind that slowly past the years)
Brings the sun down a thousand roses

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love


Att förbereda sig för ett farväl

Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
 
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
 
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
 
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
 

Att förbereda sig för ett farväl

Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
 
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
 
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
 
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
 

Semestervecka nr.2

Imorgon är min andra semestervecka med barnen till ända.
En till härlig vecka tack var det fantastiska sommarvädret.
Mycket bad och bus har det blivit på olika stränder och hemma hos vänner.
Krabbfiske och häng med mormor och morfar.
Lek med kompisar till barnen.
Varvat med lite lugnare hemmahäng i soffan med film och tv-spel.
Ibland har man fått fly undan värmen och solen.
Det låter som att barnen är nöjda med sitt sommarlov i alla fall och det är huvudsaken.
 
För mig blir det nu en vecka med jobb tre dagar och två dagar ledigt samt en resa upp till Sthlm för att umgås med kärleken, träffa min grekiska vän som flyttat till Sverige, kolla in Hellacopters på Grönan och se Prideparaden.
Och imorgon kväll hämtar jag kärleken vid flyget. Denna underbara människa.
Just nu känns det som att jag vunnit högsta vinsten på lotto.
 

Semestervecka nr.1

Denna veckan var det road trip uppåt i Sverige som gällde.
Andreas fick inte tag på tågbiljett till vettigt pris på söndagen så han körde upp till Uppsala där han tog tåget vidare hem till Umeå.
Jag och barnen fortsatte till Östhammar/Öregrund till våra vänner med alla hundar.
Resan upp gick bra och vi gjorde många små stopp så barnen kunde sträcka på benen.

Vilket paradis de har där uppe på sin gård längst in på grusvägen,
Ungarna kunde sticka ut direkt på morgonen i trädgården och man kunde ändå slappna av och ta det lugnt.
Tre härliga dagar fick vi där med utflykt till Öregrund och diverse lekplatser samt ett studiebesök på Roslagsägg där man packar ägg ut till livsmedelsbutiker.

På torsdag fm sade vi adjö och styrde bilen norrut mot Ockelbo.
Ljudboken om Loranga, mazarin och dartanjang rullade ett par gånger under höga skratt.
Väl framme var det ytterligare ett kärt återseende av vänner och tillökning i familjen sedan sist.
Tre år är lite för lång tid mellan gångerna.

Även här tre härliga dagar med lekplatshäng, lek i Wij trädgårdar, bad och loppis.
Men söndag morgon var det dags att fara hemåt igen för byte till pappavecka och jobbvecka för mamman.
Hade gruvat mig lite för hemresan. 64 mil i bil ensam och med två småbarn är en rejäl sträcka.
Men det gock hur bra som helst med några stopp.

Första stoppet var Falu koppargruva. Vi hann inte med en guidad tur, men vi kommer nog tillbaks för det.
Sedan våffellunch på ett mysigt ställe och slutligen bad utanför Mellerud på Vita Sands camping - helt fantastiskt ställe.
Barnen ville inte riktigt lämna badet så vi blev en halvtimme sena, men det gjorde inget.

Underbar vecka och strålande väder.
Hoppas på nån form av repris nästa år :)


Konsten att hantera saker bortom sin egen kontroll

Nu har jag varit på tre samtal med psykolog.
Anledningen är att lära mig hantera emotionell stress orsakad av andra människor, d.v.s bortom min kontroll.
Och eftersom jag inte kan kontrollera dem, måste jag lära mig att kontrollera min reaktion som är responsen på deras aktioner.
Hittills har vi inte kommit till några konkreta övningar, utan mer pratat om att jag åste sänka mina förväntningar på hur människor i min närhet skall agera, så blir det mindre besvikelse, frustration och stress.
 
Nu har jag blivit ombedd att ta och skriva ner konkreta situationer som gör mig stressad och hur jag agerar på den stressen.
Har ett litet block i handväskan att fylla på med händelser i.
Den första blir väl det faktum att rekryteringen för min kollegas föräldravikariat har skitit sig helt.
För det första påbörjade man rekryteringen väldigt sent. Hon berättade att hon var gravid runt påsk och annonsen kom ut först i början av juni.
Nu har bägge kandidater som man kände kunde vara bra tackat nej och rekryteringen börjar om på ruta ett.
Så just nu ser det ut som att jag blir ensam på logistik ett tag efter semestrarna.
Klart att det gör mig stressad, för om jag blir sjuk eller måste vabba så finns det ingen som kan fördela varor till butikerna och då kommer det inga leveranser en vecka.
 
Men, idag försökte jag tackla det på ett bättre sätt än innan, så jag mailade min chef och frågade om företaget var medvetet om riskerna då ovan situation kan uppstå.
Och utifrån det kan jag bara göra mitt bästa den tid jag är på jobbet helt enkelt.
Räcker inte det så är det utanför min kontroll och beror faktiskt på att andr människor väntade så länge i första läget.
 
Ser det som ett framsteg.
 
Men den riktiga nöten att knäck är ändå de mer personliga relationerna och när de inte fungerar helt friktionsfritt.
Då är det ofta fritt fall, klump i magen, svårt att andas, yrsel och en inre röst som nedvärderar mig själv.
Och DET måste jag ändra på, för det kommer bryta ner mig annars.
Så jag tror att det var ett mycket klokt val att söka samtalsstöd för att kunna må bättre.
 
Dessutom behöver jag semester och vila.
Ser fram emot roadtrip med barnen till goda vänner uppåt i landet under sommaren.
Tre år sedan sist är alldeles för längesedan.
 

Tacksamhet

Mitt i allt det svarta känner jag oändlig tacksamhet.
Tacksamhet för
 
Mina friska och underbara barn.
Min familj.
Mina vänner som tar mig för den jag är.
Kärleken.
Att jobbet verkar ordna upp sig sakta men säkert.
Sommar.
 
 


Något bra från östkusten

Till sist bestämde jag mig för att det var dags att våga satsa 100%
Har man hittat någon bra så har man.
Så får det bära eller brista.
Själv hoppas jag att vi har det där som bär läääänge.
 
En lång, slank karl från östkusten, som råkat bosätta sig i hålan längre bort från min håla.
Med hårväxt i ansiktet, tatueringar och glimten i ögat.
Lugn och sansad, men med mycket bus och livsglädje.
Som gillar bilar, öl och dansbandsmusik och hatar sport, men ändå är helt underbar.
Och framförallt  - en man kan prata om allt med - öppet och ärligt.
 
Ett guldkorn helt enkelt.
Mitt guldkorn.
I trätofflor.
 
 

Nyårsafton

Nyår i år blev den bästa på länge.

Mina förväntningar var lågt ställda från start då midsommar slutade med sängen redan 22 efter att barnen somnat och sociala media var dött.

Men nyår firades med min vän och hennes två barn som är goa kompisar till mina barn.
Vi valde att hålla maten enkel, god och barnvänlig - tacos och så glass till efterrätt.
Mammorna fick ett glas rött och barnen bubbeldricka som pappa P skickat med oss när vi var förbi huset och önskade gott nytt år.

Senare på kvällen gick vi ner till en annan vän som hade fest i huset nedanför tillsammans med fler kompisar till oss och barnen.
Det var high life när vi kom och ökade barnaskaran med 100%.
Barnen lekte och var jätteglada och vi vuxna dansade till gammal disco.

Vid elva började de små ge upp och vi gick hemåt i regnet.
Så mysigt att gå med barnen hand i hand i mörkret.
Rasmus somnade direkt när vi kom hem.
Men mammorna och våra två äldsta skålade tillsammans in det nya året med bubbel jag fått av en människa som betyder allt mer för mig.
Så vi satt i ett mörkt kök och tittade på alla vackra fyrverkerier med våra älskade barn.
Det var stort.

God fortsättning allihop!


Tidigare inlägg