Mammas födelsedag

Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Ibland rinner sanden i timglaset så mycket snabbare än man trott.

Planen var att gå hem tidigare från jobbet, hämta barnen och åka till hospice för att fira mammas 71-årsdag idag. Men universum hade andra planer och hämtade hem vår mamma/mormor för en dryg vecka sedan.
Så istället firade resten av vår lilla familj hennes dag tillsammans genom att äta middag på lokala restaurangen och sedan lite mys hemma i soffan.
 
Här är en bild för exakt ett år sedan.
Vi hade då firat 70-årsdagen på morgonen med bubbel, snacks och presenter.
Sedan hade vi en heldag på Legoland tillsammans.
Regnet kom i spridda skurar, men humöret var det inget fel på.
 
Känns så sjukt konstigt att det bara är ett år sedan.
Ta vara på tiden ni har med era nära.
En vacker dag kan det vara försent att vara nära, samtala och tala om att ni älskar varandra.
 
Grattis på din dag mamma!

Eternal Love

Morgonen den 9:e september somnade min mamma in.
 
 

Here, at the peaceful break of day
There's a feeling life is breathing again
The winds of mercy throw the heavy clouds away
And in heaven, no more teardrops turn to rain 
(We can hear a distant song) that will stay in our hearts forever 
(Words that lay us still the star) 

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love

When the night is closing in
There's a moment when we safely breathe as one
(The wind that slowly past the years)
Brings the sun down a thousand roses

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love


Att förbereda sig för ett farväl

Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
 
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
 
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
 
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
 

Att förbereda sig för ett farväl

Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
 
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
 
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
 
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
 

Semestervecka nr.2

Imorgon är min andra semestervecka med barnen till ända.
En till härlig vecka tack var det fantastiska sommarvädret.
Mycket bad och bus har det blivit på olika stränder och hemma hos vänner.
Krabbfiske och häng med mormor och morfar.
Lek med kompisar till barnen.
Varvat med lite lugnare hemmahäng i soffan med film och tv-spel.
Ibland har man fått fly undan värmen och solen.
Det låter som att barnen är nöjda med sitt sommarlov i alla fall och det är huvudsaken.
 
För mig blir det nu en vecka med jobb tre dagar och två dagar ledigt samt en resa upp till Sthlm för att umgås med kärleken, träffa min grekiska vän som flyttat till Sverige, kolla in Hellacopters på Grönan och se Prideparaden.
Och imorgon kväll hämtar jag kärleken vid flyget. Denna underbara människa.
Just nu känns det som att jag vunnit högsta vinsten på lotto.
 

Semestervecka nr.1

Denna veckan var det road trip uppåt i Sverige som gällde.
Andreas fick inte tag på tågbiljett till vettigt pris på söndagen så han körde upp till Uppsala där han tog tåget vidare hem till Umeå.
Jag och barnen fortsatte till Östhammar/Öregrund till våra vänner med alla hundar.
Resan upp gick bra och vi gjorde många små stopp så barnen kunde sträcka på benen.

Vilket paradis de har där uppe på sin gård längst in på grusvägen,
Ungarna kunde sticka ut direkt på morgonen i trädgården och man kunde ändå slappna av och ta det lugnt.
Tre härliga dagar fick vi där med utflykt till Öregrund och diverse lekplatser samt ett studiebesök på Roslagsägg där man packar ägg ut till livsmedelsbutiker.

På torsdag fm sade vi adjö och styrde bilen norrut mot Ockelbo.
Ljudboken om Loranga, mazarin och dartanjang rullade ett par gånger under höga skratt.
Väl framme var det ytterligare ett kärt återseende av vänner och tillökning i familjen sedan sist.
Tre år är lite för lång tid mellan gångerna.

Även här tre härliga dagar med lekplatshäng, lek i Wij trädgårdar, bad och loppis.
Men söndag morgon var det dags att fara hemåt igen för byte till pappavecka och jobbvecka för mamman.
Hade gruvat mig lite för hemresan. 64 mil i bil ensam och med två småbarn är en rejäl sträcka.
Men det gock hur bra som helst med några stopp.

Första stoppet var Falu koppargruva. Vi hann inte med en guidad tur, men vi kommer nog tillbaks för det.
Sedan våffellunch på ett mysigt ställe och slutligen bad utanför Mellerud på Vita Sands camping - helt fantastiskt ställe.
Barnen ville inte riktigt lämna badet så vi blev en halvtimme sena, men det gjorde inget.

Underbar vecka och strålande väder.
Hoppas på nån form av repris nästa år :)


Konsten att hantera saker bortom sin egen kontroll

Nu har jag varit på tre samtal med psykolog.
Anledningen är att lära mig hantera emotionell stress orsakad av andra människor, d.v.s bortom min kontroll.
Och eftersom jag inte kan kontrollera dem, måste jag lära mig att kontrollera min reaktion som är responsen på deras aktioner.
Hittills har vi inte kommit till några konkreta övningar, utan mer pratat om att jag åste sänka mina förväntningar på hur människor i min närhet skall agera, så blir det mindre besvikelse, frustration och stress.
 
Nu har jag blivit ombedd att ta och skriva ner konkreta situationer som gör mig stressad och hur jag agerar på den stressen.
Har ett litet block i handväskan att fylla på med händelser i.
Den första blir väl det faktum att rekryteringen för min kollegas föräldravikariat har skitit sig helt.
För det första påbörjade man rekryteringen väldigt sent. Hon berättade att hon var gravid runt påsk och annonsen kom ut först i början av juni.
Nu har bägge kandidater som man kände kunde vara bra tackat nej och rekryteringen börjar om på ruta ett.
Så just nu ser det ut som att jag blir ensam på logistik ett tag efter semestrarna.
Klart att det gör mig stressad, för om jag blir sjuk eller måste vabba så finns det ingen som kan fördela varor till butikerna och då kommer det inga leveranser en vecka.
 
Men, idag försökte jag tackla det på ett bättre sätt än innan, så jag mailade min chef och frågade om företaget var medvetet om riskerna då ovan situation kan uppstå.
Och utifrån det kan jag bara göra mitt bästa den tid jag är på jobbet helt enkelt.
Räcker inte det så är det utanför min kontroll och beror faktiskt på att andr människor väntade så länge i första läget.
 
Ser det som ett framsteg.
 
Men den riktiga nöten att knäck är ändå de mer personliga relationerna och när de inte fungerar helt friktionsfritt.
Då är det ofta fritt fall, klump i magen, svårt att andas, yrsel och en inre röst som nedvärderar mig själv.
Och DET måste jag ändra på, för det kommer bryta ner mig annars.
Så jag tror att det var ett mycket klokt val att söka samtalsstöd för att kunna må bättre.
 
Dessutom behöver jag semester och vila.
Ser fram emot roadtrip med barnen till goda vänner uppåt i landet under sommaren.
Tre år sedan sist är alldeles för längesedan.
 

Tacksamhet

Mitt i allt det svarta känner jag oändlig tacksamhet.
Tacksamhet för
 
Mina friska och underbara barn.
Min familj.
Mina vänner som tar mig för den jag är.
Kärleken.
Att jobbet verkar ordna upp sig sakta men säkert.
Sommar.
 
 


Något bra från östkusten

Till sist bestämde jag mig för att det var dags att våga satsa 100%
Har man hittat någon bra så har man.
Så får det bära eller brista.
Själv hoppas jag att vi har det där som bär läääänge.
 
En lång, slank karl från östkusten, som råkat bosätta sig i hålan längre bort från min håla.
Med hårväxt i ansiktet, tatueringar och glimten i ögat.
Lugn och sansad, men med mycket bus och livsglädje.
Som gillar bilar, öl och dansbandsmusik och hatar sport, men ändå är helt underbar.
Och framförallt  - en man kan prata om allt med - öppet och ärligt.
 
Ett guldkorn helt enkelt.
Mitt guldkorn.
I trätofflor.
 
 

Nyårsafton

Nyår i år blev den bästa på länge.

Mina förväntningar var lågt ställda från start då midsommar slutade med sängen redan 22 efter att barnen somnat och sociala media var dött.

Men nyår firades med min vän och hennes två barn som är goa kompisar till mina barn.
Vi valde att hålla maten enkel, god och barnvänlig - tacos och så glass till efterrätt.
Mammorna fick ett glas rött och barnen bubbeldricka som pappa P skickat med oss när vi var förbi huset och önskade gott nytt år.

Senare på kvällen gick vi ner till en annan vän som hade fest i huset nedanför tillsammans med fler kompisar till oss och barnen.
Det var high life när vi kom och ökade barnaskaran med 100%.
Barnen lekte och var jätteglada och vi vuxna dansade till gammal disco.

Vid elva började de små ge upp och vi gick hemåt i regnet.
Så mysigt att gå med barnen hand i hand i mörkret.
Rasmus somnade direkt när vi kom hem.
Men mammorna och våra två äldsta skålade tillsammans in det nya året med bubbel jag fått av en människa som betyder allt mer för mig.
Så vi satt i ett mörkt kök och tittade på alla vackra fyrverkerier med våra älskade barn.
Det var stort.

God fortsättning allihop!


6 månader senare...

Nu har det gått drygt sex månader sedan jag valde att lämna allt som var tryggt, min fasta tillvaro med familj och hus för att försöka hitta tillbaks till mig och lyckan i livet igen.
Valet var rätt och det känns skönt att det är den känslan jag har.
För ibland är det jävligt tufft. Ibland när verkligheten hinner ikapp.
Förutom allt praktiskt som skall lösas, så kommer känslorna upp till ytan med kraft då och då.
Det kan vara ett gammalt foto, en statusuppdatering på fejjan, en doft... som får mig att bryta ihop totalt.
Men jag ser det som en naturlig del i hela processen.
Det kommer fortsätta gå upp och ner en lång tid till och jag måste tillåta mig att det gör det.
Låta känslorna skölja över mig och gråta när jag behöver det.
Sorgen över att det inte blev som man tänkt måste få ebba ut i den takt den vill helt enkelt.
 
Men det är också mycket positivt.
Jag har upplevt en fantastisk sommar.
Mycket skratt, många spännande möten, en del galenskap.
 
Tacksamhet.
Känner sådan tacksamhet.
Främst för att barnen verkar ha tagit hela omställningen bra än så länge.
För att mina föräldrar backar mig och hjälper mig i livet fortfarande trots att jag snart är 40.
Över att jag och P fortfarande har ett gott samarbete och respekt för varandra.
 
I januari vänder jag blad igen.
Flyttar tillbaks hem till Hellvängen, men till egen lägenhet.
En lägenhet där jag och barnen kan bo tills de vill flytta hemifrån rent tekniskt sett.
Ser fram emot att få bygga upp mitt eget hem, göra det mysigt på mitt vis - om jag vet vad som är mitt vis.
 
Men först skall jag ha en mycket bättre söndag och första advent.

Maxade dagar

Det är en konstig känsla det här med at ha barnen hos sig i tre dygn och sedan vara helt själv i tre dygn.
Förutom att jag självklart saknar barnen när de inte är här så är det otroligt skönt att bara ta ansvar för sig själv och inte ta hänsyn till någon eller något.
Vill jag träna tre timmar en kväll kan jag det, vill jag lägga mig halv nio gör jag det, vill jag trycka in fem aktivititer på en och samma dag så kan jag det - om jag själv känner att jag orkar.
Så nu har det varit tre totalmaxade perioder då jag inte haft barnen.
Göteborgsvarv, häng med fotbollsdamerna, middag på stan, träning, träning och lite mer träning osv.
Men jag känner att jag har mer energi och mer livslust igen och det känns skönt!
 
Denna helgen blir en helg i familjens tecken då vi gemensamt skall fira P's födelsedag två dagar i rad, spana in gamla bilar, motorcyklar och traktorer i Gräfsnäs och säga hej då till O's kompis som flyttar till Schweiz i två år.
Idag har jag dessutom hjälpt till att klippa häckarna hos P eftersom han hjälper mig hänga upp tavlor i lägenheten.
Tjänster och gentjänster.
 

Nytt hem i sex månader

I helgen flyttade jag till en lght jag hyr i andra hand i sex månader.
Det kändes hemskt att lämna huset och trädgården och alla minnen bakom mig, men detta är vad som måste göras, sedan får tiden utvisa vart resan slutar.
Väl på plats då jag fått iordning det mesta så kändes det ganska bra faktiskt och panikångesten kröp tillbaks till sitt mörka hål.
 
Tre nätter har jag nu haft barnen här om man räknar med inatt.
De verkar hittills ta allt med ro och ser fram emot att både vara hemma i huset och i lägenheten med den nya spännande gården utanför.
Denna veckan har vi försökt äta middag tillsammans allihop ett par gånger också för att underlätta övergången för barnen.
 
Jag känner mig lite gladare igen och har hopp om framtiden, hur den än blir och skall lägga fokus på att sova bättre nu när jag kommer ha flera nätter i veckan med ostörd sömn samt göra roliga saker som ger energi de dagar jag är ensam.
De dagar barnen är här ligger fokus såklart på dem och mycket mys i samband med nattning.
 
Hälsan känns lite låg just nu, mycket som snurrat i huvudet och dålig sömn gör väl sitt tänker jag.
Har kokat mig ingefärashot idag och hoppas att den kan hålla förkylningen stången till efter varvet för på lördag smäller det. Då skall det bli gött att bara fokusera på att springa och njuta av stämningen på stan i dryga två timmar. Kvällen efter loppet kommer spenderas med goa fotbollstjejer i ett spabad med ett glas bubbel.
OM benen bär mig från pendeln upp till Annelie vill säga =)
 
Kärlek till er alla, ta hand om varandra.
 

Då och nu

Då när vi träffades kändes det som om jag hittat hem.

Nu känns det som att jag gått vilse.

Sorg.

Ord som träffar hjärtat och tvingar till eftertanke

Sedan en tid tillbaks följer jag en fantastisk blogg som skrivs av en relationscoach och mental tränare.
www.separation.se
Handlar inte bara om separationer utan om förhållanden i stort och om hur man skall mötas i kommunikation, drömmar mm.
 
De senaste två månaderna har denna blogg varit både en tröst, ett stöd och ett hopp för mig.
Dagens inlägg träffade rakt in i hjärtat:
 
http://separation.se/nar-det-ar-dags-att-avsluta-forhallandet/
 
"Hur vet vi när alla försök har gjorts? Om vi kämpat tillräckligt för relationen?

”Tänk om det är mig det är fel på? Att jag aldrig är nöjd?”

”Kanske borde försöka lite till? Anstränga mig mer för barnens skull?”

”Har jag smittats av vill ha, vill ha, vill ha? Ego samhället med självförverkligande och JAG till varje pris?”

Är det ett lättvindigt beslut att lämna ett förhållande? Naturligtvis finns det personligheter som är på konstant jakt efter förälskelse/passionskickarna. Men i jämförelse med alla dem som kämpat i åratal är det inte många. Alla de som vänt ut och in på sig själva, legat där ensamma, sömnlösa och längtande efter förändring. Kärlek som återigen skall infinna sig i bröstkorgen. Som just i detta nu känner en förfärlig skuld, ångest och separationsrädsla.

Hur kan vi veta vilken berättelse som pågår i en annan? Bilder, tankar och känslor som gång på gång visar repris på den mentala filmduken?

Så lätt att ge råd, men att själv följa dem…

Jag tänker så här kring när det är dags att ge upp relationen (ingen checklista utan tankar och frågor att smaka på):

  • När vi som oftast känner oss ensamma i tvåsamheten. Konstanta missförstånd och ovilja till kommunikation.
  • När kärleken och attraktionen är borta.
  • En partner (eller vi själva) som lever i en autistisk bubbla och saknar vilja till att mötas. Som inte ser eller vill kännas vid egna brister.
  • När barnen får se, höra, känna konstant kyla och avstånd mellan sina föräldrar.
  • När det finns passion, men samtidigt brist på respekt och välvilja i handling. Passion i kombination med destruktivitet är en farlig mix.
  • En partner med missbruk i alla dess former och som inte visar beslutsamhet i handling gällande tillfrisknande.
  • Otrohet som personlighetsprofil.
  • När självförtroendet/självkänslan äts upp av relationen.
  • Ett förhållande som saknar LIV. Något att fundera över: vad är ett levande förhållande?
  • När du inte kan vara du. Bärandet av en glättig, förkrympt och tillgjord mask – ”allt för husfridens skull.”
  • Psykiska och fysiska övergrepp. Här handlar det inte om att ge upp – istället gå utan överväganden. Här behövs det oftast professionell hjälp.

Kärleken vill få fram det bästa ur oss. Inte tvärtom.

Vad skulle du vilja lägga till på listan kring när det är dags att ge upp? Erfarenheter min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se "

 
Jag är så otroligt glad över att vi går mot sommar, för en höst och mörker hade nog störtat mig ner i avgrunden.
Det är bara för mycket saker just nu som hänger som svarta moln över mig.
Men jag kämpar vidare. Håller huvudet högt och försöker se och fokusera på det som är positivt.
 
Men det är en stor sorg varje gång vi har en mysig stund med barnen och jag inser att detta kanske inte är den framtid som kommer bli.

Dinosauriespaning i Nol

Igår var vi i Nol och lekte med Olivers kompis C.
När vi skulle åka hem tog vi hissen ner.
Hissen blev en tidsmaskin och vi åkte tillbaks till då det fanns levande dinosaurier.
Väl utanför porten gick vi och spanade. Jag med handen skuggande ögonen och Oliver med händerna som kikare.
Och där var de, dinosaurierna (grävmaskiner).

Så spännande har aldrig promenaden till parkeringen varit tidigare :)

Visst gör det ont när knoppar brister...

Min man uttryckte det;
- Det ligger på dig.

Jag svarade att jag var plågsamt medveten om detta.
Att jag känner tyngden varje vaken sekund och att det känns som om den skall krossa mig.

Mest yttrar den sig som dåligt samvete.
Dåligt samvete för att jag inte känner likadant som honom.
Men det värsta är ändå det dåliga samvetet gentemot barnen.
Varje gång jag ser dem leka och vara lyckliga i hemmet sticker det i hjärtat när jag vet att det finns en risk att framtiden kommer se helt annorlunda ut än den gör nu.
Vem är jag att rasera deras trygghet?
Vem är jag att ställa så stora krav på livet?
Jag har fått höra att jag är bortskämd och inte vet hur bra jag har det och ibland tänker jag att de som säger så kanske har rätt, men vem kan egentligen döma en annan människas känslor och perception av lycka?

Mitt hopp och tilltro ligger till att vi öppnat upp för dialog och samtal som ibland kanske är sårande i sin ärlighet, men borde leda till någonting gott.
Vi har en vilja att framtiden skall bli bra oavsett hur det slutar och att vänskapen skall sättas främst.
Vi har också samma mål med vart vi måste landa om det skall finnas ett vi.
Det känns positivt mitt i allt det tunga.


Familjerådgivning

Ansökan är inskickad, hoppas på ett samtal med en inbokad första tid i nästa vecka.
Håll tummarna!

Semesterdag på Bohus fästning

Har inte haft någon tid alls för bloggen den sista dryga månaden, så därför kommer resten av semestern först nu och ett tag framöver.
Vi ägnade de sista två veckorna av vår semester till att hänga hemomkring och göra småutflykter.
En av dessa utflykter gick till Bohus fästning till barnens förtjusning.
 
Lagom värme, sol och nästan inget folk på plats.
GÖTT!!!
Spännande att få ströva omkring själv bland borgens gångar och valv tyckte barnen.
Eller ja, inte helt själva såklart vi var ju strax intill hela tiden, men de fick springa ganska fritt förutom när vi var högst upp.
Roligaste stället var såklart den lilla gränd där middagsbordet stod dukat och man kunde låna mantlar att klä ut sig i samt det lilla berget man kunde bestiga mitt på borggården.
 
Vi köpte med oss ett träsvärd till O från souvenirbutiken så han var riddare hela besöket, men var snäll och lånade ut svärdet vid ett par tillfällen till lillebror.
Efter nästan två timmar uppe på fästningen avslutade vi med glass i kiosken och tog en runda ner till båtbryggorna och tittade på båtarna.
 
Fantastiskt vacker vy från högsta värnet.
 
Bergsbestigaren.
 
Miniriddarn.
 
Bästa killarna i världen.

Borås Djurpark

Det har blivit lite tradition att besöka Borås Djurpark varje sommar sedan Oliver föddes.
Så det blev ett besök även denna sommaren, i duggregn.
Först ett lunchstopp på Gyllene Måsen. Syskonkärlek när den är som bäst nedan.
 
Mums med mat i magarna.
 
Sedan hittade vi en "inte nudda markenbana" som vi inte sett innan. Den tyckte ungarna var jätterolig och vi höll på att inte komma därifrån och titta på några djur alls.
 
Hängbron.
 
Stockbilen.
 
Trappan.
 
Men lite djur fick vi allt se. Savanndjuren och så vidare till aporna och tigrarna.
Lejonen såg vi när de fick mat. Sedan tittade vi på vargarna och björnarna och lekte på den fina lekplatsen bredvid säldammen.
 
 
Ser lite ledsen ut =(
 
Oliver fick en Rasmus på grillen på jeepen.
 
Till Olivers stora lycka fanns det grävmaskin man kunde få köra.
Oj vad han grävde. I ett par minuter fick man hålla på efter att man stoppat i en guldpeng.
 
 
När vi kom tillbaks till parkeringen hade denna tuffa rat-car parkerat nästan intill oss.
 

Tidigare inlägg