Jag är bra

Ibland, speciellt när man inte mår bra, är det lätt att bara se sina dåliga sidor.
För vi har ju alla dem - de dåliga sidorna.
Men vi har också bra sidor.
De flesta har nog fler bra sidor är dåliga.
 
Så vad är bra med mig?
 
- Jag är rätt enkel.
- Jag är kommunikativ.
- Jag är empatisk och omtänksam.
- Jag är bra på att hitta på roliga saker med mina barn.
- Jag är bra på att ge mina barn närhet och kärlek.
- Jag har ganska mycket pannben och ger inte upp i första taget.
- Jag har självinsikt och är reflekterande och analyserande.
- Jag försöker alltid se till att ingen skall känna sig utanför.
- Jag är lojal och flitig.
- Jag skrattar ofta och gärna.
 
Om du som läser och känner mig vet fler saker som är bra med mig får du gärna kommentera.
Man kan ju bli lite hemmablind ha ha.
 
De dåliga sidorna har jag också hyfsad koll på och jobbar med för att växa och utvecklas som människa, men dem tänker jag inte skriva om i detta inlägget.
 
 

Sömn

Ett par nätter med dålig sömn klarar ju de flesta.
Men när det gått många år med för lite sömn, då börjar hjärnan och kroppen gå sönder.
Minnet blir sämre.
Man får svårt att fokusera.
Känslorna tar över där man normalt kunnat tänka mer rationellt.
Man tappar ord.
Stressen ökar i kroppen.
Metabolismen försämras.
Man kan få problem med tarmarna.
Immunförsvaret försämras.

Men hur gör man då för att få mer sömn?
När man är rastlös.
När man har hundra saker man vill hinna med?
Hur gör man egentligen när man bara fokuserar på att ta hand om sig själv istället för alla andra?

Det låter så lätt, men för mig är det extremt svårt.

Stressens många ansikten

Har kommit ett par samtal in i min terapi.
Under slutet av senaste samtalet tror jag vi hittade en rejäl puck att ta tag i.
Min hyperaktivitet. Varför är jag så rastlös? Vad är målet med all aktivitet? Hur kan jag få mig att bli lugnare?
Detta är nog där fokus kommer hamna under kommande samtal.
 
Senare på kvällen bollade jag med kärleken, som kom med ganska mycket input.
Både rent teoretiskt och mycket pga att han har full inblick i mina känslor och tankar rörande de flesta livsomvälvande händelser under de sista åren av mitt liv.
Han trodde sig förstå vart psykologen ville komma med frågorna han ställde.
Mina symtom är tecken på att man är på väg in i utmattningssyndrom.
Vilket inte är särskilt förvånande, för det var ju just därför jag sökte hjälp vida vårdcentralen.
För att få prata med någon, för att få hjälp, INNAN det går så långt som sjukskrivning för utmattning.
 
Hittade följande på siten stress.se :
 

Kortvariga stressreaktioner

Vid kortvariga stressreaktioner hamnar kroppen i högsta beredskap under en kortare tid. Forskning indikerar att det framför allt är adrenalin- och nonadrenalinnivåerna i kroppen som höjs, för att på så sätt göra kroppen  beredd att agera och reagera snabbt. Den här reaktionen kallas också flight-and-respons-reaktion. Stressen försvinner när situationen är över.

Långvariga stressreaktioner

Långvariga stressreaktioner är mycket mindre nyttig än den kortvariga. När du utsätts för stressiga situationer under längre perioder är det framför allt kortisolnivåerna i blodet som förhöjs. Detta beror på den ökade aktiviteten i hypotalamus. Det påverkar ämnesomsättningen i kroppen, sömnsignalerna och sömnrytmen. Vilket i längden leder till att kroppen och hjärnan blir trötta av hyperaktiviteten. Dessutom påverkas humöret negativt. Minnessvårigheter, humörsvängningar och depression är inte helt ovanligt.

Akut stressreaktion

Vid en akut stressreaktion slår kroppens och hjärnans funktioner över. Tillståndet orsakas vanligen av en extremt psykiskt eller fysiskt pressand situation. Ofta kommer den akuta stressreaktionen direkt när pressen blir alltför stor. Exempel på när detta kan ske är vid en våldtäkt, naturkatastrof, olycka eller något annat som vi har svårt att ta till oss.

 

De två första checkar jag ju in direkt på.
Den sista är mer tveksamt, det beror på hur man räknar.
Men rastlösheten jag har inneboende är förmoligen alltså ett symtom på långvarig stress.
Och är det ett symtom finns det också ett sätt att kunna bli frisk från det.
Att hitta lugnet. Att njuta av nuet. Att inte stressa upp mig i onödan. Att kunna fokusera på en sak i taget.

Jag har varit långt nere i dalen, inte ända till botten, men nu vänder jag uppåt.
Med hjälp av vänner, familj, en fantastisk partner och min egen vilja att förändra, släppa taget och gå vidare.
Det värsta verkar vara över.
De senaste två månaderna känner jag mig lugnare, mer fokuserad och stabilare i humöret, men fortfarande lättstressad.
Och just ikväll hade jag en ångestattack där jag inte hanterade situationen som jag fått i uppgift - d.v.s tänka rationellt.
Det var det som fick mig att läsa lite artiklar och skriva av mig.

Men Rom byggdes inte på en dag, så jag tar ett steg i taget och kan ändå se att jag kommit en bra bit framåt från i vintras när panikångestattackerna började komma.

Andas.

Det blir bra till slut.

 


Tacksamhet

Mitt i allt det svarta känner jag oändlig tacksamhet.
Tacksamhet för
 
Mina friska och underbara barn.
Min familj.
Mina vänner som tar mig för den jag är.
Kärleken.
Att jobbet verkar ordna upp sig sakta men säkert.
Sommar.
 
 


Sinuskurva

När livet svänger som den värsta sinuskurvan är det skönt att ha hittat en fast punkt.
Trygg i sig själv och klok.
Och om ett dygn vet jag hur det känns att ha honom nära.

Att inte mötas

Vad händer när man är helt olika.
I intressen och i behov för att må bra i en tvåsamhet?
I vårt fall blev det en negativ spiral.
Förväntningar byttes mot besvikelse och ilskan.
Det eldade på en känsla av otillräcklighet och ännu mer distans.
Det som återstår är förhoppningsvis en vänskap, om än svår just nu, så hållbar framåt.

En enorm mental trötthet och sorg.
En rädsla över att aldrig kunna känna den där kärleken igen där man mår riktigt bra i vardagen.
Ensamheten när kvällarna inte längre fylls av vuxenprat och närhet.
En känsla av hopplöshet, tomhet och ensamhet.

Snälla vårsol, kom och värm mig!

Vara snäll mot mig själv och be om hjälp

Så sa stresshanteringscoachen.
Fick tips på en app och ett par böcker att läsa.
Att vara lite mer snäll mot mig själv, att ge mig råden och stöttningen jag skulle ge min bästa vän och att be om hjälp, tex med en timmes barnvakt för att komma iväg och träna eftersom det får mig att må bättre.
Och sedan rådet att prata med vårdcentralen igen om att få gå och prata med någon professionellt om den ångest jag bär på efter många år av omvälvande händelser i livet.

Höstens omorganisation på jobbet där utgången blev en delad tjänst för mig var nog det som startade den sista tidens extrema negativa utveckling av mitt hälsotillstånd.
Att spendera åtta timmar varje dag på en plats där man inte längre känner sig sedd och konstant känner att man inte riktigt kan fokusera och göra ett bra jobb för att allt är hattigt och ostrukturerat tär på självförtroendet och humöret.
Lägg till en kraschlandad löneförhandling i ett försök att skapa en lite roligare vardag för mig och barnen så har ni en person som inte trivs så bra med livet just nu och inte längre finner glädje i så mycket alls.

Så jag kontaktade själv vården i ett proaktivt syfte för att må bättre och att förhindra utmattningssyndrom.
Vill vara en stark och glad människa och mamma.

Jag har inga onåbara mål med livet. Drömmer inte om jetsetliv med champagne i privata flygplan på väg till något exotiskt ställe.
Det enda jag önskar är att ha lite mer kapital att röra mig med än att bara överleva månaden så att jag och barnen kan unna oss att göra lite fler roliga saker,ett jobb där jag trivs känner mig sedd och kan utvecklas framåt och att människor i min närhet var bättre på att kommunicera.

Är det för stora drömmar, eller är det så det redan borde vara?

Förväntningar vs besvikelser

Bästa sättet att slippa besvikelser är att hålla nere förväntningarna.
Men är det på det viset man bygger upp något bra och hållbart?

2018 kommer nog att bli ett händelserikt år ur många aspekter.

Gräv där du står.

Knäoperation

Igår var det äntligen dags för första operation. Domen efter mitt besök hos ortopedispecialist var att korsbandet var av och beslutet togs att göra två operationer; en för att rensa bort skräp som låg ivägen för full sträckning vilket gör att jag haltar när jag går och en större för att fixa korsbandet vid senare tillfälle.


Kom in på sjukan nio på morgon.
Operation strax efter halv ett. Blev sövd för första ggn, lite nervös för just det.
Vaknade på uppvak med ett fint bandage runt knät och goda nyheter; korsband bara delvis av och eventuellt behöver vi inte göra operation nummer två.
Och att jag nu har de bästa förutsättningar för en lyckad rehab.
Det var en STOR sten som föll från axlarna.

Utskriven vid halv fyra och kände mig mer rörlig redan då än när jag gick till sjukhuset på morgonen.
Men kommer ta det lugnt denna v och inte gå mer än nödvändigt och göra mina övningar ordentligt.
Lördag lunch har jag första tid hos sjukgymnasten igen efter op.

All oro och ångest jag burit på om hur jag skall lösa allt med barn och jobb och det dagliga livet efter den stora operationen är nu borta.
Vilken lättnad!!


Vänskap

Sann vänskap är när man helt plötsligt omfamnas av vännen som sett de tunga stegen från pendeltåget till bilen.
Den tomma blicken som inte ens uppfattat att vännen fanns där framför.
En lång varm kram där det är ok att släppa ut gråten som man hållt uppdämd inombords.
 
Tack <3

When life hands you lemons...

Ett år.

Så länge har jag stått på egna ben.
Ganska kort tid, men känns som en evighet.
Det känns bra och det funkar bra.
Oftast god kommunikation och barnen känns trygga och glada trots omställningen.
När det kommer till kärlek har jag inte bråttom och ett ev samboskap känns väldigt långt bort.
Det är här, i vårt fina hem vi byggt, som vi kommer bo i många år framöver.

Men det är tufft att vara ensam vuxen med två barn.
Ekonomin är tight. Blir det vab försöker jag bara ta halvdagar och jobba kvällarna när barnen sover för att inte förlora för mycket.
När någon kräks en hel natt och man inte sovit något djälv är det ändå jag som måste finnas där för mina barn hela dagen efter.
Armarna räcker inte till för att både laga middagen och hjälpa till att bygga lego samtidigt.
Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig helt enkelt även om jag vet att jag gör mitt bästa.

I söndags under fotbollsmatch landade jag fel efter ett hopp och något small i knät.
Sedan var det slutspelat. Domen från sjukgymnasten lyder; uttänjt yttre ledband och främre korsband, ev korsband av.
Rehabövningar och kryckor. Återbesök i mitten av juni för ny bedömning.
Har haft problem m återkommande förkylningar från oktober, träning har blivit lidande och jag har lagt på mig några kilon.
Totalen gör att jag inte mår så bra.
Och nu, när näsan nådde vattenytan och jag var på g igen, kom denna smällen.

Vissa dagar vill man bara krypa in under täcket, inta fosterställning och grina.
Men på det sättet kommer man ju inte framåt i livet så det är bara att bita ihop.

Semesterns roadtrip jag såg så sjukt mycket fram emot får skjutas på till nästa år då inga av vännerna hade semester samtidigt.
Så just nu känns det som att livet motarbetar mig lite.
Men bara lite...


Ibland...

Trots att jag har en fantastisk familj och vänner känner jag mig ensam.

Oftast på kvällarna.
Eller när det hänt något som gjort mig upprörd och det inte finns ngn prata av sig med.


Att läsa människor

Gick ur 2016 med en positiv känsla.
En känsla av hopp, samhörighet och att ha hittat något bra.
Tydligen var jag crappy på att läsa av.
Krasch rakt ner igen.
Vilsenhet och ledsamhet.
Men en vilja att ta mig framåt igen.
Hoppet kvarstår, det blir min tur någon gång igen såklart.
Tills dess - andas.

Nyårsafton

Nyår i år blev den bästa på länge.

Mina förväntningar var lågt ställda från start då midsommar slutade med sängen redan 22 efter att barnen somnat och sociala media var dött.

Men nyår firades med min vän och hennes två barn som är goa kompisar till mina barn.
Vi valde att hålla maten enkel, god och barnvänlig - tacos och så glass till efterrätt.
Mammorna fick ett glas rött och barnen bubbeldricka som pappa P skickat med oss när vi var förbi huset och önskade gott nytt år.

Senare på kvällen gick vi ner till en annan vän som hade fest i huset nedanför tillsammans med fler kompisar till oss och barnen.
Det var high life när vi kom och ökade barnaskaran med 100%.
Barnen lekte och var jätteglada och vi vuxna dansade till gammal disco.

Vid elva började de små ge upp och vi gick hemåt i regnet.
Så mysigt att gå med barnen hand i hand i mörkret.
Rasmus somnade direkt när vi kom hem.
Men mammorna och våra två äldsta skålade tillsammans in det nya året med bubbel jag fått av en människa som betyder allt mer för mig.
Så vi satt i ett mörkt kök och tittade på alla vackra fyrverkerier med våra älskade barn.
Det var stort.

God fortsättning allihop!


Reflektioner inför årets slut

2016 går för mig personligen till historien som mitt livs värsta skitår.
Det började i januari med att mamma fick beskedet att hon hade den där jävla sjukdomen som tar så många liv.
Så många veckor av undersökningar och väntan innan man fick beskedet, sedan mer undersökningar och väntan på operation.
Efter det fler undersökningar och ytterligare en operation.
Parallellt med detta insåg jag att jag måste lämna mitt äktenskap för att finna mig själv och lyckan igen.
När man går omkring och längtar bort, är sur och en allmänt dålig människa är saker sällan som de skall.
Men det är ett stort steg att lämna någon man levt med i 12 år och dessutom splittra en familj.
Ångesten var total, men beslutet var rätt.
 
Morsan vann över skitsjukdomen.
Jag landade i en lägenhet i andra hand, möblerad, i Nödinge.
Limbo, men en räddning för att få allt att fungera utan att bli osams på köpet.
 
En sommar som ett töcken.
Så mycket roligt och så jobbigt på samma gång.
Så olik mig själv.
Från prestationsinriktat kontrollfreak till nästan totalt icke-fungerande. Schizofrent.
 
Nu snart ett eget hem, en nystart.
För mig och mina älskade barn. Förhoppningsvis gör det mig till en lugnare och stabilare person igen.
En bättre mamma och människa.
Och jag går ur 2016 men en växande positiv känsla i kroppen.
En känsla av att det finns kärlek där ute om man bara vågar.
 
TACK till min familj som backar mig, mina vänner som finns där och mina kollegor för tålamodet.
 
Gott slut!

Ett oväntat möte

igår på språkcafet var det fullt med folk, folk som inte varit där tidigare.
På en killes namnlapp stod det Trimor.
Jag hajade till och var tvungen att fråga.
Tog honom lätt på axeln och frågade om han var alban.
- jag är från Kosovo svarade han.

Jag hade en vän som hette samma som du!
Han svarade att såvitt han vet är han den ende i landet som bär namnet Trimor.
Jag förklarade att min vän dog för många år sedan, men att de även var ganska lika förutom färgerna.

Ett oväntat möte som rörde upp känslor i mig. För att citera Laleh; the good die young.


Bostad

Två dagar före min födelsedag fick jag beskedet att jag får hyra lägenheten ett halvår till.
Så nu är bostad fixat tills maj i alla fall, så skänt!
 
Däremot gick det inte så bra på förturslottningen på IKEA för bostadsrätter i Älvängen.
Mitt namn drogs inte.
Men det kommer väl fler objekt till salu där uppe hoppas jag, nu har jag ju lånelöfte fixat i alla fall.
 
 

Ett gott dygn

I onsdags efter att jag släppt av min lagkompis vid flyget åkte jag vidare till Bollebygd och en av mina bästa vänner.
Vi stack ut rätt omgående på en löprunda. Härligt att springa ute på landet.
Sedan duschade vi och piffade oss lite innan vi stack ner på byn och åt middag.
Då planer ändrades en aning från vad som var tänkt blev det även ett par glas vin för oss på restaurangen och henns man var snäll och kom och hämtade upp oss och bilen senare på kvällen.
Sedan lite mer vin och snack vid köksbordet till en underbar solnedgång över fälten.
 
Kvällen bjöd på både skratt och ett par tårar och en massa frågetecken och ännu mer skratt.
Så glad att jag har vänner som hon.
Som känner en innan och utan och tycker om en ändå utan att döma.
Kärlek till dig min vän!
 
Det var med glädje och viss frustration jag styrde hemåt igen efter lunch på torsdagen.
Oc

Livet

Det har varit en tuff start på semester.
En pojk med vattkoppor och en som åkte på en , tack och lov, lindrig släng av kräksjuka.
Ovanpå det ganska kasst väder så inte så stora möjligheter till utelek = griniga barn.
Och jag tror banne mig den store hamnat i nåt trotsskov, eller så testar han bara sin mor.
För vissa stunder på dagarna är ingen lek och de slåss som satan.
Eftersom jag hade semester och pappan jobbade så tyckte jag det var smartast om barnen var här hela veckan.
Enda undantaget var onsdag kväll då jag drog till Alingsås och kollade på Peter.
En MYCKET trevlig kväll och så guld värd för att ladda på batterierna med lite ny energi.
 
Helgen som gick var jag barnfri och lade mycket tid på träning och mig själv.
En trevlig middag på balkongen med vin på fredagskvällen var också guld värd.
På lördagen var jag hos P och åt middag tillsammans med mina föräldrar.
Sedan plockade jag hem mina gamla lackkläder och hade en rolig, nostalgisk stund hemma när jag provade allt.
Tänk att man gick ut så då, nu känns det som att klä ut sig, alla plagg utom en klänning.

På söndagen var en vän här och åt lunch och skvallrade.
Också guld värt!
Ibland är detta nya liv sjukt ensamt för en som är översocial.
Så glad att vi är datoriserade, så man har ändå sina vänner online, även om det inte är samma sak som att sitta öga mot öga eller bredvid varandra i soffan.

Imorgon skall jag köra en lagkamrat till flyget och sedan vidare till en av mina äldsta vänner.
Vi har känt varandra sedan första klass och jag vet att hon alltid finns där för mig.
Även om vi inte setts på flera år är det som igår när vi väl ses.
Har 2-3 sådan vänner och alla bor för långt bort, men jag älskar dem och de betyder allt för mig!
 
Efter semestrarna kommer allvaret.
De sex månadernas prövoseparation kommer bli permanent.
Då är det dags att ta tag i saker som att värdera huset, prata med jurist om bodelning samt ansöka om äktenskapsskillnad.
Såklart mycket ambivalenta känslor kring detta. Det är ju vad jag vill och jag har ägnat senaste halvåret till att sörja det förlorade äktenskapet, men självklart känns det fortfarande jobbigt, även om det känns rätt.
Ibland kommer en dipp och då är jag extra tacksam för personer i min närhet som är där och fångar mig.
TACK!
 
 

Semester

Äntligen semester!
 
Den startade gott.
Regn hela dagen igår, men på kvällen avtog det och solen visade sig lagom tills vi skulle spela hemmamatch.
Motståndet hade en genomsnittsålder ca 15-20 år lägre än oss.
De var betydligt kvickare och hade bra passningsspel.
Och även om vi tog oss i andra halvlek så var brakförlusten ett faktum.
Men det blev inte tvåsiffrigt och vi spräckte nollan i alla fall, alltid något.
Jag som sällan blir arg på planen fick faktiskt ett sådant utbrott på en tjej som knuffade mig så mycket att domaren kallade oss till sig och sa att nu spelar vi fotboll och inte massa annat trams.
Men liten seger ändå när det var vi som fick frisparken med oss, alltså var jag inte fel ute.
 
Efter matchen stack jag hem till en i laget och såg matchen mellan Wales och Belgien.
Var helt säker på att Belgien skulle vinna, så döm om min förvåning när Wales petade in mål efter mål.
En mycket trevlig kväll, med ett trevligt avslut.
 
Imorse kom barnen och vi befinner oss i karantän då O fått vattkoppor.
Så tur att det inte skall vara kanonväder de närmsta dagarna i alla fall.
Så lekdejter med folk som haft eller vill ha vattkoppor mottages tacksamt!
 
På onsdag har jag en day off i mammalivet - då blir det Petter i Alingsås ihop med kompisar.
Det skall bli jäkligt kul, har ju gillat honom länge, men aldrig sett live.
100 spänn dessutom är ju nästan gratis =)

Tidigare inlägg