Vara snäll mot mig själv och be om hjälp

Så sa stresshanteringscoachen.
Fick tips på en app och ett par böcker att läsa.
Att vara lite mer snäll mot mig själv, att ge mig råden och stöttningen jag skulle ge min bästa vän och att be om hjälp, tex med en timmes barnvakt för att komma iväg och träna eftersom det får mig att må bättre.
Och sedan rådet att prata med vårdcentralen igen om att få gå och prata med någon professionellt om den ångest jag bär på efter många år av omvälvande händelser i livet.

Höstens omorganisation på jobbet där utgången blev en delad tjänst för mig var nog det som startade den sista tidens extrema negativa utveckling av mitt hälsotillstånd.
Att spendera åtta timmar varje dag på en plats där man inte längre känner sig sedd och konstant känner att man inte riktigt kan fokusera och göra ett bra jobb för att allt är hattigt och ostrukturerat tär på självförtroendet och humöret.
Lägg till en kraschlandad löneförhandling i ett försök att skapa en lite roligare vardag för mig och barnen så har ni en person som inte trivs så bra med livet just nu och inte längre finner glädje i så mycket alls.

Så jag kontaktade själv vården i ett proaktivt syfte för att må bättre och att förhindra utmattningssyndrom.
Vill vara en stark och glad människa och mamma.

Jag har inga onåbara mål med livet. Drömmer inte om jetsetliv med champagne i privata flygplan på väg till något exotiskt ställe.
Det enda jag önskar är att ha lite mer kapital att röra mig med än att bara överleva månaden så att jag och barnen kan unna oss att göra lite fler roliga saker,ett jobb där jag trivs känner mig sedd och kan utvecklas framåt och att människor i min närhet var bättre på att kommunicera.

Är det för stora drömmar, eller är det så det redan borde vara?

Förväntningar vs besvikelser

Bästa sättet att slippa besvikelser är att hålla nere förväntningarna.
Men är det på det viset man bygger upp något bra och hållbart?

2018 kommer nog att bli ett händelserikt år ur många aspekter.

Gräv där du står.

Stress

Omorganisation på jobbet.

Delad tjänst 50-50.
Känslan av att inte hinna med någon av dem på ett tillfredställande sätt och att hela tiden ligga lite efter stressar mig enormt.

Vem bjuder m mig på spa?
Någon?

:)


Knäoperation

Igår var det äntligen dags för första operation. Domen efter mitt besök hos ortopedispecialist var att korsbandet var av och beslutet togs att göra två operationer; en för att rensa bort skräp som låg ivägen för full sträckning vilket gör att jag haltar när jag går och en större för att fixa korsbandet vid senare tillfälle.


Kom in på sjukan nio på morgon.
Operation strax efter halv ett. Blev sövd för första ggn, lite nervös för just det.
Vaknade på uppvak med ett fint bandage runt knät och goda nyheter; korsband bara delvis av och eventuellt behöver vi inte göra operation nummer två.
Och att jag nu har de bästa förutsättningar för en lyckad rehab.
Det var en STOR sten som föll från axlarna.

Utskriven vid halv fyra och kände mig mer rörlig redan då än när jag gick till sjukhuset på morgonen.
Men kommer ta det lugnt denna v och inte gå mer än nödvändigt och göra mina övningar ordentligt.
Lördag lunch har jag första tid hos sjukgymnasten igen efter op.

All oro och ångest jag burit på om hur jag skall lösa allt med barn och jobb och det dagliga livet efter den stora operationen är nu borta.
Vilken lättnad!!


Vänskap

Sann vänskap är när man helt plötsligt omfamnas av vännen som sett de tunga stegen från pendeltåget till bilen.
Den tomma blicken som inte ens uppfattat att vännen fanns där framför.
En lång varm kram där det är ok att släppa ut gråten som man hållt uppdämd inombords.
 
Tack <3

Något bra från östkusten

Till sist bestämde jag mig för att det var dags att våga satsa 100%
Har man hittat någon bra så har man.
Så får det bära eller brista.
Själv hoppas jag att vi har det där som bär läääänge.
 
En lång, slank karl från östkusten, som råkat bosätta sig i hålan längre bort från min håla.
Med hårväxt i ansiktet, tatueringar och glimten i ögat.
Lugn och sansad, men med mycket bus och livsglädje.
Som gillar bilar, öl och dansbandsmusik och hatar sport, men ändå är helt underbar.
Och framförallt  - en man kan prata om allt med - öppet och ärligt.
 
Ett guldkorn helt enkelt.
Mitt guldkorn.
I trätofflor.
 
 

Knäröntgen

Idag i posten låg ett brev från Lundby sjukhus.

Min remiss för röntgen av knä hade godkänts, så 7:e september får jag äntligen veta vad som är fel.

Har fortfarande svårt att sträcka ut benet 100% vilket gör att jag haltar lätt när jag går.
Har börjat jogga ett par minuter på varje cardiopass och det känns ok, men sjukt rädd för att trampa snett och förvärra det igen.

Men om nån månad kanske man kan löpa hälften av tiden och sedan öka successivt :)

Det blir bra till slut!


When life hands you lemons...

Ett år.

Så länge har jag stått på egna ben.
Ganska kort tid, men känns som en evighet.
Det känns bra och det funkar bra.
Oftast god kommunikation och barnen känns trygga och glada trots omställningen.
När det kommer till kärlek har jag inte bråttom och ett ev samboskap känns väldigt långt bort.
Det är här, i vårt fina hem vi byggt, som vi kommer bo i många år framöver.

Men det är tufft att vara ensam vuxen med två barn.
Ekonomin är tight. Blir det vab försöker jag bara ta halvdagar och jobba kvällarna när barnen sover för att inte förlora för mycket.
När någon kräks en hel natt och man inte sovit något djälv är det ändå jag som måste finnas där för mina barn hela dagen efter.
Armarna räcker inte till för att både laga middagen och hjälpa till att bygga lego samtidigt.
Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig helt enkelt även om jag vet att jag gör mitt bästa.

I söndags under fotbollsmatch landade jag fel efter ett hopp och något small i knät.
Sedan var det slutspelat. Domen från sjukgymnasten lyder; uttänjt yttre ledband och främre korsband, ev korsband av.
Rehabövningar och kryckor. Återbesök i mitten av juni för ny bedömning.
Har haft problem m återkommande förkylningar från oktober, träning har blivit lidande och jag har lagt på mig några kilon.
Totalen gör att jag inte mår så bra.
Och nu, när näsan nådde vattenytan och jag var på g igen, kom denna smällen.

Vissa dagar vill man bara krypa in under täcket, inta fosterställning och grina.
Men på det sättet kommer man ju inte framåt i livet så det är bara att bita ihop.

Semesterns roadtrip jag såg så sjukt mycket fram emot får skjutas på till nästa år då inga av vännerna hade semester samtidigt.
Så just nu känns det som att livet motarbetar mig lite.
Men bara lite...


Ibland...

Trots att jag har en fantastisk familj och vänner känner jag mig ensam.

Oftast på kvällarna.
Eller när det hänt något som gjort mig upprörd och det inte finns ngn prata av sig med.


Att läsa människor

Gick ur 2016 med en positiv känsla.
En känsla av hopp, samhörighet och att ha hittat något bra.
Tydligen var jag crappy på att läsa av.
Krasch rakt ner igen.
Vilsenhet och ledsamhet.
Men en vilja att ta mig framåt igen.
Hoppet kvarstår, det blir min tur någon gång igen såklart.
Tills dess - andas.

Nyårsafton

Nyår i år blev den bästa på länge.

Mina förväntningar var lågt ställda från start då midsommar slutade med sängen redan 22 efter att barnen somnat och sociala media var dött.

Men nyår firades med min vän och hennes två barn som är goa kompisar till mina barn.
Vi valde att hålla maten enkel, god och barnvänlig - tacos och så glass till efterrätt.
Mammorna fick ett glas rött och barnen bubbeldricka som pappa P skickat med oss när vi var förbi huset och önskade gott nytt år.

Senare på kvällen gick vi ner till en annan vän som hade fest i huset nedanför tillsammans med fler kompisar till oss och barnen.
Det var high life när vi kom och ökade barnaskaran med 100%.
Barnen lekte och var jätteglada och vi vuxna dansade till gammal disco.

Vid elva började de små ge upp och vi gick hemåt i regnet.
Så mysigt att gå med barnen hand i hand i mörkret.
Rasmus somnade direkt när vi kom hem.
Men mammorna och våra två äldsta skålade tillsammans in det nya året med bubbel jag fått av en människa som betyder allt mer för mig.
Så vi satt i ett mörkt kök och tittade på alla vackra fyrverkerier med våra älskade barn.
Det var stort.

God fortsättning allihop!


Reflektioner inför årets slut

2016 går för mig personligen till historien som mitt livs värsta skitår.
Det började i januari med att mamma fick beskedet att hon hade den där jävla sjukdomen som tar så många liv.
Så många veckor av undersökningar och väntan innan man fick beskedet, sedan mer undersökningar och väntan på operation.
Efter det fler undersökningar och ytterligare en operation.
Parallellt med detta insåg jag att jag måste lämna mitt äktenskap för att finna mig själv och lyckan igen.
När man går omkring och längtar bort, är sur och en allmänt dålig människa är saker sällan som de skall.
Men det är ett stort steg att lämna någon man levt med i 12 år och dessutom splittra en familj.
Ångesten var total, men beslutet var rätt.
 
Morsan vann över skitsjukdomen.
Jag landade i en lägenhet i andra hand, möblerad, i Nödinge.
Limbo, men en räddning för att få allt att fungera utan att bli osams på köpet.
 
En sommar som ett töcken.
Så mycket roligt och så jobbigt på samma gång.
Så olik mig själv.
Från prestationsinriktat kontrollfreak till nästan totalt icke-fungerande. Schizofrent.
 
Nu snart ett eget hem, en nystart.
För mig och mina älskade barn. Förhoppningsvis gör det mig till en lugnare och stabilare person igen.
En bättre mamma och människa.
Och jag går ur 2016 men en växande positiv känsla i kroppen.
En känsla av att det finns kärlek där ute om man bara vågar.
 
TACK till min familj som backar mig, mina vänner som finns där och mina kollegor för tålamodet.
 
Gott slut!

Ett oväntat möte

igår på språkcafet var det fullt med folk, folk som inte varit där tidigare.
På en killes namnlapp stod det Trimor.
Jag hajade till och var tvungen att fråga.
Tog honom lätt på axeln och frågade om han var alban.
- jag är från Kosovo svarade han.

Jag hade en vän som hette samma som du!
Han svarade att såvitt han vet är han den ende i landet som bär namnet Trimor.
Jag förklarade att min vän dog för många år sedan, men att de även var ganska lika förutom färgerna.

Ett oväntat möte som rörde upp känslor i mig. För att citera Laleh; the good die young.


6 månader senare...

Nu har det gått drygt sex månader sedan jag valde att lämna allt som var tryggt, min fasta tillvaro med familj och hus för att försöka hitta tillbaks till mig och lyckan i livet igen.
Valet var rätt och det känns skönt att det är den känslan jag har.
För ibland är det jävligt tufft. Ibland när verkligheten hinner ikapp.
Förutom allt praktiskt som skall lösas, så kommer känslorna upp till ytan med kraft då och då.
Det kan vara ett gammalt foto, en statusuppdatering på fejjan, en doft... som får mig att bryta ihop totalt.
Men jag ser det som en naturlig del i hela processen.
Det kommer fortsätta gå upp och ner en lång tid till och jag måste tillåta mig att det gör det.
Låta känslorna skölja över mig och gråta när jag behöver det.
Sorgen över att det inte blev som man tänkt måste få ebba ut i den takt den vill helt enkelt.
 
Men det är också mycket positivt.
Jag har upplevt en fantastisk sommar.
Mycket skratt, många spännande möten, en del galenskap.
 
Tacksamhet.
Känner sådan tacksamhet.
Främst för att barnen verkar ha tagit hela omställningen bra än så länge.
För att mina föräldrar backar mig och hjälper mig i livet fortfarande trots att jag snart är 40.
Över att jag och P fortfarande har ett gott samarbete och respekt för varandra.
 
I januari vänder jag blad igen.
Flyttar tillbaks hem till Hellvängen, men till egen lägenhet.
En lägenhet där jag och barnen kan bo tills de vill flytta hemifrån rent tekniskt sett.
Ser fram emot att få bygga upp mitt eget hem, göra det mysigt på mitt vis - om jag vet vad som är mitt vis.
 
Men först skall jag ha en mycket bättre söndag och första advent.

Bostad

Två dagar före min födelsedag fick jag beskedet att jag får hyra lägenheten ett halvår till.
Så nu är bostad fixat tills maj i alla fall, så skänt!
 
Däremot gick det inte så bra på förturslottningen på IKEA för bostadsrätter i Älvängen.
Mitt namn drogs inte.
Men det kommer väl fler objekt till salu där uppe hoppas jag, nu har jag ju lånelöfte fixat i alla fall.
 
 

RSS 2.0