Idag var Kims minnesstund.
Kapellet blev helt fullt och medelåldern låg väl runt 25-30 år.
Kistan var helt svart och runt om den fanns massa vackra blombinderier av olika sort.
Det hela inleddes med en melankolisk gitarrbaserad rocklåt.
Efter det sades några ord om varför vi samlats och att det var för att Kim levt, snarare än för att han nu var död.
Sedan spelades "Lonely Day" med System of a down... då fanns det ingen hejd på tårarna.
Hela texten får mig att tänka på hur det måste ha varit den där dagen då han tog beslutet att inte leva längre.
För er som inte känner till låten:

Such a lonely day
And it's mine
The most loneliest day of my life

Such a lonely day
Should be banned
It's a day that I can't stand

The most loneliest day of my life
The most loneliest day of my life

Such a lonely day
Shouldn't exist
It's a day that I'll never miss

Such a lonely day
And it's mine
The most loneliest day of my life

And if you go
I wanna go with you
And if you die
I wanna die with you

Take your hand
And walk away

The most loneliest day of my life
The most loneliest day of my life
The most loneliest day of my life

Such a lonely day
And it's mine
It's a day that I'm glad I survived

Överlevde var ju just det han inte gjorde... hans mest ensamma och hopplösa dag resulterade i katastrof.
Hursomhelst...
Kims livs historia skriven av familjen lästes upp. Den bjöd på en del skratt. Som då han skulle spela in skiva med sitt band Skymning och glömt texterna hemma. Hans mamma hade tydligen fått läsa upp dem i telefonen, men sedan när hon hörde skivan kunde hon inte höra att det var samma text, eftersom han growlade.
Känner igen lite från min egen uppväxt då mamma och pappa kunde fråga om det verkligen skulle låta sådär.

Efter det en lite lugnare låt med Danzig. Då fick vi alla chansen att gå fram till kistan och ta ett sista farväl.
Kändes underligt. Hade nästan velat ha en öppen kista - få se honom en sista gång för att fatta att det verkligen var han som låg där.
Eller ett foto uppställt, vad som helst - bara att få se hans ansikte igen. Lille Kim. Lilla, fina Kim.
Sedan kom slutklämmen. En dikt om spelmans-Olle, drömmaren som bars till sin grav genom vindens viskningar och rosornas skratt.
Och en påminnelse om att  "the show must go on"...
Så till tonerna av just "The show must go on" med Queen fick vi så sakteliga ta en sista titt på kistan och börja gå ut ur kapellet.

Jag tackade Kims pappa efteråt för att de hade gjort det så fint, så rätt, så passande för honom.
Inget som kändes malplacerat. Nu har vi alla fått ett fint minne av vårt sista farväl.
Så kanske vi ses där uppe - i Valhall - om det nu existerar.

Vila i frid...