Bara det att inget är som förr och det finns inget sedan att se fram emot.

När den själsliga och fysiska smärtan går hand i hand och man försöker andas igenom den.

När det märkligt nog ändå känns ganska lugnt, men tröttheten är enorm.

När tårarna inte slutar rinna men du ändå kan skratta.

Den där bubblan av overklighetskänsla.

Tomrummet, vakuumet och hjärtat som känns hårt och kallt.

När längtan efter ett liv som kunde blivit krossades.

När man hittade rätt och allt ändå gick så fel.

Att ha förlorat någon som ändå finns kvar.