...men inget är som förut.

 

Vi tog det rationella beslutet.

Men det betyder inte att känslorna håller med eller hänger med.

Det känns tomt och så ledsamt.

 

Var det omständigheterna som gjorde något som kändes så bra till något så svårt?

Eller var det omständigheterna som gjorde mig så stressad att jag gick in i rädslorna så mycket att det inte gick.

 

Försöker se det som att det fanns en mening, att vi kanske lärde oss något av varandra,

Men just nu är det svårt att se genom smärtan av förlusten.

 

A kommer alltid finnas där inetsad i mitt hjärta.

Som kom in i mitt liv när det var extremt rörigt och hjälpte mig igenom min mammas

sista månader i livet.
Kommer alltid vara tacksam för allt stöd jag fått.

 

Jag önskar att allt vore annorlunda.

Kanske kan det bli det någon gång, men just nu verkar det inte gå.

 

Fokus nu får bli att lära mig att ta hand om MIG bättre.

Lyssna in vad jag behöver.

Lära mig att tycka om mig precis som jag är och verkligen känna att jag är en bra människa.

Bygga upp min självkänsla bit för bit igen.

Att bli hel och kunna vara närvarande i nuet utan att älta bakåt eller oroa mig framåt.

Det är dags att vara modig och testa saker utan att vara rädd för att misslyckas.

Att förstå att man måste misslyckas flera gånger för att lyckas.

 

Så jag säger.

A - tack! och förlåt.