Jag är bra

Ibland, speciellt när man inte mår bra, är det lätt att bara se sina dåliga sidor.
För vi har ju alla dem - de dåliga sidorna.
Men vi har också bra sidor.
De flesta har nog fler bra sidor är dåliga.
 
Så vad är bra med mig?
 
- Jag är rätt enkel.
- Jag är kommunikativ.
- Jag är empatisk och omtänksam.
- Jag är bra på att hitta på roliga saker med mina barn.
- Jag är bra på att ge mina barn närhet och kärlek.
- Jag har ganska mycket pannben och ger inte upp i första taget.
- Jag har självinsikt och är reflekterande och analyserande.
- Jag försöker alltid se till att ingen skall känna sig utanför.
- Jag är lojal och flitig.
- Jag skrattar ofta och gärna.
 
Om du som läser och känner mig vet fler saker som är bra med mig får du gärna kommentera.
Man kan ju bli lite hemmablind ha ha.
 
De dåliga sidorna har jag också hyfsad koll på och jobbar med för att växa och utvecklas som människa, men dem tänker jag inte skriva om i detta inlägget.
 
 

Födelsedagsfirande i Orsa och på Fulufjället

En weekend i Orsa för att fira kärlekens födelsedag var vad som stod på schemat.
Extra skönt att komma bort och bara få vara efter mammas bortgång.
Vi hade hyrt en söt liten stuga utanför Orsa på Airbnb, två våningar kök och toalett med dusch i bottenplan och ett loft med sovdel och vardagsrumsdel. Utanför en liten uteplats med utsikt över Orsasjön. Toppenfint! Enda nackdelen var närheten till vägen, så lite störande ljud.

Med solen i bakcspegeln närmade jag mig Mora.
 
Ett par km innan vår stuga började solen gå ner över Orsasjön.
 
En söt liten stuga, precis lagom för två vuxna och två barn.
 
Jag var först på plats just när solen började gå ner och gav mig ut på en löprunda i väntan på anslutning norrifrån.
Så härligt att få komma ut och springa bort alla tankar i mörkret. För mörkt var det när jag kom ner på vägen förbi sjön. Med den där speciella blå himmelen som blir efter att solen gått ner i horisonten. Sprang bort sorg och frustration, för varje steg kände jag mig lättare.
Sedan efter en varm dusch så kom A äntligen och vi kunde kramas igen efter nästan två veckor ifrån varandra. 
 Vardagsrumsdelen på övre plan.
 
Efter en god frukost ute på altanen på fredagsmorgonen styrde vi bilen in till Orsa.
Vi gick runt lite i centrum och hittade till Orsa kyrka, en mycket gammal och vacker kyrka.
Den uppfördes redan på 1200-talet och en liten del av den nuvarande byggnaden inneåller en del av den första byggnaden.
Är man nyfiken på kyrkor och vill veta mer om just den här kan man läsa mer om Orsa kyrka här.
Själv har jag valt att gå ur Svenska Kyrkan då jag inte är troende, men går ofta in i kyrkor och beundrar byggnadens arkitektur och utsmyckningar och känner lugnet.
 
 
Predikstolen hade fyra timglas för att ta tiden på predikan.
 
Tände ett ljus för mamma.
 
Innan vi lämnade Orsa var vi inne i en söt liten inredningsbutik, Happy Homes tror jag den hette.
Där hade de superfina små emaljmuggar att dricka kaffe ur. The adventure starts here stod det på framsidan och på undersidan var det en kompassros. A blev förälskad så det blev ju en solklar present till den blivande 48-åringen.
Sedan blev det en sen lunch på grekisk restaurang i Mora.
Vi blev positivt överraskade av att maten var så god, då restaurangen inte riktigt gav sken av det.
I bokhandeln inhandlades en karta över Fulufjällets nationalpark inför lördagens planerade vandringstur.
Magisk eftermiddag på uteplatsen.
 
Efter en rejäl frukost på lördagmorgon satte vi oss i bilen och styrde mot Fulufjällets Nationalpark.
Vägen dit genom Dalarna var vacker och vi gjorde en kort paus vid en sjö för att sträcka på benen och fota den vackra naturen.
Sedan körde vi vidare till Fulufjället. En resa på ca en och en halv timme från vår hyrda stuga i Orsas utkant.
Det var en hel del bilar på parkeringen och ganska mycket folk i omlopp som väntat en så vacker septemberlördag. Men väl uppe på fjället tunnades det ut med folk som tur var.
 
Entrén till Nationalparken.
 
Vi hade bestämt oss för rundan runt Njupeskärsfallet.
 
På väg...
 
Den rundan vi tittat ut i guideboken vi köpt var den fallet runt, alltså runt Njupeskärsfallet.
Njupeskärsfallet är Sveriges högsta vattenfall med sina 93 meter och det ger ifrån sig ett öronbedövande dån när vattenmassorna träffar marken nedanför. Mäktigt!
Svårt att återge på bild, men det var mäktigt att stå och höra dånet när vattnet nådde marken.
 
Partner in crime <3
 
Leden vi tänkt gå var stängd, men vi gick ändå. Går ju att gå i terrängen bredvid leden.
Upp, upp, uppåt bar det och när man vände sig om var vyn över berget så vacker med de begynnande höstfärgerna.
Dessutom fanns det gott om blåbär så jag satte mig helt enkelt i slänten och åt en stund, som en björn.
Väl uppe på platån började vi leta efter Old Tjikko - världens äldsta träd. 9550 år har man daterat att det är, eller i alla fall rotsystemet.
Old Tjikko.
Efter det blev det lite vandring i terrängen. Vinden var kraftig uppe på fjället och till sist tog vi skydd bakom en buske för att äta lite lunch och bara ligga och njuta lite av naturen.
Där vi låg hade vi en vy ner över Rösjöarna där man kan både fiska och hyra stugor att övernatta i.
En stunds vila senare påbörjade vi vår vandring mot leden igen för att fortsätta vår tur runt fallet.
Ryggläge efter lunchen.

Gott om vattenhål uppe på fjället så man får se vart man sätter fötterna.
 
Vägen framåt nu var mest lös sten att gå på. Lite tuffare vandring än på leden och i terrängen.
Inget för den med knä/ledproblem eller svårt att gå helt enkelt.
På andra sidan fallet stupade det brant ner i dalgången och det satt varningsskyltar om att hålla sig till utstakad led bland stenarna.
Hisnande att stå och titta över kanten med fallets dån i öronen.
Till sist, efter vad som kändes som en ganska lång vandring mot vad jag förväntat mig, kom vi i alla fall ner till startplatsen och Naturum.
Vi avslutade dagen med en kaffe och en glass ute i solen innan vi styrde tillbaks mot stugan i Orsa.
Naturum - Fulufjället.
 
Vissa dagar i livet är lite bättre än andra...
 
Vi kom tillbaks till stugan lagom till solnedgång.
Jag snörade på mig skorna och tog en promenad genom hagen med ungtjurar ner mot sjön för att se solen gå ner. Fick sällskap av många nyfikna djur som skulle smaka på mina kläder.
Lite nostaliska minnen från min barndoms somrar i Frökärr dök upp i huvudet där jag satt med tjurarna i hagen.

Nyfiken i en strut.
 
Helgen avslutades med en sen, men god middag och en flaska champagne för att fira födelsedagsbarnet.
Min kärlek.

Time for a break

De sista två och ett halvt åren har varit extremt tuffa.
Livsomvälvande och mentalt påfrestande såväl som ekonomiskt.
Och jag hade ärligt talat hoppats på ett bättre liv vid det här laget.
Bättre kommunikation, lite mer förståelse och samarbetsvilja, men nu är det inte så.
Och det enda jag kan göra är att lära mig att hantera saker på ett bättre sätt som gör att jag inte hamnar i allt för stora stresspåslag.
Därför går jag i samtal sedan i våras för att se mönstret och sakta förändra det till något bättre, mer rationellt och mindre emotionellt.
 
Energidepåerna har varit slut sedan länge.
Har ändå försökt bita ihop och köra på.
Att försöka vara en så bra mamma som jag kan.
Att umgås med mina vänner och ha ett socialt liv.
Att orka med jobbet heltid för att hålla ekonomin flytande.
Att träna för att det är bra för både kropp och själ, speciellt när man är stressad.
 
Men till sist rasade korthuset i samband med mammas bortgång och jag kände, fuck, det här håller på att gå åt helvete.
Om jag inte får ett break nu blir jag kanske ytterligare en siffra i statistiken över kvinnor med utmattningssyndrom.
Och från det är det inte säkert att man återhämtar sig fullt ut någonsin.
Mina barn är värda mer än så.
Jag är värd mer än så.
 
Så nu sjukskriven halvtid till siste oktober.
Nytt läkarbesök i slutet av oktober för ny bedömning om jag kan trappa upp arbetstiden eller stanna kvar på halvtid ytterligare ett tag.
Så nu blir det att omvärdera mycket, vilket är svårt.
Men mer sömn, mer tid för att bara vara, läsa böcker, pilla med foton, ta promenader, mysa med barnen.
Och jag hoppas att när året tar slut står där en starkare kvinna med mer energi redo att ta klivet in i 2019.
 
Som läkare sa: det är inte de som bara ligger och äter chips framför tv:n som blir utmattade - utan alla de "duktiga" som sliter på alla plan i livet och slår på sig själva för att de ändå inte anser sig vara tillräckligt bra.
 
Vilket fick mig att tänka på stresscoachens ord, som jag träffade i våras:
- Var snäll mot dig själv.




Words to live by

Keep your chin up

Your back straight

And your heart open

 
 

2 veckor av overklighet

För två veckor sedan såg jag min mamma i livet sista gången.
Vi hade samlats i hennes rum på hospicet jag, barnen och pappa för att fika och vara med henne.
Mamma var dålig, hade kräkts flera gånger och fått nån medicin för att motverka uppkastningarna.
Hon låg i sin säng och hade börjat få ont.
Ont i ryggen för att underlaget under henne kändes knöligt.
Både jag, pappa och personalen slätade till och fixade, men smärtan i ryggen kvarstod och hon fick smärtlindring.
När man tappar mycket i vikt finns det till slut inte så mycket mellan huden och benen, så det gör ont.

Barnen fick varsin leksak att ta med sig hem och en glass av en gullig sköterska.
Jag fick ok på att ställa in mat i frysen då planen var att jag skulle flytta in i mammas rum några nätter med start kvällen efter.
När det var dags att åka hem för kvällen kramade barnen om mormor ordentligt.
Jag trodde jag glömt de överblivna kakorna och gick tillbaks in i rummet, men då det var tomt på bordet insåg jag att pappa packat ihop och sa bara ett kort "hej då" till mamma igen innan jag gick.
Å som jag ångrar nu att jag inte tog de där fem stegen fram till hennes säng och gav henne en puss och kram till.
Det där var mitt sista ögonblick med mamma.
 
Tidigt på morgonen på söndagen såg jag att jag hade missat samtal från pappa.
Ringde upp och han sa att mamma är dålig du måste komma hit. 
- Skall jag åka nu?
- Ja.
Panik, stress, rädsla och ändå försöka hålla lugnet hyfsat inför barnen.
Försökte få tag i deras pappa på telefon, men kom direkt till svararen.
Överlade med mig själv i huvudet om jag skulle ta med barnen först, men tänkte att sitta med på vak är nog ingen bra grej, så jag stoppade dem i bilen och ringde på hemma hos pappa.

Vägen till hospice gick långsamt i ösregnet.
Svängde av vid Eriksbergs köpcentrum för att köpa med ngt att äta då jag inte visste hur lång tid vi skulle bli sittande och jag inte hunnit äta frukost.
Väl framme på hospice öppnde en av sköterskorna jag träffat dagen innan dörren.
Hon tog mig i armen och sa att jag är ledsen, men din mamma gick bort för tjugo minuter sedan.
Din pappa är i hennes rum och du kan gå in.
Vetskapen om att pappa funnits där de sista minutrarna gjorde det lättare att bära det faktum att jag kom försent.
Vi satt där på varsin sida om sängen ett tag.
Sedan lämnade vi rummet för att sköterskorna skulle kunna göra iordning henne lite för ett avsked.
 
Det är lite dimmigt efter det.
Vi satt i dagrummet, jag försökte äta lite av det jag köpt med och pappa började ringa de första samtalen för att berätta att mamma gått bort.
Känslan av overklighet, att se sig själv som i en film.
Det var ju inte såhär det skulle bli?
Jag hade ju precis fixat alla papper för att kunna ta ut närståendepenning och vara mer med mamma den sista tiden. Tid kan ta slut väldigt snabbt. Så ta vara på tiden!
Efter ett tag sa de till oss att vi kunde gå in till henne igen.
De hade klätt henne i de kläder pappa tagit med och gjort henne fin. På nattygsbordet bredvid sängen fanns ett tänt ljus.
Hon låg där och såg ut som att hon sov, ända tills jag rörde vid henne. En död människa kallnar snabbt.
Vi plockade ihop de saker pappa bara tre dagar tidigare tagit med hemifrån till hospice igen.
Sedan tog jag ett sista farväl, gav henne en puss på kinden och sedan lämnade vi rummet.

Körde hemåt.
Åkte till barnen för att berätta att mormor somnat in för gott.
Store sonen förstod och hade lite frågor, yngste sonen ville helst inte lyssna utan frågade om andra saker för att slippa höra.
Sedan gav jag dem en stor kram och gick hem.
Sedan var det dags att gå och rösta. Hade sparat det till valdagen för att jag ville göra det till en viktig grej att visa barnen.
Nu ångrade jag mig bittert att jag inte förtidsröstat. Kände mig som en urvriden trasa, sliten, rödgråten och så fruktansvärt, fruktansvärt trött.
Pratade med Andreas i telefon innan jag gick in i vallokalen. Det kändes skönt att bara få höra hans röst och hans lugn.
Gjorde min medborgerliga plikt och gick sedan hemåt.
 
Sedan är det lite dimmigt och trögt.
Men jag var och handlade mat kommande barnvecka, packade ihop saker att ha för att bo hos pappa ett par dagar och gick sedan till gymmet för att försöka rensa skallen.
Efter träningen åkte jag till pappa och vi gick igenom lite saker och foton han hittat i skåpen där hemma.
Vi avslutade kvällen i soffan framför TV:n med varsitt glas rödvin tittandes på något program jag inte minns.
 
Bubblan.
Just nu lever jag i bubblan.
Overklighetsbubblan.
Där man inte riktigt förstår och kan ta in vad som hänt.
Där sorgen kommer och går.
Ena stunden känns allt som vanligt och andra stunden bryter man ihop i tårar.
Det är normalt såklart, men jobbigt när man känner sig lite avstängd och kroppen nästan lite bortdomnad.
Misstänker att det kommer kännas mer greppbart efter begravningen.
 
 
 

Kärlek på distans

Ibland är det inte helt enkelt när det ligger 100 mil mellan dig och den du håller kär.
Speciellt inte i svåra stunder.
Men det är ju inte för evigt och tryggheten finns där.
Men klart att i vissa stunder önskar man att man kunde krypa in i den där famnen precis när det
behövdes som mest.

Men den här kärleken är värd allt.
 
 
 
 

Mammas födelsedag

Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Ibland rinner sanden i timglaset så mycket snabbare än man trott.

Planen var att gå hem tidigare från jobbet, hämta barnen och åka till hospice för att fira mammas 71-årsdag idag. Men universum hade andra planer och hämtade hem vår mamma/mormor för en dryg vecka sedan.
Så istället firade resten av vår lilla familj hennes dag tillsammans genom att äta middag på lokala restaurangen och sedan lite mys hemma i soffan.
 
Här är en bild för exakt ett år sedan.
Vi hade då firat 70-årsdagen på morgonen med bubbel, snacks och presenter.
Sedan hade vi en heldag på Legoland tillsammans.
Regnet kom i spridda skurar, men humöret var det inget fel på.
 
Känns så sjukt konstigt att det bara är ett år sedan.
Ta vara på tiden ni har med era nära.
En vacker dag kan det vara försent att vara nära, samtala och tala om att ni älskar varandra.
 
Grattis på din dag mamma!

Eternal Love

Morgonen den 9:e september somnade min mamma in.
 
 

Here, at the peaceful break of day
There's a feeling life is breathing again
The winds of mercy throw the heavy clouds away
And in heaven, no more teardrops turn to rain 
(We can hear a distant song) that will stay in our hearts forever 
(Words that lay us still the star) 

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love

When the night is closing in
There's a moment when we safely breathe as one
(The wind that slowly past the years)
Brings the sun down a thousand roses

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love

An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love


Lofoten - Vilhelmina - Göteborg

Torsdag förmiddag rev vi vårt camp i ett lätt duggregn och började vår resa hemåt.
Vi hade förgäves hoppats på en förbättring i väderprognosen för att åka österut mot Tromsö, men den visade på regn, regn och mer regn.
Så beslutet blev att påbörja resan hemåt ett dygn tidigare och istället få ett dygn tillsammans hemma i lugn och ro.
Vi startade färden i Laukvik, en dramatisk liten fiskeby med en pir med fyr.
Små fiskebåtar guppade fram och tillbaks på den böljande Atlanten utanför piren.
Stora träställningar stod uppställda där fisk sedan skall torkas.

Fyren i Laukvik.
 
Bryggan innanför piren.
 
Efter ytterligare en bits bildfärd med kurrande magar hittade vi "the perfect spot" för att fixa vår lunch.
En sandstrand med betande kor...
Triangakök fram. Hacka lök och vitlök, steka upp tillsammans med kantareller, korv och lite grädde.
Varsin bit bröd till det och det smakade himmelskt i denna fantastiska miljö.
När vi väl städat upp efter oss, då fick jag lov att gå och hälsa på kossorna.
Andreas var lite nervös över att de skulle komma och förstöra vår matlagning om jag gick tidigare =)
Bästa lunchstället.
 
Mätta och glada gjorde vi upp resplanen.
Vi valde att ge oss norrut på Lofoten eftersom A inte varit där innan och för min del är allt sagolikt vackert.
Vädret var inte så kul, grått och regn hängde i luften hela tiden, men ändå, så mäktigt med dimmoln ganska lågt ner kring bergen och ett olycksbådande mörkt hav.
Till sist styrde vi bilden mot Lödingen för att ta färjan över till Bognes på fastlandet.
21:00 kom vi med färjan, efter en slutspurt som hette duga och en timme senare var vi över på fast mark.
:
Hejdå Lofoten, tack för denna gången!
 
Vi kommer snart tillbaks!
 
Mörkt och sent på kvällen.
Jag sov ett par timmar för att orka köra senare då vi bestämt oss för att antingen sträckköra hela vägen hem med några stopp, eller se om det var bättre väder i Dalarna och stanna över natten där.
Det skulle tydligen vara 30 grader och sol i Mora - i Minnesota, min trötthjärna kollade inte så noga på YR.no ha ha. Blev en hel del skämt om det på vägen hem.
Vi körde inlandsvägen söderut. Gott om djur längs vägen, både älg och renar.
Ljuset så långt norrut är verkligen annorlunda. Magiskt!
 
Vi byttes av vid ratten tidigt på morgonkvisten och fortatte söderöver.
Körde förbi skylten "Malå" på vägen och tänkte på min vän Ulrika som kommer från orten.
Till slut kom vi fram till Vilhelmina där vi stannade och spanade in vart A skall göra fem av sina alla praktikveckor under hösten.
Mysig liten stad med fina hus i den gamla delen av staden vackert belägen vid en sjö.
Vilhelmina.
 
Lite zombierun uppe vid Vilhelmina kyrka.
 
Efter lite överläggande och kontroll av det svenska Mora, som visade på regn, beslöt vi oss för att dra oss österut för att kolla in ett av Andreas favoritställen - Saxnäs.
Vildmarksvägen österut blev det alltså. Nästan hela vägen hade vi en livlig älv/fors på vänster sida.
Väl framme tog vi av på en liten grusväg upp till foten av fjällen, bytte om till vandringskläder och gav oss iväg uppåt.
Den lilla toppen som i folkmun kallas Lilla Pojken var målet. Det gick ju lätt, 930 möh.
Sedan spanade jag lite upp på toppen intill - Stora Pojken och tänkte att vi borde nog ta oss upp där med, eftersom A misslyckades vid sitt förra försök.
Så vi fortsatte att gå och kom 45 minuter senare up på topp nummer två - 1134 möh.
Fantastisk utsikt. Marsfjället och sjöar på västra sidan och fjäll så långt ögat kan nå utan slut.
Mäktigt.
Amazing ride var den polske vandrarens kommentar när han nådde toppen...
 
Hyfsat nöjd på toppen.
 
Panoramavy av oändlig fjällnatur.
 
Höstfärgerna började smyga sig in i naturen.
 
Tillbaks till 45:an och färd söderut igen.
Himlen bjöd på en vacker solnedgång och vi stannade sent på kvällen i Mora för att äta.
Sedan fem timmar till innan vi landade hemma vid halv fem på morgonen - dödströtta.
Med facit i hand skall man nog inte sträckköra 163 mil utan en ordentlig nattpaus, även om man är två förare.
Men vi fick se och uppleva mycket längs vägen.
När hyrbilen lämnades tillbaks måndag morgon hade den rullat 420 mil på 6 dygn... galet, men en helt underbar vecka med en fantastisk person.
 
Vackra vyer, intressanta samtal, kramar, kärlek, värme, motion, god mat, samhörighet.
Vad mer kan man önska sig?
 
Tack Andreas för en fin semestervecka långt borta från vardagsstressen.

Att förbereda sig för ett farväl

Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
 
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
 
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
 
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
 

Att förbereda sig för ett farväl

Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
 
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
 
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
 
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
 

Lofoten till topps

Onsdag morgon, sol, lite för få timmars sömn efter en lång resa från Umeå, men vad gör det när Lofoten är så utsökt vackert?
De där mäktiga bergen som är runtomkring en hela tiden som möter turkost hav.
Helt fantastiskt!
 
Lilla stranden på campingen.
 
Lyxhotell i två nätter. Sprillans nytt lånat Fjällräventält.
 
Efter frukost packade vi ihop oss för att köra runt och se en del samt hitta nåt fint ställe att vandra på.
Vi landade på Gimsoya där vi köpte kaffe pch glass och tog en promenad längs en fin sandstrand.
Folk badade, med jag hade bra med kläder på mig - som vanligt alltså.
 
Borde nog tagit ett dopp i Atlanten ändå...
 
 
Vy över Gimsoya och berget Hoven från Vestvågoya.
 
Över på nästa ö, Vestvågoya, hittade vi ett berg som verkade vara en lagom utmaning.
Vi packade ihop mat, triangakök, nödproviant och vatten och gav oss iväg.
Första delen upp på berget var lite bökig. Mycket sankmark och mjuk tuvor som var lika jobbiga att kliva runt i som sand ungefär. Eller nysnö.
Men när vi kommit upp en bit gick det lättare och jag är glad att jag fått låna vandringskängor av en vän.
Berget bjöd dessutom på extra näring i form av blåbär och hjortron.
 
Lite spännande första gången när man vandrar och dessutom skall upp på toppar.
Man tror att man vet ungefär hur högt det är, men ofta gömmer det sig en eller flera toppar till efter den man sett nerifrån vägen.
Och på de olika platåerna fanns små sjöar och små stigar upptrampade av får som verkade ha betesmark på berget.
En glad duo, som hade gott om tid för samtal om allt mellan himmel och jord.
 
Här fick jag enorm svindel. Det höga berget på ena sidan och stupet rakt ner till sjön på marknivå på andra sidan. Fysisk reaktion med illamående och kallsvettning, tills jag flyttade mig längre bort från kanten.
 
Till slut nådde vi ända upp till toppen.
Vilken känsla - och vilken utsikt!!
Där upptäckte vi dock att vi glömt all form av eld att tända triangaköket med, så det fick bli en välförtjänt paus med snickers istället.
Min första topp, men definitivt inte den sista.
 
Utsikt över till lilla staden Henningsvaer.
 
Happy girl on top of the world.
 
Vandringen ner blev lite klurigare.
Till en början gick det bra, men när vi passerade trädgränsen hamnade vi på enda sidan av ryggen där det var mycket undervegetation och luriga stora stenar som man inte såg för de meterhöga ormbunkarna.
Då blev jag rätt stressad eftersom jag är rädd att korsbandsskadan skall slås upp om jag trampar fel eller halkar nerför en sten.
Men till sist kom vi tillbaks till bilen och körde till en rastplats där vi tände stormköket och lagade en suveränt god middag. Frisk luft och vackra vyer gör en extra hungrig.
Solen på väg ner när vi åt middag.
 
Sedan körde vi vidare till Henningsvaer som ligger på ett pärlband av öar längst söderut på Austvågoya.
En sån himla söt liten stad med små mysiga krogar och trähus.
Påminner om de gamla fiskesamhällena längs Bohuskusten.
Och de har nog jordens vackrast belägna fotbollsplan.
 
Henningsvaer.
 
Sedan körde vi in i Svolvaer för att se solnedgången där.
Hurtigrutten låg klar för avgång vid kajen och vi tog en promenad ut till piren där sjönmanshustrun står staty och väntar på att hennes man skall komma hem från havet.
Hit vill jag tillbaks. Och strosa runt på bryggorna i centrum. Såg sjukt mysigt ut.
Som avslutning fick vi den mest fantastiska solnedgång, helt i rosa.
AMAZING!!
Hurtigrutten lämnar Svolvear.
 
Pink sky  - A perfect ending to an amazing day.
 
 

Sömn

Ett par nätter med dålig sömn klarar ju de flesta.
Men när det gått många år med för lite sömn, då börjar hjärnan och kroppen gå sönder.
Minnet blir sämre.
Man får svårt att fokusera.
Känslorna tar över där man normalt kunnat tänka mer rationellt.
Man tappar ord.
Stressen ökar i kroppen.
Metabolismen försämras.
Man kan få problem med tarmarna.
Immunförsvaret försämras.

Men hur gör man då för att få mer sömn?
När man är rastlös.
När man har hundra saker man vill hinna med?
Hur gör man egentligen när man bara fokuserar på att ta hand om sig själv istället för alla andra?

Det låter så lätt, men för mig är det extremt svårt.

Göteborg - Umeå - Lofoten

Söndag kväll.
Hoppade på tåget norrut från Göteborg C.
Två byten på vägen till Umeå; Hallsberg och Gävle.
Bara en kvarts byte i Hallsberg och höll tummarna för att SJ skulle leverera enligt tidtabell denna resan.
Och det gjorde de. I Hallsberg byte till ett litet mysigt Bergslagståg, typ som våra pendeltåg.
Tillsammans med en hel massa glada festivaldeltagare från Way out west på väg hem.
Utanför Fagersta fick vi njuta av en fantastisk solnedgång.
 
Väl framme i Gävle var det lite segt. 
Nästan två timmars väntan på nattåget som skulle gå halv tolv.
Hade fått tipset om en krog mittemot station, men den hade just den kvällen stängt redan kl 22.
Fördrev tiden med att jaga zombies med mobilen istället.
Tåget rullade in på utsatt tid och jag försökte göra det bekvämt nog för mig för att kunna sova lite, men det var svårt. För mycket resfeber och längtan i kroppen tror jag.
Strax före sju rullade vi äntligen in på Umeå Östra och där stod Andreas och tog emot mig med en bamsekram.
 
Promenad hem till honom och sedan ner i sängen för att få oss lite sömn.
Några timmar senare tog vi bussen ner på stan för att jag skulle få se lite av Umeå innan avfärd norrut.
Besökte Lagerhaus såklart och kollade in deras butik + lager - arbetsskada.
Sedan tog vi en promenad genom stan tillbaks till lägenheten.
Fint i Umeå längs älven och mycket grönt.
 
 
På kvällen kom en vän till Andreas över och vi åt middag tillsammans och lyssnade på hits från 90-talet.
Eurotechnoeran. Man blir liksom lite lycklig ända in i hjärtat, även om mycket är skitdåligt.
Men man skall aldrig underskatta nostalgi.
 
Tisdag  - resdag 1
Vi tog en promenad til flygplatsen och hämtade upp hyrbilen.
Sedan började resan norrut med Lofoten som slutdestination.
Först ett stopp i Skellefteå för att köpa med oss mat för några dagar.
Efter det stopp på platsen där man korsar polcirkeln såklart, det måste ju förevigas på foto.
Vidare norrut mot Gällivare där vi stannade på en vacker rastplats vid en fors med en gammal stenbro.
Och ett till fotostopp vid en vacker sjö.
Förbi Kiruna. Mäktigt att se gruvan, eller jag berget ovan mark. Och också väcker det mycket känslor och tankar kring samerna som hela tiden trycks undan för statens vinstintresse.
Det är så mycket man inte får lära sig i skolan om vår egen ursprungsbefolkning och deras liv och även lidande.
We made it so far!!
 
 
Stenbron utanför Gällivare med mitt eget troll.
 
Så fantastiskt vackert landskap det finns i detta land.
 
Till sist kom vi fram till Abisko fjällstation.
Tanken var att åka linbanan upp på fjället ör att se midnattssol. Det visade sig dock att de slutat köra kvällsturerna för säsongen.
Istället tog vi oss ner till sjön och lagade en sen middag med Lapporten som kuliss.
Sällan har mat smakat så bra som då.
Vi med Lapporten i bakgrunden.
 
 
Trevlig utsikt till middagen.
 
Efter ytterligare en stunds bilkörning nådde vi Riksgränsen.
Där var det kallt. Termometern i bilen visade på fem grader.
Första gången jag korsat gränsen så långt norrut. En mäktig upplevelse med fjällen runtomkring oss.
 
 
Sedan vidare mot Lofoten via Narvik.
Vi letade efter lämpligt ställe att sätta upp vårt tält.
Hittade en superfin plats precis vid havet där solens sista sken fortfarande lyste upp horisonten, men upptäckten av toalettpapper i gräset gjorde oss inte så sugna på att campa just där.
Efter ett stopp till vid en utsiktsplats över en fin vik hittade vi till sist en camping där vi valde att stanna och slå upp tältet. Sandvika camping ett par minuters bilresa väster om Svalvaer.
Klockan halv fyra på morgonen, framme på Lofoten, kunde vi äntligen somna.
Sista ljuset från solnedgången.
 
Natt, men inte helt mörkt.
 
Fler inlägg om resten av resan kommer inom kort.
 
 
 

Vacay

(null)

Återkommer efter en vecka i norr med bilder och reseberättelser.

Var rädda om er där ute!


RSS 2.0