Vänskap

Sann vänskap är när man helt plötsligt omfamnas av vännen som sett de tunga stegen från pendeltåget till bilen.
Den tomma blicken som inte ens uppfattat att vännen fanns där framför.
En lång varm kram där det är ok att släppa ut gråten som man hållt uppdämd inombords.
 
Tack <3

Något bra från östkusten

Till sist bestämde jag mig för att det var dags att våga satsa 100%
Har man hittat någon bra så har man.
Så får det bära eller brista.
Själv hoppas jag att vi har det där som bär läääänge.
 
En lång, slank karl från östkusten, som råkat bosätta sig i hålan längre bort från min håla.
Med hårväxt i ansiktet, tatueringar och glimten i ögat.
Lugn och sansad, men med mycket bus och livsglädje.
Som gillar bilar, öl och dansbandsmusik och hatar sport, men ändå är helt underbar.
Och framförallt  - en man kan prata om allt med - öppet och ärligt.
 
Ett guldkorn helt enkelt.
Mitt guldkorn.
I trätofflor.
 
 

Knäröntgen

Idag i posten låg ett brev från Lundby sjukhus.

Min remiss för röntgen av knä hade godkänts, så 7:e september får jag äntligen veta vad som är fel.

Har fortfarande svårt att sträcka ut benet 100% vilket gör att jag haltar lätt när jag går.
Har börjat jogga ett par minuter på varje cardiopass och det känns ok, men sjukt rädd för att trampa snett och förvärra det igen.

Men om nån månad kanske man kan löpa hälften av tiden och sedan öka successivt :)

Det blir bra till slut!


When life hands you lemons...

Ett år.

Så länge har jag stått på egna ben.
Ganska kort tid, men känns som en evighet.
Det känns bra och det funkar bra.
Oftast god kommunikation och barnen känns trygga och glada trots omställningen.
När det kommer till kärlek har jag inte bråttom och ett ev samboskap känns väldigt långt bort.
Det är här, i vårt fina hem vi byggt, som vi kommer bo i många år framöver.

Men det är tufft att vara ensam vuxen med två barn.
Ekonomin är tight. Blir det vab försöker jag bara ta halvdagar och jobba kvällarna när barnen sover för att inte förlora för mycket.
När någon kräks en hel natt och man inte sovit något djälv är det ändå jag som måste finnas där för mina barn hela dagen efter.
Armarna räcker inte till för att både laga middagen och hjälpa till att bygga lego samtidigt.
Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig helt enkelt även om jag vet att jag gör mitt bästa.

I söndags under fotbollsmatch landade jag fel efter ett hopp och något small i knät.
Sedan var det slutspelat. Domen från sjukgymnasten lyder; uttänjt yttre ledband och främre korsband, ev korsband av.
Rehabövningar och kryckor. Återbesök i mitten av juni för ny bedömning.
Har haft problem m återkommande förkylningar från oktober, träning har blivit lidande och jag har lagt på mig några kilon.
Totalen gör att jag inte mår så bra.
Och nu, när näsan nådde vattenytan och jag var på g igen, kom denna smällen.

Vissa dagar vill man bara krypa in under täcket, inta fosterställning och grina.
Men på det sättet kommer man ju inte framåt i livet så det är bara att bita ihop.

Semesterns roadtrip jag såg så sjukt mycket fram emot får skjutas på till nästa år då inga av vännerna hade semester samtidigt.
Så just nu känns det som att livet motarbetar mig lite.
Men bara lite...


Ibland...

Trots att jag har en fantastisk familj och vänner känner jag mig ensam.

Oftast på kvällarna.
Eller när det hänt något som gjort mig upprörd och det inte finns ngn prata av sig med.


Att läsa människor

Gick ur 2016 med en positiv känsla.
En känsla av hopp, samhörighet och att ha hittat något bra.
Tydligen var jag crappy på att läsa av.
Krasch rakt ner igen.
Vilsenhet och ledsamhet.
Men en vilja att ta mig framåt igen.
Hoppet kvarstår, det blir min tur någon gång igen såklart.
Tills dess - andas.

Nyårsafton

Nyår i år blev den bästa på länge.

Mina förväntningar var lågt ställda från start då midsommar slutade med sängen redan 22 efter att barnen somnat och sociala media var dött.

Men nyår firades med min vän och hennes två barn som är goa kompisar till mina barn.
Vi valde att hålla maten enkel, god och barnvänlig - tacos och så glass till efterrätt.
Mammorna fick ett glas rött och barnen bubbeldricka som pappa P skickat med oss när vi var förbi huset och önskade gott nytt år.

Senare på kvällen gick vi ner till en annan vän som hade fest i huset nedanför tillsammans med fler kompisar till oss och barnen.
Det var high life när vi kom och ökade barnaskaran med 100%.
Barnen lekte och var jätteglada och vi vuxna dansade till gammal disco.

Vid elva började de små ge upp och vi gick hemåt i regnet.
Så mysigt att gå med barnen hand i hand i mörkret.
Rasmus somnade direkt när vi kom hem.
Men mammorna och våra två äldsta skålade tillsammans in det nya året med bubbel jag fått av en människa som betyder allt mer för mig.
Så vi satt i ett mörkt kök och tittade på alla vackra fyrverkerier med våra älskade barn.
Det var stort.

God fortsättning allihop!


Reflektioner inför årets slut

2016 går för mig personligen till historien som mitt livs värsta skitår.
Det började i januari med att mamma fick beskedet att hon hade den där jävla sjukdomen som tar så många liv.
Så många veckor av undersökningar och väntan innan man fick beskedet, sedan mer undersökningar och väntan på operation.
Efter det fler undersökningar och ytterligare en operation.
Parallellt med detta insåg jag att jag måste lämna mitt äktenskap för att finna mig själv och lyckan igen.
När man går omkring och längtar bort, är sur och en allmänt dålig människa är saker sällan som de skall.
Men det är ett stort steg att lämna någon man levt med i 12 år och dessutom splittra en familj.
Ångesten var total, men beslutet var rätt.
 
Morsan vann över skitsjukdomen.
Jag landade i en lägenhet i andra hand, möblerad, i Nödinge.
Limbo, men en räddning för att få allt att fungera utan att bli osams på köpet.
 
En sommar som ett töcken.
Så mycket roligt och så jobbigt på samma gång.
Så olik mig själv.
Från prestationsinriktat kontrollfreak till nästan totalt icke-fungerande. Schizofrent.
 
Nu snart ett eget hem, en nystart.
För mig och mina älskade barn. Förhoppningsvis gör det mig till en lugnare och stabilare person igen.
En bättre mamma och människa.
Och jag går ur 2016 men en växande positiv känsla i kroppen.
En känsla av att det finns kärlek där ute om man bara vågar.
 
TACK till min familj som backar mig, mina vänner som finns där och mina kollegor för tålamodet.
 
Gott slut!

Ett oväntat möte

igår på språkcafet var det fullt med folk, folk som inte varit där tidigare.
På en killes namnlapp stod det Trimor.
Jag hajade till och var tvungen att fråga.
Tog honom lätt på axeln och frågade om han var alban.
- jag är från Kosovo svarade han.

Jag hade en vän som hette samma som du!
Han svarade att såvitt han vet är han den ende i landet som bär namnet Trimor.
Jag förklarade att min vän dog för många år sedan, men att de även var ganska lika förutom färgerna.

Ett oväntat möte som rörde upp känslor i mig. För att citera Laleh; the good die young.


6 månader senare...

Nu har det gått drygt sex månader sedan jag valde att lämna allt som var tryggt, min fasta tillvaro med familj och hus för att försöka hitta tillbaks till mig och lyckan i livet igen.
Valet var rätt och det känns skönt att det är den känslan jag har.
För ibland är det jävligt tufft. Ibland när verkligheten hinner ikapp.
Förutom allt praktiskt som skall lösas, så kommer känslorna upp till ytan med kraft då och då.
Det kan vara ett gammalt foto, en statusuppdatering på fejjan, en doft... som får mig att bryta ihop totalt.
Men jag ser det som en naturlig del i hela processen.
Det kommer fortsätta gå upp och ner en lång tid till och jag måste tillåta mig att det gör det.
Låta känslorna skölja över mig och gråta när jag behöver det.
Sorgen över att det inte blev som man tänkt måste få ebba ut i den takt den vill helt enkelt.
 
Men det är också mycket positivt.
Jag har upplevt en fantastisk sommar.
Mycket skratt, många spännande möten, en del galenskap.
 
Tacksamhet.
Känner sådan tacksamhet.
Främst för att barnen verkar ha tagit hela omställningen bra än så länge.
För att mina föräldrar backar mig och hjälper mig i livet fortfarande trots att jag snart är 40.
Över att jag och P fortfarande har ett gott samarbete och respekt för varandra.
 
I januari vänder jag blad igen.
Flyttar tillbaks hem till Hellvängen, men till egen lägenhet.
En lägenhet där jag och barnen kan bo tills de vill flytta hemifrån rent tekniskt sett.
Ser fram emot att få bygga upp mitt eget hem, göra det mysigt på mitt vis - om jag vet vad som är mitt vis.
 
Men först skall jag ha en mycket bättre söndag och första advent.

Bostad

Två dagar före min födelsedag fick jag beskedet att jag får hyra lägenheten ett halvår till.
Så nu är bostad fixat tills maj i alla fall, så skänt!
 
Däremot gick det inte så bra på förturslottningen på IKEA för bostadsrätter i Älvängen.
Mitt namn drogs inte.
Men det kommer väl fler objekt till salu där uppe hoppas jag, nu har jag ju lånelöfte fixat i alla fall.
 
 

Midnattsloppet 2016

Jag och tre lagkamrater samåkte in till Gbg.
Det var inte helt lätt att hitta parkering, men till slut fick vi en plats nära slottskogsvallen men med direktiv att vi inte kunde få ut bilen förrän efter målgång 24:00.
Eftersom mina lagkamrater inte är kloka nånstans så bjöds det på rätt många garv innan vi ens hunnit ställa av oss sakerna på läktarna. Ösregnet kanske dämpade humöret något, men det slutade precis lagom till start.

På väg framåt mot starten tillsammans med alla andra glada löpare.
Queen - Don't stop me now drar igång och ett leende sprider sig över facet och fötterna börjar stampa.
Sedan byter de till Mötley Crue - Kickstart my heart och startskottet för min startgrupp går och jag tänker, fan de har valt musik enkom för mig ikväll! Så jävla go känsla.
Det också känslan av att natten kommer innehålla så mycket galna goa grejer gör att jag nästan glömmer av halsen som gör ont och dagsformen som inte är alls det jag hoppats på.
 
Loppet känns relativt lätt fram tills Kjellmansgatan och den hemska backen upp till Masthuggskyrkan.
Att det står nån gospelkör och sjunger nån seg kristen låt gör inte saken bättre, men så kommer jag runt kyrkan och får hela den vackra kvällsvyn av Göteborg och jag blir nästan lite salig där och då.
Fan vad vackert Göteborg är, love it!!
Vidare nerför backen, pinnar på när jag har medlut. Vidare nerför Stigbergsliden och mot Järntorget, sedan kommer uppförslutet igen och jag går igenom halva Nordrostpassagen.
Men sedan är det ju bara slottskogen kvar och så i mål.
 
Landar en tid på 54:27.
Känns helt ok.
Målet var satt på runt 52, men eftersom jag inte är helt frisk så är det good enough verkligen.
 
Träffar mina lagkamrate efter ett tag, vi stretchar, byter om och skrattar innan vi sätter oss i bilen med varsin kopp kaffe i väntan på att få rulla ut med bilen.
Pettsson får span på snubbe med bag in box, rullar ner rutan, håller ut koppen och frågar om hon kan få påtår, vilket hon får - med råge.
Får ett sms senare på natten när jag rullar mot nästa äventyr att det är svårt att packa upp väskan när man inte är helt nykter.
 
LOVE these girls.
Ni är bäst!!!
 

Underbart semesteravslut

Nu har jag jobbat min första vecka efter semester, men sista helgen på semestern kommer jag leva länge på.
 
Fredagen började soft hemma i soffan.
Socialiserade med diverse folk via nätet.
Sedan tog jag mig i kragen och stack till gymmet. Körde milen på 54 min.
Sedan hem och duscha, fixade mat och så kom min vän U hit.
Vi åt, drack bubbelvin och skvallrade om livet.
Sedan tog vi oss in till stan och började vår kväll på Dorsia med lyxiga drinkar.
Dyrt, men gott, ibland får man unna sig och den kvällen var helt klart en sådan kväll.
Sedan gick vi efter tips till Yaki Da för att dansa.
Helt ok ställe i olika våningar och olika rum med olika dansgolv.
Soft stämning och mycket blandat folk; allt från hippie i utsvängda brallor och barfota till små tajta R'n'B-fodral där brösten nästan trillade ut.
Mysig bar ute på gården också med grönska och drinkkaraffer med någon som smakade som lemonad.
Svettig och rolig kväll och U's man var snäll nog att hämta oss med bil i stan på natten =)
 
Lördagen började med att hämta upp barnen.
Sedan lekte vi lite innan vi for ut till Fiskebäck för att de skulle sova hos mormor och morfar.
Hem igen och svida om och ha lite förfest i min ensamhet för att möta upp fotbollstjejerna på pendeln till stan.
Grindstugan var målet för kvällen och coverbandet No Tjafs.
Härlig sommarkväll, glad stämning och bandet var ju helt underbara.
Skrattade så jag grät vid flera tillfällen. Dessutom fick vi gott sällskap av många andra Alebor i blandad ålder.
Så det dansades och sjöngs en hel del i vårt hörn av uteserveringen.
Ett ställe och ett band jag gärna återupplever.
Hamnade otippat på Dancing Dingo senare på natten, men bara ett kort slag, sedan en burgar epå Lasse på Heden och så hem i sommarnatten med ett lyckligt leende på läpparna.
 
Vissa kvällar är bättre än andra.
Visst folk är bättre än andra =)
 
Kärlek till er alla!

Ett gott dygn

I onsdags efter att jag släppt av min lagkompis vid flyget åkte jag vidare till Bollebygd och en av mina bästa vänner.
Vi stack ut rätt omgående på en löprunda. Härligt att springa ute på landet.
Sedan duschade vi och piffade oss lite innan vi stack ner på byn och åt middag.
Då planer ändrades en aning från vad som var tänkt blev det även ett par glas vin för oss på restaurangen och henns man var snäll och kom och hämtade upp oss och bilen senare på kvällen.
Sedan lite mer vin och snack vid köksbordet till en underbar solnedgång över fälten.
 
Kvällen bjöd på både skratt och ett par tårar och en massa frågetecken och ännu mer skratt.
Så glad att jag har vänner som hon.
Som känner en innan och utan och tycker om en ändå utan att döma.
Kärlek till dig min vän!
 
Det var med glädje och viss frustration jag styrde hemåt igen efter lunch på torsdagen.
Oc

Livet

Det har varit en tuff start på semester.
En pojk med vattkoppor och en som åkte på en , tack och lov, lindrig släng av kräksjuka.
Ovanpå det ganska kasst väder så inte så stora möjligheter till utelek = griniga barn.
Och jag tror banne mig den store hamnat i nåt trotsskov, eller så testar han bara sin mor.
För vissa stunder på dagarna är ingen lek och de slåss som satan.
Eftersom jag hade semester och pappan jobbade så tyckte jag det var smartast om barnen var här hela veckan.
Enda undantaget var onsdag kväll då jag drog till Alingsås och kollade på Peter.
En MYCKET trevlig kväll och så guld värd för att ladda på batterierna med lite ny energi.
 
Helgen som gick var jag barnfri och lade mycket tid på träning och mig själv.
En trevlig middag på balkongen med vin på fredagskvällen var också guld värd.
På lördagen var jag hos P och åt middag tillsammans med mina föräldrar.
Sedan plockade jag hem mina gamla lackkläder och hade en rolig, nostalgisk stund hemma när jag provade allt.
Tänk att man gick ut så då, nu känns det som att klä ut sig, alla plagg utom en klänning.

På söndagen var en vän här och åt lunch och skvallrade.
Också guld värt!
Ibland är detta nya liv sjukt ensamt för en som är översocial.
Så glad att vi är datoriserade, så man har ändå sina vänner online, även om det inte är samma sak som att sitta öga mot öga eller bredvid varandra i soffan.

Imorgon skall jag köra en lagkamrat till flyget och sedan vidare till en av mina äldsta vänner.
Vi har känt varandra sedan första klass och jag vet att hon alltid finns där för mig.
Även om vi inte setts på flera år är det som igår när vi väl ses.
Har 2-3 sådan vänner och alla bor för långt bort, men jag älskar dem och de betyder allt för mig!
 
Efter semestrarna kommer allvaret.
De sex månadernas prövoseparation kommer bli permanent.
Då är det dags att ta tag i saker som att värdera huset, prata med jurist om bodelning samt ansöka om äktenskapsskillnad.
Såklart mycket ambivalenta känslor kring detta. Det är ju vad jag vill och jag har ägnat senaste halvåret till att sörja det förlorade äktenskapet, men självklart känns det fortfarande jobbigt, även om det känns rätt.
Ibland kommer en dipp och då är jag extra tacksam för personer i min närhet som är där och fångar mig.
TACK!
 
 

RSS 2.0