Luciafirande + besvikelse

Idag har vi varit på första luciafirandet i skolan.
Ett stort luciatåg av barn som var lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar och stjärngossar.
Så himla fina allihop och sjöng så det stod härliga till gjorde de också.
 
Efter lussandet var det basar i skolan till förmån för hjälp till Bolivia.
Vi köpte fika och lite lotter.
R hade turen och drog en vinstlott och valde ut ett Rappakaljaspel i reseformat.
Det dröjer ju några år innan vi kan spela det tillsammans, men det blir roligt senare.
 
Imorse frågade vi på skolan om det var ok att O kom lite senare på torsdag så han kunde titta på lillebrors luciatåg.
Tyvärr funkade inte det, dels pga skolplikten som gäller redan från förskoleklass numera, och dels för att de skulle upp till andra skolan på Luciafirande på morgonen.
Man såg hur hela kroppen på R sjönk ihop, huvudet vändes ner mot golvet och han kämpade mot besvikelsens tårar.
Han ville så gärna att O skulle vara där och titta på honom och hans kompisar.
Har lovat att vi skall filma och visa på kvällen sedan och försöker se om pappan och hans nya fru har möjlighet att komma dit så att vi blir någon mer än bara jag som är där för honom.
 
Kan tycka de kunde lagt firandet en halvtimme tidigare.
Dels för att folk behöver komma till jobbet och dels för att det inte skall krocka med syskon eftersom typ hälften av barnen har syskon på skolan intill.
Men det är inte jag som planerar.
Men det gjorde ont i hjärtat att se R så besviken =(

Avtackning och Gretas

Igår hade vi avtackning av VD och IT-chef på jobbet.
Risotto, sallad och focaccia samt bubbel.
Till det roliga samtal och några quizzar.
Kul att få veta lite mer privat om kollegor.
 
Sedan drog vi till Gretas för att dansa.
Gött tänkte jag, gayklubb brukar vara lite lugnare för kvinnor på dansgolvet.
Senast jag var ute, påskafton, blev jag biten i axeln av en kille som förmodligen tyckte jag såg god ut.
Men för helvete liksom!
Varför tar sig en del män sådana friheter?
Att inte kunna ta ett par steg in på ett välfyllt dansgolv utan att någon skall sätta händerna på dina höfter eller börja grinda mot dig.
 
Så trevligt att bara få dansa.
Men trots det var det en kille som inte riktigt fattade vart gränsen gick, dock ganska harmlöst.
Men att börja hålla händer och försöka hålla en kvinna från gruppen av sina vänner känns inte heller ok.
Man får gärna vara med och dansa i en grupp, men snälla, ge mig mitt personliga utrymme.
 
Hemma strax före två och fick ett nattligt samtal av min kärlek som sällskap på vägen hem från tåget.
Saknar honom så jäkla mycket!

Andas ut

FK godkände min sjukskrivning utan problem.
Så halvtid till mitten av januari, sedan börjar jag jobba 75%.
Får boka läkartid till mitten av februari och se hur det känns då.
Om det eventuellt får bli mars med 75% och sedan prova 100% igen.
 
Skall även ha möte med vår HR-chef och min chef i nästa vecka.
Se om det går att få ta del av företagshälsovården.
Såg att Previa hade bland annat stresshantering som en av sina kurser/samtalsinriktningar.
Känns ju som en klockren grej för mig för att lära mig hantera mig själv i framtiden också.
 
Så nu är lättanden stor.

Sjukskrivning

Efter samtal med vår HR-chef för två veckor sedan kom vi gemensamt fram till att det nog inte var så smart att börja arbetspröva upp till 75% under vår mest stressiga månad - december.
Utan att vänta med det till januari eller februari.
Så jag bokade en telefontid med min läkare - den hade jag i eftermiddags.
 
När jag förklarade mina symptom på stress och att jag haft ett par ångestattacker de senaste veckorna sa han bara att mina 90 dagar gått i mitten av december och att Försäkringskassan nog inte kommer godkänna förlängning av min halvtidssjukskrivning utan kommer vilja att arbetsgivaren ger mig andra uppgifter inom bolaget.
Har fått ett nytt sjukintyg, så jag får ringa FK imorgon och kolla hur vi gör.
Om jag kan gå upp i tid till 75% i januari så är det bara 14 dagar det handlar om över de 90 dagarna.
Men det känns ju sjukt att man skall kräva av arbetsgivaren att de skall hitta andra uppgifter om en person mår dåligt av skäl som främst är av privat natur.
Det är ju inte mina arbetsuppgifter som gör mig sjuk, utan jag har varit under extrem stress av mestadels privat natur under en såpass lång tid att jag blivit sjuk och därför inte riktigt kan fokusera och göra mina arbetsuppgifter på ett bra sätt på en heltidstjänst just nu.
 
Sedan har jag nog fått de samtalstider man kan få via vårdcentral med psykolog.
Så nu får jag se om det går att få något via företagshälsovården, annars får jag försöka lösa det på egen hand med meditation, yoga, promenader och fortsätta med de KBT-övningar jag fått.
För att gå till privatklinik är inte ekonomiskt görbart.
 
Hoppas innerligt att inte försäkringskassan sätter sig på tvären.
För jag behöver lite mer tid att samla ihop mig för att inte riskera att krascha helt.
Och om jag kraschar helt så kostar det samhället så himla mycket mer.
Ibland känns det verkligen som moment 22 .

Trying

"Everyday is so wonderful
Then suddenly
It's hard to breathe
Now and then I get insecure
From all the pain
I'm so ashamed"
 
- C. Aguilera (från Beautiful)
 
 
 
 
 

Bohemian Rhapsody

I söndags var jag och pappa på bio tillsammans.
Vi såg filmen om Freddie Mercury och Queen.
Queen är ett av mina absoluta favoritband, musiken är i en klass för sig.
Och som frontman spelafrån de Freddie också i en egen liga.
Få människor har fångat sin publik på samma sätt och haft den rösten som man vill döda för.
 
Det var kul att få följa bandet starten.
Vet inte så mycket om de andra medlemmarna sedan innan, som att Brian May t.ex är astrofysiker.
Freddies historia däremot är både tragisk och glädjefylld.
Det är inte lätt att sticka ut på det sättet som han gjorde.
Men han kompromissade inte bort sina mål och drömmar.
Men Queen är en kvartett och utan dynamiken medlemmarna imellan hade de inte varit det band de är.
 
Tack för musiken och Freddie - du är saknad av miljoner.
 
 

Vakuum

Just nu lever jag i nån sorts vakuum.
Killen pluggar som besatt för att klara det sista av sina studier.
Och vi har endast konakt i form av ett par sms/dag.
Mitt liv fortsätter som vanligt och beroende på hur länge denna situationen håller i sig, så vet jag inte vart jag skall börja berätta om vad som hänt, eller om jag helt enkelt bara skall se det som att det får vara en lucka på ett par veckor.
 
Sorgen kommer över mig oftare och oftare.
Efter mamma och allt annat som varit. Men mest mamma.
Börjar undra om jag är deprimerad, för inget känns riktigt kul och energin är helt borta.
Just nu dessutom pms, gör inte saken bättre.
Men jag försöker hålla humöret uppe och lägga mig i tid på kvällarna.
Läste att det var viktigt att upprättahålla rutiner.
Rutinerna är det inget fel på, men allt tar liksom emot att börja påbörja.
 
Har lagt extra tid på store sonen under föregående vecka.
Och försöker nu styra upp inför hans sjuårskalas direkt efter nyår.
Första lokalen var redan uppbokad, så nu hoppas jag på andra alternativet som ligger nära där vi bor.
Julen i år är inget jag ser fram emot så jättemycket.
Speciellt inte nu när allt står på spel beroende på hur det går med A's uppsats och tenta.
Planen var att han skulle vara här hela jul och nyår.
Men nu kanske han blir tvungen att jobba hemma i Umeå i värsta fall.
Då blir det pappa och jag på julafton och pappa, jag och barnen på juldagen.
 
Ok, skall se det positivt.
Han löser det nog.
Och jag får bita ihop och kämpa på själv så länge.
Har lånat ett pussel av en lagkompis ikväll, tänker att det kan hjälpa mig att fokusera på lugn och ro.
Men det jag tycker är absolut jobbigast är att ha noll kontroll över situationen och att vara ute på sidlinjen utan att veta hur länge jag måste vara där.
 
 
 

Tanka energi

Igår tankade jag energi genom en mysig lunch med min vän Emma.
Vi delar många tankar kring vår livssituation och är bra på att peppa varandra till att se saker ur en annan vinkel än den som är lätt att fastna i.
Den som gör att man slår på sig fastän man gör allt och lite till.
Tänkatt det kan vara så förbannat svårt att se allt bra man gör och bara säga att det du gör är good enough och mer, istället för att tänka "hur kan jag göra ännu bättre".
 
Sedan tog jag en promenad kring Fontin.
Grått höstväder och det började mörkna, men luften var klar och fylld av syre.
Tid att tänka lite.
Tog en mindre gångväg bort från den runt sjön och hamnade på en kyrkogård.
Så vackert nu när alla gravar gjorts iordning för allhelgona.
Tänkte på min mamma.
Igår var det exakt två månader sedan hon somnade in.
Känns fortfarande helt surrelaistiskt - ogreppbart.
Speciell när man ser foton från bara ett halvår tidigare då hon var frisk och vid god hälsa.
 
Tänker just nu ganska ofta på hur snabbt det kan gå.
Hur viktigt det är att lägga energi på rätt saker.
Livet är för kort för att låta negativitet ta för stor plats.
Så enkelt i teorin, men just nu så oändligt svårt i praktiken.
Känner mig trasig och svag som människa.
Och är inte redo att gå upp i tid igen redan i december, den månad som är absolut stressigast på jobbet.
Pratade ed vår HR chef i veckan och han tyckte också att det kanske var rimligare at testa att gå upp i tid först i januari eller februari när vi har mer normal arbetsbelastning.
Det kändes skönt att han såg det på det sättet, det gör att jag kan slappna av lite också.
Att inte kunna fungera fullt ut på min arbetsplats innebär en enorm personlig stress då det är så oerhört viktigt för mig.
Men å andra sidan; vad har de för nytta av mig om jag kraschar totalt.
Och ännu viktigare; hur mår mina barn om jag kraschar totalt?
 
Små steg för att bli hel igen.
Och för att resten av livet prioritera min hälsa och mitt välbefinnande som nummer ett.
 

Kvalitetestid med ene sonen

Som ensamstående varannan veckasförälder är det lyx att få en liten stund ibland med endast ett barn i taget.
Igår var en sådan dag.
Orsaken var kanske inte den roligaste - Ringorm, en hudsvampsinfektion som man får från djur.
Så jag fick hämta tidigare på skolan för läkarbesök på eftermiddagen.
Själva besöket tog knappt tio minuter och sedan skulle vi bara förbi Apoteket och köpa krämen som vi fick utskriven.
Efter det var det fortfarande långt kvar tills kl 16 då jag skulle hämtat barnen nu när det är höstlov.
 
Så vi avslutade med en fika på lokala caféet.
En glass till honom och en chokladboll till mig.
Och fyrtio minuter med samtal oss imellan.
Så jäkla guld värt.
För både mig och honom tror jag, för han var mycket nöjd där han låg och mös med huvudet i mitt knä innan vi åkte till förskolan och hämtade upp lillebror.
 
Nästa höst ser förmodligen helt annorlunda ut och denna typ av umgänge kommer inte lägre vara lika svårt att få till om vilja finns.
Ser verkligen fram emot framtiden just nu.
För framtiden ser ljus ut på så många sätt.
 
<3
 

Livrädd

Idag var jag på återbesök hos läkare som sjukskrev mig, samt på ett sista samtal hos min psykolog.
Tillsammans bedömde läkaren och jag att jag bör vara halvtidssjukskriven en månad till, december går jag upp till 75% och efter årsskiftet tillbaks till heltid.
Om jag känner at det känns helt fel i november får jag boka tid för nytt läkarbesök och ny bedömning.
Själv är jag kluven.
Min kille är orolig att det är för tidigt, att jag behöver mer tid för att balansera ut mig för min egen och i förlängningen för barnens skull.
Jag själv känner att det kan nog vara en bra plan den som är satt, men är då starkt färgad över att jag vill kunna prestera på jobbet och inte ha ångest över ekonomin.
Får utvärdera efter halva december helt enkelt när jag går upp i tid hur det känns och hur det påverkar mig mentalt och stressmässigt.
 
Sista samtalet med psykologen fokuserade mycket på jobbet.
Hur man kan minska stressen.
Det är ju i ofs samma prinicip som skall tillämpas på livet i stort.
Leva mer i nuet. Inte samtidigt processa vad som kan hända en vecka framåt eller ett par år framåt.
Skall bli bättre på det, men förändring i tankemönster kommer inte över natt, utan jag får fortsätta med att skriva ner händelser som triggar mig, vilka känslor de rör upp, vad min åtgärd är för att fortsätta lära om hjärnan till nytt beteende och mer rationellt tänkande.
Som han sa; livet är för kort för att ödsla negativ energi på saker/mäniskor du inte kan styra.
 
Nu blirdet sängen.
Sömn, mer sömn och ännu mer sömn är bästa medicinen säger pojkvännen, så bäst att lyda.
Imorgon är det urnsättning av mamma i familjegraven.
Så det blir en tung eftermiddag.
 
Ta hand om er!
 
 

Finding my Zen

När man inte har någon energi längre.
Då är bra medicin att vara ute i naturen sägs det.
Har försökt ta till mig av de goda råd jag fått och har börjat vandra i skogen.
Helt plötsligt upptäcker man ställen i närområdet som man inte upptäckt under de snart tretton år jag bott här.
Som friluftsområdet kring Surtesjön till exempel.
Och därifrån kan man fortsätta in i Vättlefjälls naturreservat.
 
Så på min sjukskrivna tid försöker jag samla energi genom att träna/motionera.
Inte tvinga fram några personbästa tider på milen, utan att röra på mig utan krav.
Det tar emot lite i hjärnan såklart att ändra mönster, som det alltid gör.
Det är ju vanorna som är de svåra att bryta, men nu är det ju livsviktigt att jag gör det tills jag mår bra igen.
Så nu pressar jag mig inte och väljer många gånger bort gymmet till förmån för promenad utomhus.
Imorgon är planen att ta mina vandringskängor och min väska laddad med en termos te och mackor och gå hela Vättlefjällsleden.
Andas den friska skogsluften och ta in höstens alla vackra färger.
 
Men det är inte lätt.
Hela tiden brottas jag med tankar;
- hur länge skall det vara såhär?
- undrar folk hur jag orkar träna när jag inte orkar att jobba heltid?
- hur känner man sig tillräcklig på jobbet när man bara är där halvtid?
 
En dag i taget.
Samla energi så ofta det går.
Ibland genom att göra absolut ingenting.
Och då för att det är exakt det jag tänkt göra, inte för att jag har SÅ många saker jag vill göra så jag till sist inte kommer mig för att börja med något för att det blir tilt i huvudet.
 
Men imorgon - skogen!
 
 
 
 

Jag är bra

Ibland, speciellt när man inte mår bra, är det lätt att bara se sina dåliga sidor.
För vi har ju alla dem - de dåliga sidorna.
Men vi har också bra sidor.
De flesta har nog fler bra sidor är dåliga.
 
Så vad är bra med mig?
 
- Jag är rätt enkel.
- Jag är kommunikativ.
- Jag är empatisk och omtänksam.
- Jag är bra på att hitta på roliga saker med mina barn.
- Jag är bra på att ge mina barn närhet och kärlek.
- Jag har ganska mycket pannben och ger inte upp i första taget.
- Jag har självinsikt och är reflekterande och analyserande.
- Jag försöker alltid se till att ingen skall känna sig utanför.
- Jag är lojal och flitig.
- Jag skrattar ofta och gärna.
 
Om du som läser och känner mig vet fler saker som är bra med mig får du gärna kommentera.
Man kan ju bli lite hemmablind ha ha.
 
De dåliga sidorna har jag också hyfsad koll på och jobbar med för att växa och utvecklas som människa, men dem tänker jag inte skriva om i detta inlägget.
 
 

Födelsedagsfirande i Orsa och på Fulufjället

En weekend i Orsa för att fira kärlekens födelsedag var vad som stod på schemat.
Extra skönt att komma bort och bara få vara efter mammas bortgång.
Vi hade hyrt en söt liten stuga utanför Orsa på Airbnb, två våningar kök och toalett med dusch i bottenplan och ett loft med sovdel och vardagsrumsdel. Utanför en liten uteplats med utsikt över Orsasjön. Toppenfint! Enda nackdelen var närheten till vägen, så lite störande ljud.

Med solen i bakcspegeln närmade jag mig Mora.
 
Ett par km innan vår stuga började solen gå ner över Orsasjön.
 
En söt liten stuga, precis lagom för två vuxna och två barn.
 
Jag var först på plats just när solen började gå ner och gav mig ut på en löprunda i väntan på anslutning norrifrån.
Så härligt att få komma ut och springa bort alla tankar i mörkret. För mörkt var det när jag kom ner på vägen förbi sjön. Med den där speciella blå himmelen som blir efter att solen gått ner i horisonten. Sprang bort sorg och frustration, för varje steg kände jag mig lättare.
Sedan efter en varm dusch så kom A äntligen och vi kunde kramas igen efter nästan två veckor ifrån varandra. 
 Vardagsrumsdelen på övre plan.
 
Efter en god frukost ute på altanen på fredagsmorgonen styrde vi bilen in till Orsa.
Vi gick runt lite i centrum och hittade till Orsa kyrka, en mycket gammal och vacker kyrka.
Den uppfördes redan på 1200-talet och en liten del av den nuvarande byggnaden inneåller en del av den första byggnaden.
Är man nyfiken på kyrkor och vill veta mer om just den här kan man läsa mer om Orsa kyrka här.
Själv har jag valt att gå ur Svenska Kyrkan då jag inte är troende, men går ofta in i kyrkor och beundrar byggnadens arkitektur och utsmyckningar och känner lugnet.
 
 
Predikstolen hade fyra timglas för att ta tiden på predikan.
 
Tände ett ljus för mamma.
 
Innan vi lämnade Orsa var vi inne i en söt liten inredningsbutik, Happy Homes tror jag den hette.
Där hade de superfina små emaljmuggar att dricka kaffe ur. The adventure starts here stod det på framsidan och på undersidan var det en kompassros. A blev förälskad så det blev ju en solklar present till den blivande 48-åringen.
Sedan blev det en sen lunch på grekisk restaurang i Mora.
Vi blev positivt överraskade av att maten var så god, då restaurangen inte riktigt gav sken av det.
I bokhandeln inhandlades en karta över Fulufjällets nationalpark inför lördagens planerade vandringstur.
Magisk eftermiddag på uteplatsen.
 
Efter en rejäl frukost på lördagmorgon satte vi oss i bilen och styrde mot Fulufjällets Nationalpark.
Vägen dit genom Dalarna var vacker och vi gjorde en kort paus vid en sjö för att sträcka på benen och fota den vackra naturen.
Sedan körde vi vidare till Fulufjället. En resa på ca en och en halv timme från vår hyrda stuga i Orsas utkant.
Det var en hel del bilar på parkeringen och ganska mycket folk i omlopp som väntat en så vacker septemberlördag. Men väl uppe på fjället tunnades det ut med folk som tur var.
 
Entrén till Nationalparken.
 
Vi hade bestämt oss för rundan runt Njupeskärsfallet.
 
På väg...
 
Den rundan vi tittat ut i guideboken vi köpt var den fallet runt, alltså runt Njupeskärsfallet.
Njupeskärsfallet är Sveriges högsta vattenfall med sina 93 meter och det ger ifrån sig ett öronbedövande dån när vattenmassorna träffar marken nedanför. Mäktigt!
Svårt att återge på bild, men det var mäktigt att stå och höra dånet när vattnet nådde marken.
 
Partner in crime <3
 
Leden vi tänkt gå var stängd, men vi gick ändå. Går ju att gå i terrängen bredvid leden.
Upp, upp, uppåt bar det och när man vände sig om var vyn över berget så vacker med de begynnande höstfärgerna.
Dessutom fanns det gott om blåbär så jag satte mig helt enkelt i slänten och åt en stund, som en björn.
Väl uppe på platån började vi leta efter Old Tjikko - världens äldsta träd. 9550 år har man daterat att det är, eller i alla fall rotsystemet.
Old Tjikko.
Efter det blev det lite vandring i terrängen. Vinden var kraftig uppe på fjället och till sist tog vi skydd bakom en buske för att äta lite lunch och bara ligga och njuta lite av naturen.
Där vi låg hade vi en vy ner över Rösjöarna där man kan både fiska och hyra stugor att övernatta i.
En stunds vila senare påbörjade vi vår vandring mot leden igen för att fortsätta vår tur runt fallet.
Ryggläge efter lunchen.

Gott om vattenhål uppe på fjället så man får se vart man sätter fötterna.
 
Vägen framåt nu var mest lös sten att gå på. Lite tuffare vandring än på leden och i terrängen.
Inget för den med knä/ledproblem eller svårt att gå helt enkelt.
På andra sidan fallet stupade det brant ner i dalgången och det satt varningsskyltar om att hålla sig till utstakad led bland stenarna.
Hisnande att stå och titta över kanten med fallets dån i öronen.
Till sist, efter vad som kändes som en ganska lång vandring mot vad jag förväntat mig, kom vi i alla fall ner till startplatsen och Naturum.
Vi avslutade dagen med en kaffe och en glass ute i solen innan vi styrde tillbaks mot stugan i Orsa.
Naturum - Fulufjället.
 
Vissa dagar i livet är lite bättre än andra...
 
Vi kom tillbaks till stugan lagom till solnedgång.
Jag snörade på mig skorna och tog en promenad genom hagen med ungtjurar ner mot sjön för att se solen gå ner. Fick sällskap av många nyfikna djur som skulle smaka på mina kläder.
Lite nostaliska minnen från min barndoms somrar i Frökärr dök upp i huvudet där jag satt med tjurarna i hagen.

Nyfiken i en strut.
 
Helgen avslutades med en sen, men god middag och en flaska champagne för att fira födelsedagsbarnet.
Min kärlek.

Time for a break

De sista två och ett halvt åren har varit extremt tuffa.
Livsomvälvande och mentalt påfrestande såväl som ekonomiskt.
Och jag hade ärligt talat hoppats på ett bättre liv vid det här laget.
Bättre kommunikation, lite mer förståelse och samarbetsvilja, men nu är det inte så.
Och det enda jag kan göra är att lära mig att hantera saker på ett bättre sätt som gör att jag inte hamnar i allt för stora stresspåslag.
Därför går jag i samtal sedan i våras för att se mönstret och sakta förändra det till något bättre, mer rationellt och mindre emotionellt.
 
Energidepåerna har varit slut sedan länge.
Har ändå försökt bita ihop och köra på.
Att försöka vara en så bra mamma som jag kan.
Att umgås med mina vänner och ha ett socialt liv.
Att orka med jobbet heltid för att hålla ekonomin flytande.
Att träna för att det är bra för både kropp och själ, speciellt när man är stressad.
 
Men till sist rasade korthuset i samband med mammas bortgång och jag kände, fuck, det här håller på att gå åt helvete.
Om jag inte får ett break nu blir jag kanske ytterligare en siffra i statistiken över kvinnor med utmattningssyndrom.
Och från det är det inte säkert att man återhämtar sig fullt ut någonsin.
Mina barn är värda mer än så.
Jag är värd mer än så.
 
Så nu sjukskriven halvtid till siste oktober.
Nytt läkarbesök i slutet av oktober för ny bedömning om jag kan trappa upp arbetstiden eller stanna kvar på halvtid ytterligare ett tag.
Så nu blir det att omvärdera mycket, vilket är svårt.
Men mer sömn, mer tid för att bara vara, läsa böcker, pilla med foton, ta promenader, mysa med barnen.
Och jag hoppas att när året tar slut står där en starkare kvinna med mer energi redo att ta klivet in i 2019.
 
Som läkare sa: det är inte de som bara ligger och äter chips framför tv:n som blir utmattade - utan alla de "duktiga" som sliter på alla plan i livet och slår på sig själva för att de ändå inte anser sig vara tillräckligt bra.
 
Vilket fick mig att tänka på stresscoachens ord, som jag träffade i våras:
- Var snäll mot dig själv.




Words to live by

Keep your chin up

Your back straight

And your heart open

 
 

RSS 2.0