Tacksamhet

Mitt i allt det svarta känner jag oändlig tacksamhet.
Tacksamhet för
 
Mina friska och underbara barn.
Min familj.
Mina vänner som tar mig för den jag är.
Kärleken.
Att jobbet verkar ordna upp sig sakta men säkert.
Sommar.
 
 


En svartvit vecka

Vecka 23.
Veckan då livet pendlade från djupaste dal till högsta topp.
Att mitt i all lycka få det där beskedet som man inte vill få.
Som får en att inse hur skört livet är och hur viktigt det är att ta vara på nuet.
Ännu har jag inte börjat bearbeta det, det har lagts på en hylla någonstans inombords.
Så just nu är jag lite avstängd.
 
De höga topparna då?
Jo de står en människa från norrland för. Eller ja Tyskland för att vara korrekt.
En person där kontakten började som ett försiktigt litet mail på ett gemensamt internetforum på valborgsmässoafton.
Som snabbt utvecklade sig till intressant konversation om allt, högt och lågt, om resor, världen, relationer, tankar om livet mm.
 
Efter några dagars mailande flyttade vi över till Skype för videosamtal då vi bägge kände en connection.
Samtal på kvällar efter barnen somnat och ännu längre samtal på veckorna där jag var ensam.
Känslan av att det var rätt växte sig allt starkare.
Magkänslan: detta var en person att räkna med. Trygg i sig själv. Som inte backade eller blev skrämd av mig och mitt liv, en person nyfiken på livet och med en fascinerande hjärna, omtänksam och lugn.
Som kom med goda råd utan att döma eller ifrågasätta. Och som gång på gång sa att han finns där - för mig.
Trots att vi aldrig träffats.
Så vi bestämde att vi nog borde ses på riktigt och tågbiljett bokades.
 
Nu har vi haft en vecka tillsammans.
En helt fantastisk vecka och känslan vi bägge hade stämde mer än väl.
Lite extra ledigt från jobbet också tack vare nationaldag och en semesterdag.
Och vädret - högsommarvärme - semesterfeeling.
Bad i både hav och sjö, café ihop med vänner, sjukhusbesök, långa frukostar på balkongen, lunch i domkyrkoparken, middag på tacos y tequila och en fantastisk promenad längs kajkanten i solnedgång, konsert på liseberg, sena kvällar med samtal om allt på balkongen.
Och så denna fantastiska trygghet. Denna famn som låter mig sjunka in och får stressen att rinna av mig.
Denna man som ser mig, människan jag, mina behov och önskningar och inte har problem med att möta dem, då han ser likadant på livet och relationer.
Att när man blir sedd skapar ett lugn och en tillit som gör att man ger tillbaks samma som man får och cirkeln sluts.
 
Trots allt kaos detta skapat är jag så oändligt tacksam.
Och känner stark tilltro att jag nog hittat den som passar mig i stort som smått.
Det känns fantastiskt!
 
 
 

Sinuskurva

När livet svänger som den värsta sinuskurvan är det skönt att ha hittat en fast punkt.
Trygg i sig själv och klok.
Och om ett dygn vet jag hur det känns att ha honom nära.

Att inte mötas

Vad händer när man är helt olika.
I intressen och i behov för att må bra i en tvåsamhet?
I vårt fall blev det en negativ spiral.
Förväntningar byttes mot besvikelse och ilskan.
Det eldade på en känsla av otillräcklighet och ännu mer distans.
Det som återstår är förhoppningsvis en vänskap, om än svår just nu, så hållbar framåt.

En enorm mental trötthet och sorg.
En rädsla över att aldrig kunna känna den där kärleken igen där man mår riktigt bra i vardagen.
Ensamheten när kvällarna inte längre fylls av vuxenprat och närhet.
En känsla av hopplöshet, tomhet och ensamhet.

Snälla vårsol, kom och värm mig!

Vara snäll mot mig själv och be om hjälp

Så sa stresshanteringscoachen.
Fick tips på en app och ett par böcker att läsa.
Att vara lite mer snäll mot mig själv, att ge mig råden och stöttningen jag skulle ge min bästa vän och att be om hjälp, tex med en timmes barnvakt för att komma iväg och träna eftersom det får mig att må bättre.
Och sedan rådet att prata med vårdcentralen igen om att få gå och prata med någon professionellt om den ångest jag bär på efter många år av omvälvande händelser i livet.

Höstens omorganisation på jobbet där utgången blev en delad tjänst för mig var nog det som startade den sista tidens extrema negativa utveckling av mitt hälsotillstånd.
Att spendera åtta timmar varje dag på en plats där man inte längre känner sig sedd och konstant känner att man inte riktigt kan fokusera och göra ett bra jobb för att allt är hattigt och ostrukturerat tär på självförtroendet och humöret.
Lägg till en kraschlandad löneförhandling i ett försök att skapa en lite roligare vardag för mig och barnen så har ni en person som inte trivs så bra med livet just nu och inte längre finner glädje i så mycket alls.

Så jag kontaktade själv vården i ett proaktivt syfte för att må bättre och att förhindra utmattningssyndrom.
Vill vara en stark och glad människa och mamma.

Jag har inga onåbara mål med livet. Drömmer inte om jetsetliv med champagne i privata flygplan på väg till något exotiskt ställe.
Det enda jag önskar är att ha lite mer kapital att röra mig med än att bara överleva månaden så att jag och barnen kan unna oss att göra lite fler roliga saker,ett jobb där jag trivs känner mig sedd och kan utvecklas framåt och att människor i min närhet var bättre på att kommunicera.

Är det för stora drömmar, eller är det så det redan borde vara?

Förväntningar vs besvikelser

Bästa sättet att slippa besvikelser är att hålla nere förväntningarna.
Men är det på det viset man bygger upp något bra och hållbart?

2018 kommer nog att bli ett händelserikt år ur många aspekter.

Gräv där du står.

Stress

Omorganisation på jobbet.

Delad tjänst 50-50.
Känslan av att inte hinna med någon av dem på ett tillfredställande sätt och att hela tiden ligga lite efter stressar mig enormt.

Vem bjuder m mig på spa?
Någon?

:)


Knäoperation

Igår var det äntligen dags för första operation. Domen efter mitt besök hos ortopedispecialist var att korsbandet var av och beslutet togs att göra två operationer; en för att rensa bort skräp som låg ivägen för full sträckning vilket gör att jag haltar när jag går och en större för att fixa korsbandet vid senare tillfälle.


Kom in på sjukan nio på morgon.
Operation strax efter halv ett. Blev sövd för första ggn, lite nervös för just det.
Vaknade på uppvak med ett fint bandage runt knät och goda nyheter; korsband bara delvis av och eventuellt behöver vi inte göra operation nummer två.
Och att jag nu har de bästa förutsättningar för en lyckad rehab.
Det var en STOR sten som föll från axlarna.

Utskriven vid halv fyra och kände mig mer rörlig redan då än när jag gick till sjukhuset på morgonen.
Men kommer ta det lugnt denna v och inte gå mer än nödvändigt och göra mina övningar ordentligt.
Lördag lunch har jag första tid hos sjukgymnasten igen efter op.

All oro och ångest jag burit på om hur jag skall lösa allt med barn och jobb och det dagliga livet efter den stora operationen är nu borta.
Vilken lättnad!!


Vänskap

Sann vänskap är när man helt plötsligt omfamnas av vännen som sett de tunga stegen från pendeltåget till bilen.
Den tomma blicken som inte ens uppfattat att vännen fanns där framför.
En lång varm kram där det är ok att släppa ut gråten som man hållt uppdämd inombords.
 
Tack <3

Något bra från östkusten

Till sist bestämde jag mig för att det var dags att våga satsa 100%
Har man hittat någon bra så har man.
Så får det bära eller brista.
Själv hoppas jag att vi har det där som bär läääänge.
 
En lång, slank karl från östkusten, som råkat bosätta sig i hålan längre bort från min håla.
Med hårväxt i ansiktet, tatueringar och glimten i ögat.
Lugn och sansad, men med mycket bus och livsglädje.
Som gillar bilar, öl och dansbandsmusik och hatar sport, men ändå är helt underbar.
Och framförallt  - en man kan prata om allt med - öppet och ärligt.
 
Ett guldkorn helt enkelt.
Mitt guldkorn.
I trätofflor.
 
 

Knäröntgen

Idag i posten låg ett brev från Lundby sjukhus.

Min remiss för röntgen av knä hade godkänts, så 7:e september får jag äntligen veta vad som är fel.

Har fortfarande svårt att sträcka ut benet 100% vilket gör att jag haltar lätt när jag går.
Har börjat jogga ett par minuter på varje cardiopass och det känns ok, men sjukt rädd för att trampa snett och förvärra det igen.

Men om nån månad kanske man kan löpa hälften av tiden och sedan öka successivt :)

Det blir bra till slut!


When life hands you lemons...

Ett år.

Så länge har jag stått på egna ben.
Ganska kort tid, men känns som en evighet.
Det känns bra och det funkar bra.
Oftast god kommunikation och barnen känns trygga och glada trots omställningen.
När det kommer till kärlek har jag inte bråttom och ett ev samboskap känns väldigt långt bort.
Det är här, i vårt fina hem vi byggt, som vi kommer bo i många år framöver.

Men det är tufft att vara ensam vuxen med två barn.
Ekonomin är tight. Blir det vab försöker jag bara ta halvdagar och jobba kvällarna när barnen sover för att inte förlora för mycket.
När någon kräks en hel natt och man inte sovit något djälv är det ändå jag som måste finnas där för mina barn hela dagen efter.
Armarna räcker inte till för att både laga middagen och hjälpa till att bygga lego samtidigt.
Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig helt enkelt även om jag vet att jag gör mitt bästa.

I söndags under fotbollsmatch landade jag fel efter ett hopp och något small i knät.
Sedan var det slutspelat. Domen från sjukgymnasten lyder; uttänjt yttre ledband och främre korsband, ev korsband av.
Rehabövningar och kryckor. Återbesök i mitten av juni för ny bedömning.
Har haft problem m återkommande förkylningar från oktober, träning har blivit lidande och jag har lagt på mig några kilon.
Totalen gör att jag inte mår så bra.
Och nu, när näsan nådde vattenytan och jag var på g igen, kom denna smällen.

Vissa dagar vill man bara krypa in under täcket, inta fosterställning och grina.
Men på det sättet kommer man ju inte framåt i livet så det är bara att bita ihop.

Semesterns roadtrip jag såg så sjukt mycket fram emot får skjutas på till nästa år då inga av vännerna hade semester samtidigt.
Så just nu känns det som att livet motarbetar mig lite.
Men bara lite...


Ibland...

Trots att jag har en fantastisk familj och vänner känner jag mig ensam.

Oftast på kvällarna.
Eller när det hänt något som gjort mig upprörd och det inte finns ngn prata av sig med.


Att läsa människor

Gick ur 2016 med en positiv känsla.
En känsla av hopp, samhörighet och att ha hittat något bra.
Tydligen var jag crappy på att läsa av.
Krasch rakt ner igen.
Vilsenhet och ledsamhet.
Men en vilja att ta mig framåt igen.
Hoppet kvarstår, det blir min tur någon gång igen såklart.
Tills dess - andas.

Nyårsafton

Nyår i år blev den bästa på länge.

Mina förväntningar var lågt ställda från start då midsommar slutade med sängen redan 22 efter att barnen somnat och sociala media var dött.

Men nyår firades med min vän och hennes två barn som är goa kompisar till mina barn.
Vi valde att hålla maten enkel, god och barnvänlig - tacos och så glass till efterrätt.
Mammorna fick ett glas rött och barnen bubbeldricka som pappa P skickat med oss när vi var förbi huset och önskade gott nytt år.

Senare på kvällen gick vi ner till en annan vän som hade fest i huset nedanför tillsammans med fler kompisar till oss och barnen.
Det var high life när vi kom och ökade barnaskaran med 100%.
Barnen lekte och var jätteglada och vi vuxna dansade till gammal disco.

Vid elva började de små ge upp och vi gick hemåt i regnet.
Så mysigt att gå med barnen hand i hand i mörkret.
Rasmus somnade direkt när vi kom hem.
Men mammorna och våra två äldsta skålade tillsammans in det nya året med bubbel jag fått av en människa som betyder allt mer för mig.
Så vi satt i ett mörkt kök och tittade på alla vackra fyrverkerier med våra älskade barn.
Det var stort.

God fortsättning allihop!


RSS 2.0