Plötsligt dök den upp i mitt huvud.

Den gamla låten av Gyllene Tider.

Den som sakapar nån sorts vemod när festen är slut och man sitter där ensam igen.

 

 

Saknar någon som omfamnar mig, håller mig där i sin trygghet, stryker mig över håret om och om igen och bara låter mig gråta tills tårarna tar slut.

Som säger att det kommer bli bra, att jag inte skall oroa mig, att livet blir bättre igen.
Inga tips, inga råd - utan bara sitter där med mig i alla känslorna tills det lugnat ner sig igen.

 

Berättade för barnen att mamma inte mår så bra just nu, att hon får medicin för det.

Att det inte har med dem att göra, eller är deras fel, men att jag behöver deras hjälp för att snabbare må bättre.
Att de gör som jag säger till dem första eller andra gången så inte all energi går åt till att bråka om varenda lilla sak. Att de inte skriker så mycket då jag är extremt ljudkänslig just nu och höga ljud får mitt huvud att nästan explodera.

 

Nytt år snart.

Nystart.

Ny energi.

Nytt liv.

Liv.

 

Min vecka med barnen startade med att klä granen och fira in andra advent.

Mysigt att få ha granen redan nu. Den skapar mycket stämning i hemmet.

Sedan var det Luciafirande och julbazar på skolan i tisdag.
O var mycket förväntansfull inför sitt arbetspass då han skulle sälja tunnbröd i klassrummet.
Vi hann även med en gemensam fika i bamban.

R hade sitt Luciafirande på fredagsmorgonen där vi bjöds på sång och egenbakade pepparkakor.
Stannade kvar en stund extra efter samlingen när jag för en gång skull hade möjligheten.
Mysigt att få prata lite med barnens kompisar också.

Helgen har varit lugn och skön.

Förutom handbollsträning har vi inte haft något alls planerat.

Vi har varvat pepparkaksbak i dagarna tre med julkalendern, tv-spel och böcker.
Igår kväll ville jag titta ikapp på Så mycket bättre och min äldste tyckte det var så bra att han satt med till slutet innan han stöp i säng.

 

Resultatet av pepparkaksbaket blev till slut en liten fin by med tre hus.
Som den yngste ville äta upp redan idag, tredje advent.
Men han vill å andra sidan också redan öppna sina julklappar....

 

Det har varit en mentalt påfrestande sommar med utredning inom familjen.

Där jag pendlat mellan att vara ömsom positiv till att känna det som om det bedrivits häxjakt på mig.
Allt det ihop med årsdagen av min mammas bortgång, höstens inträde och en rörigare situation på jobbet samt barnens ökade behov av min närhet har sugit ut mig totalt.

Söndagar där planen varit att dra ner och träna efter att ha lämnat över barnen har istället slutat i tårar med choklad i soffan framför TV:n.

Orken borta och saknaden efter barnen har vuxit sig allt större.

 

Balansen jag kämpat mig till genom konsekvent mediterande och mer sömn vacklade när mörkret och kylan kom och orostankarna kom tillbaks och skapade mer stress och ännu mindre energi.

Spöken som skapas i huvudet när kärleken bor långt bort och kontakten inte sker dagligen förutom i text.
Virrvarret av tankar som uppstår i huvudet och tar fokus från resten av livet och skapar en hjärna som glömmer det mesta.

Jag får vara glad och tacksam över att jag i grund och botten är en extremt strukturerad person med kontrollbehov, så vardagsstrukturen går på rutin.

Det där med att handla mat, städa, ha fasta rutiner varje dag för barnen osv.

Men när den där barnfria veckan kommer är det som att allt rasar och luften går ur mig.

 

Och en sådan tung känsla av tjock klibbig ledsamhet inombords.

Där tårarna bara kommer utan någon synlig anledning.

Och man funderar på hur en bättre situation kunnat se ut. En vardag där det kanske inte hade behövts att öka upp dosering på medicin för att hålla känslorna i schack.

 

När jag tittar tillbaks så ser jag ändå hur långt jag kommit.

Att jag är stark ändå och inte vill kompromissa bort saker som är viktigt för mig, eller tumma på vad jag tycker är rätt och fel. Eller vad som är rättvist.
Jag vet bara inte hur länge till jag orkar vara stark. Jag vill känna mig självständig men ändå ha den där personen att luta mig emot och få hjälp av avlastning ifrån i livet.

Och det utan att skämmas över att ensam inte är stark.

 

Jag vill inte känna osäkerhet för framtiden.

Jag behöver ett tydligt mål.

 

 

Jag har inte så många drömmar i livet mer än att jag och mina barn och vänner skall få må bra.

Inga stora mål jag vill uppnå, ingen karriär jag vill bygga.

Visst, jag har förändringar jag vill göra, men just nu går det inte...

...så känner jag om jag skall vara realist.

Men andra kanske kallar mig pessimist.

Att jag fokuserar mer på hindren än på möjligheterna.

I så fall är jag hellre realist, men i en verklighet som inte varar för alltid.

Just nu kanske bara små förändringar ryms i mitt liv, men om ett, två, tre år kanske livet ser annorlunda ut och de större förändringarna går att göra.

Så jag köpte mig en passande anteckningsbok där olika planer skall skrivas ner och sedan ta reda på fakta hur man når vart och ett av målen, så har resan framåt åtminstone börjat i huvudet.

Släpp det som varit.

Blicken stadigt framåt.

Ett litet steg i taget.

Bygg om grunden som skapar tryggheten i mig.

Tryggheten om att det jag gör är bra.

Som i sin tur skapar bubblan där jag inte längre går att komma åt.

Där ingen som vill mig illa längre kan nå mig.

Där bara positivitet och kärlek får plats.

 

Nu kan jag se det målet.

Det känns inte längre som en hägring någonstans långt framme bland sanddynerna.

Det är snart inom räckhåll.

Det gäller bara att fortsätta göra alla de saker som får mig att må bra.

Uthållighet - det är nog ändå en av mina starka sidor.

 

Styrkan början återvända.

 

Värme och sol.

Fredag.

Kommer hem efter att ha veckohandlat.

Grannarna sitter på altanen och bjuder in på bubbel och tilltugg.

Fler grannar ansluter.

Jag och två till går efter ett tag hem och lagar middag och fastnar sedan i samtal till halv tolv.

Älskar att bo här och de människor som är mina grannar <3

Det är rätt väg att gå.

Och det känns som att allt kommer falla på plats om jag bara behåller lugnet.

Det har varit soliga dagar med kylig vind.

Lunchpromenader för att andas.

Tror jag hittat en del av receptet för att börja läka inifrån och ut.

Allt känns ljusare och mer hoppfullt igen i vårsolens ljus.

Jag kan, jag vill, jag skall.

Känna lugn och lycka igen.

Ett steg i taget.

Låt förändringen ta den tid det tar.

Stressa inte upp dig för att det går långsamt.

Se framstegen istället och glädjs åt dem.

Titta tillbaks och se hur långt du kommit sedan starten istället för att se sträckan framför dig.

Ha tillit till att det blir bra.

Även utan planering och kontroll.

Acceptera att du är passagerare i livet och att vägen är målet.

 

Men tar en semesterdag i månaden för att kunna jobba lite kortare dagar på mina barnveckor.

Så idag var första åttatimmarsdagen sedan mitten av september.

Väl hemma hann jag äta och så iväg på mitt sista styrelsemöte i brf:en.

Kom hem vid nio helt slut.

Zzzzzzzzz...

Man är skör och lättriggad och kanske i vissa moment totalt irrationell.

Tårarna flödar nedför kinderna och ostbågarna mosas in i munnen och man känner sig helt ensam.

Ensammast i världen.

Så slår det en plötsligt.

Är det inte den tiden på månaden?

Förmodligen.

Jävla pms!

Idag när jag åkte pendeltåget hem från jobbet satt jag några säten bort från ett gäng gymnasietjejer.

Misstänker att de skulle fylla 17-18 under året.

De pratade om vad de fick av sina föräldrar, eller snarare ondgjorde sig över vad de inte fick.

Fast de verkade få så fruktansvärt mycket.

Det var skor hit och tröjor dit, bara för att de skulle spara sina egna pengar till en resa.

Fast när det kom till kritan hade nog mamma och pappa chippat in rätt bra till den där resan också.

 

Sedan var någon sur för att hon inte fick en ny mobiltelefon.

Den gamla hon hade fått hade hon spräckt displayen på nästan omgående så hon behövde ju faktiskt en ny.

En tredje trodde att hon nog "bara" skulle få körkortet betalt som sin födelsedagspresent.

Och när hon tog körkortet trodde hon att de skulle slå in sin gamla 850, så hon skulle få åka runt som en raggare innan hon klev ur bilen i sina klackskor.

 

Jag blev sjukt provocerad över att sitta och lyssna på detta samtal.

Över detta ha-begär och över bristen på respekt för pengars värde.

Jag fattar att man som förälder vill ge sitt barn hela världen, men är inte det bästa man kan ge sitt barn en grundläggande insyn i sakers värde och vilken tid som krävs för att spara ihop t.ex till lektioner för att ta körkortet?

 

Men egentligen är det föräldrarna jag blir provocerad av.

Hur tror man att man rustar sitt barn för livet genom att ge det allt serverat på silverfat?

Ähhhh fuck it.

Nu slutar jag fundera på hur folk uppfostrar sina kids och går och lägger mig istället.

 

Godnatt världen!

Idag har jag haft möte på banken.

Mina föräldrar var nämligen tvungna att vara medlånatagare på en del av mitt bostadslån för att jag skulle kunna köpa min bostad.

Nu när mamma gått bort behövde vi lägga om lånen så att inte dödsboet stod på en del.

Min och pappas ståndpunkt och önskan var att hela lånet skulle övertas av mig, det är ju ändå jag som betalar allt och har gjort sedan jag tog lånet för drygt två år sedan.

Men banken kanske fortfarande skulle anse att jag hade får dålig inkomst.

 

Men YES!!!

Lånet kommer nu att övertas av mig i sin helhet.

Tror det gick igenom eftersom pappas hus finns som någon form av säkerhet i bakgrunden och jag är enda barnet.

Men oavsett - en stor sten som föll från axlarna både från mig och pappa.

Så jäkla skönt!

Nu kan jag lägga den stressen bakom mig som varit närvarande sedan mötet bokades för en månad sedan.

 

Så idag känner jag mig lite mer vuxen än innan.

Jag är betrodd med mitt eget bostadslån.

På måndag ökar jag upp till 75%.

Hoppas innerligt att det kommer funka.

Och jag hoppas att remissen till fortsatta samtal går igenom snabbt så det finns stöd.

Det kommer att bli bra till slut.

1. Vara snäll mot mig själv, stressa mindre, sova mer, ge mig själv cred istället för att slå på mig.

2. Äta mindre mängd kött.

3. Laga två nya rätter varje månad och bjuda mig själv på middag.

 

Easy enough?!

 

Ibland, speciellt när man inte mår bra, är det lätt att bara se sina dåliga sidor.

För vi har ju alla dem - de dåliga sidorna.

Men vi har också bra sidor.

De flesta har nog fler bra sidor är dåliga.

 

Så vad är bra med mig?

 

- Jag är rätt enkel.

- Jag är kommunikativ.

- Jag är empatisk och omtänksam.
- Jag är bra på att hitta på roliga saker med mina barn.
- Jag är bra på att ge mina barn närhet och kärlek.
- Jag har ganska mycket pannben och ger inte upp i första taget.

- Jag har självinsikt och är reflekterande och analyserande.
- Jag försöker alltid se till att ingen skall känna sig utanför.

- Jag är lojal och flitig.
- Jag skrattar ofta och gärna.

 

Om du som läser och känner mig vet fler saker som är bra med mig får du gärna kommentera.
Man kan ju bli lite hemmablind ha ha.

 

De dåliga sidorna har jag också hyfsad koll på och jobbar med för att växa och utvecklas som människa, men dem tänker jag inte skriva om i detta inlägget.

 

Men när det gått många år med för lite sömn, då börjar hjärnan och kroppen gå sönder.

Minnet blir sämre.

Man får svårt att fokusera.

Känslorna tar över där man normalt kunnat tänka mer rationellt.

Man tappar ord.

Stressen ökar i kroppen.

Metabolismen försämras.

Man kan få problem med tarmarna.

Immunförsvaret försämras.

Men hur gör man då för att få mer sömn?

När man är rastlös.

När man har hundra saker man vill hinna med?

Hur gör man egentligen när man bara fokuserar på att ta hand om sig själv istället för alla andra?

Det låter så lätt, men för mig är det extremt svårt.

Har kommit ett par samtal in i min terapi.

Under slutet av senaste samtalet tror jag vi hittade en rejäl puck att ta tag i.

Min hyperaktivitet. Varför är jag så rastlös? Vad är målet med all aktivitet? Hur kan jag få mig att bli lugnare?

Detta är nog där fokus kommer hamna under kommande samtal.

 

Senare på kvällen bollade jag med kärleken, som kom med ganska mycket input.

Både rent teoretiskt och mycket pga att han har full inblick i mina känslor och tankar rörande de flesta livsomvälvande händelser under de sista åren av mitt liv.

Han trodde sig förstå vart psykologen ville komma med frågorna han ställde.

Mina symtom är tecken på att man är på väg in i utmattningssyndrom.

Vilket inte är särskilt förvånande, för det var ju just därför jag sökte hjälp vida vårdcentralen.

För att få prata med någon, för att få hjälp, INNAN det går så långt som sjukskrivning för utmattning.

 

Hittade följande på siten stress.se :

 

Kortvariga stressreaktioner

Vid kortvariga stressreaktioner hamnar kroppen i högsta beredskap under en kortare tid. Forskning indikerar att det framför allt är adrenalin- och nonadrenalinnivåerna i kroppen som höjs, för att på så sätt göra kroppen  beredd att agera och reagera snabbt. Den här reaktionen kallas också flight-and-respons-reaktion. Stressen försvinner när situationen är över.

Långvariga stressreaktioner

Långvariga stressreaktioner är mycket mindre nyttig än den kortvariga. När du utsätts för stressiga situationer under längre perioder är det framför allt kortisolnivåerna i blodet som förhöjs. Detta beror på den ökade aktiviteten i hypotalamus. Det påverkar ämnesomsättningen i kroppen, sömnsignalerna och sömnrytmen. Vilket i längden leder till att kroppen och hjärnan blir trötta av hyperaktiviteten. Dessutom påverkas humöret negativt. Minnessvårigheter, humörsvängningar och depression är inte helt ovanligt.

Akut stressreaktion

Vid en akut stressreaktion slår kroppens och hjärnans funktioner över. Tillståndet orsakas vanligen av en extremt psykiskt eller fysiskt pressand situation. Ofta kommer den akuta stressreaktionen direkt när pressen blir alltför stor. Exempel på när detta kan ske är vid en våldtäkt, naturkatastrof, olycka eller något annat som vi har svårt att ta till oss.

 

De två första checkar jag ju in direkt på.
Den sista är mer tveksamt, det beror på hur man räknar.
Men rastlösheten jag har inneboende är förmoligen alltså ett symtom på långvarig stress.
Och är det ett symtom finns det också ett sätt att kunna bli frisk från det.
Att hitta lugnet. Att njuta av nuet. Att inte stressa upp mig i onödan. Att kunna fokusera på en sak i taget.

Jag har varit långt nere i dalen, inte ända till botten, men nu vänder jag uppåt.
Med hjälp av vänner, familj, en fantastisk partner och min egen vilja att förändra, släppa taget och gå vidare.
Det värsta verkar vara över.
De senaste två månaderna känner jag mig lugnare, mer fokuserad och stabilare i humöret, men fortfarande lättstressad.
Och just ikväll hade jag en ångestattack där jag inte hanterade situationen som jag fått i uppgift - d.v.s tänka rationellt.
Det var det som fick mig att läsa lite artiklar och skriva av mig.

Men Rom byggdes inte på en dag, så jag tar ett steg i taget och kan ändå se att jag kommit en bra bit framåt från i vintras när panikångestattackerna började komma.

Andas.

Det blir bra till slut.