Så länge har jag stått på egna ben.

Ganska kort tid, men känns som en evighet.

Det känns bra och det funkar bra.

Oftast god kommunikation och barnen känns trygga och glada trots omställningen.

När det kommer till kärlek har jag inte bråttom och ett ev samboskap känns väldigt långt bort.

Det är här, i vårt fina hem vi byggt, som vi kommer bo i många år framöver.

Men det är tufft att vara ensam vuxen med två barn.

Ekonomin är tight. Blir det vab försöker jag bara ta halvdagar och jobba kvällarna när barnen sover för att inte förlora för mycket.

När någon kräks en hel natt och man inte sovit något djälv är det ändå jag som måste finnas där för mina barn hela dagen efter.

Armarna räcker inte till för att både laga middagen och hjälpa till att bygga lego samtidigt.

Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig helt enkelt även om jag vet att jag gör mitt bästa.

I söndags under fotbollsmatch landade jag fel efter ett hopp och något small i knät.

Sedan var det slutspelat. Domen från sjukgymnasten lyder; uttänjt yttre ledband och främre korsband, ev korsband av.

Rehabövningar och kryckor. Återbesök i mitten av juni för ny bedömning.

Har haft problem m återkommande förkylningar från oktober, träning har blivit lidande och jag har lagt på mig några kilon.

Totalen gör att jag inte mår så bra.

Och nu, när näsan nådde vattenytan och jag var på g igen, kom denna smällen.

Vissa dagar vill man bara krypa in under täcket, inta fosterställning och grina.

Men på det sättet kommer man ju inte framåt i livet så det är bara att bita ihop.

Semesterns roadtrip jag såg så sjukt mycket fram emot får skjutas på till nästa år då inga av vännerna hade semester samtidigt.

Så just nu känns det som att livet motarbetar mig lite.

Men bara lite...