Idag när jag åkte pendeltåget hem från jobbet satt jag några säten bort från ett gäng gymnasietjejer.

Misstänker att de skulle fylla 17-18 under året.

De pratade om vad de fick av sina föräldrar, eller snarare ondgjorde sig över vad de inte fick.

Fast de verkade få så fruktansvärt mycket.

Det var skor hit och tröjor dit, bara för att de skulle spara sina egna pengar till en resa.

Fast när det kom till kritan hade nog mamma och pappa chippat in rätt bra till den där resan också.

 

Sedan var någon sur för att hon inte fick en ny mobiltelefon.

Den gamla hon hade fått hade hon spräckt displayen på nästan omgående så hon behövde ju faktiskt en ny.

En tredje trodde att hon nog "bara" skulle få körkortet betalt som sin födelsedagspresent.

Och när hon tog körkortet trodde hon att de skulle slå in sin gamla 850, så hon skulle få åka runt som en raggare innan hon klev ur bilen i sina klackskor.

 

Jag blev sjukt provocerad över att sitta och lyssna på detta samtal.

Över detta ha-begär och över bristen på respekt för pengars värde.

Jag fattar att man som förälder vill ge sitt barn hela världen, men är inte det bästa man kan ge sitt barn en grundläggande insyn i sakers värde och vilken tid som krävs för att spara ihop t.ex till lektioner för att ta körkortet?

 

Men egentligen är det föräldrarna jag blir provocerad av.

Hur tror man att man rustar sitt barn för livet genom att ge det allt serverat på silverfat?

Ähhhh fuck it.

Nu slutar jag fundera på hur folk uppfostrar sina kids och går och lägger mig istället.

 

Godnatt världen!

Första veckan på 75%.

Det har känts bra.

Som att jag hunnit med så mycket mer utan att behöva stressa.

Kan ju ockå bero på att det inte längre är december och julhandel.

Idag har jag t.ex. hunnit arkivera ett kvartals tulldokument och förbereda pärmar inför kommande tre månader, så att det är i ordning när de behövs.

 

Nästa vecka åker min kollega på semester från fredag och två veckor framåt.

Så då blir jag ensam på vår avdelning och skall rodda det viktigaste.

Så verkligen bra att jag fick styrt upp så mycket denna veckan när det fanns mer tid.

Nu håller jag bara tummarna för att februari inte blir VABruari.

 

Trevlig helg på er!

 

 

Idag har jag haft möte på banken.

Mina föräldrar var nämligen tvungna att vara medlånatagare på en del av mitt bostadslån för att jag skulle kunna köpa min bostad.

Nu när mamma gått bort behövde vi lägga om lånen så att inte dödsboet stod på en del.

Min och pappas ståndpunkt och önskan var att hela lånet skulle övertas av mig, det är ju ändå jag som betalar allt och har gjort sedan jag tog lånet för drygt två år sedan.

Men banken kanske fortfarande skulle anse att jag hade får dålig inkomst.

 

Men YES!!!

Lånet kommer nu att övertas av mig i sin helhet.

Tror det gick igenom eftersom pappas hus finns som någon form av säkerhet i bakgrunden och jag är enda barnet.

Men oavsett - en stor sten som föll från axlarna både från mig och pappa.

Så jäkla skönt!

Nu kan jag lägga den stressen bakom mig som varit närvarande sedan mötet bokades för en månad sedan.

 

Så idag känner jag mig lite mer vuxen än innan.

Jag är betrodd med mitt eget bostadslån.

Den 7:e januari fyllde min store son sju år.

Stort för både honom och mamman.

Kvällen innan var det mycket svårt att somna.

Delvis för att två veckors jullov ställt till det lite med dygnsrytmen, men framförallt var han väldigt spänd inför födelsedagen.

Vi firade på födelsedagen med frukt och paket på sängen och på kvällen med middagsbeställning hamburgare tillsammans med morfar.

Morfar var också den som leverade den bästa presenten - biljett till Monster Jam på Ullevi i sommar.

 

I lördags hade vi kalas för alla kompisarna.

För att få plats hyrde jag fotbollsklubbens klubbhus och hade turen att kunna få komma in och möblera/duka/pimpa redan på fredagen.

Totalt 18 barn som kom för att äta korv med bröd, glass med diverse tillbehör och fira O.

Stundtals helt galet hög ljudnivå, men ungarna verkade nöjda och O var superglad efter sitt kalas och för alla fina presenter han fått.

Dessutom var R glad över att O fick två av samma legobyggsats, för då fick han den ena av brorsan så de kunde bygga varsin =)

 

Det var värt slitet och den där extra energin jag lade ner när det blev så lyckat.

Men nu är det skönt att det är över och att det nu efter alla helger och kalas inte längre är så många måsten framöver.

Fokus på att må bra och få det att funka med upptrappning av arbetstid.

 

Fick ett bra tips av pojkvännen - att ha en bok vid sängen där man avslutar dagen med att skriva upp alla positiva ögonblick under dagen.

På måndag ökar jag upp till 75%.

Hoppas innerligt att det kommer funka.

Och jag hoppas att remissen till fortsatta samtal går igenom snabbt så det finns stöd.

Det kommer att bli bra till slut.

För drygt ett år sedan var ångest endast ett ord jag slängt mig med för att beskriva något jobbigt.

Ofta på tyska - angst.

Att man hade angst över något.

Inte riktigt så det känns när ångesten slår till på riktigt.

Kallsvettning, muntorrhet, hjärtklappning, tryck för bröstet och svårt att andas.

Känns som om världen kryper närmre och svajjar.

Inte särskilt trevligt.

Min första attack kom förra vintern strax före jul i kön inne på Claes Ohlson.

 

Nu under hösten har den varit en mer konstant följeslagare, men i mildare tappning än de där attackerna förra vintern.

Vissa dagar är helt lugna och känns som att livet är mycket bra igen, men vissa dagar känns det som om marken öppnar sig under fötterna och man skall trilla ner i den djupa avgrunden.

Har sedan skilsmässan vid tre tillfällen blivit erbjuden antidepressiv medicin, men varje gång tackat nej.

Nu har jag under våren, sommaren och hösten träffat en psykolog, men ändå är det inte bättre.

Kanske det är dags att prova att öka serotoninhalten i hjärnan ihop med fortsatt samtalsstöd?

 

Jag är snart villig att testa allt.

För detta bryter ner mig.

Det bryter ner min relation.

Och för utomstående känns det nog som att jag är negativ,

för de ser inte kampen som sker inuti hela tiden och de gånger jag faktiskt vinner över mig själv.

 

 

Jag vill bara hitta ett sätt att må bättre igen.

Och uppenbarligen behöver jag hjälp med att göra det.

 

Vad har du för erfarenhet av ångest, oro och nedstämdhet?

Vad hjälper/hjälpte dig?

 

 

1. Vara snäll mot mig själv, stressa mindre, sova mer, ge mig själv cred istället för att slå på mig.

2. Äta mindre mängd kött.

3. Laga två nya rätter varje månad och bjuda mig själv på middag.

 

Easy enough?!