Vet inte riktigt hur jag skall summera 2019.

Det har varit sjukt djupa dalar, men också många fina små toppar.

Semestern med barnen t.ex. var supermysig med road trip ända upp till norrland där vi badade oss genom Sverige i solskenet.

 

Jag hoppas och jobbar för att 2020 skall innehålla färre dalar.

Och att det börjar med ett break där jag kan få chansen att återhämta energi.

Att balansera ut och verkligen hitta min strategi för mitt forsatta liv.

 

• Dra ner på tempo.
• Släppa alla mina krav på mig själv.
• Ha tilliten att det jag gör är bra nog.

 

See you on the flip side!

 

Förhoppningsvis utan att bli isbjörnsmat.

Plötsligt dök den upp i mitt huvud.

Den gamla låten av Gyllene Tider.

Den som sakapar nån sorts vemod när festen är slut och man sitter där ensam igen.

 

 

Saknar någon som omfamnar mig, håller mig där i sin trygghet, stryker mig över håret om och om igen och bara låter mig gråta tills tårarna tar slut.

Som säger att det kommer bli bra, att jag inte skall oroa mig, att livet blir bättre igen.
Inga tips, inga råd - utan bara sitter där med mig i alla känslorna tills det lugnat ner sig igen.

 

Berättade för barnen att mamma inte mår så bra just nu, att hon får medicin för det.

Att det inte har med dem att göra, eller är deras fel, men att jag behöver deras hjälp för att snabbare må bättre.
Att de gör som jag säger till dem första eller andra gången så inte all energi går åt till att bråka om varenda lilla sak. Att de inte skriker så mycket då jag är extremt ljudkänslig just nu och höga ljud får mitt huvud att nästan explodera.

 

Nytt år snart.

Nystart.

Ny energi.

Nytt liv.

Liv.

 

Min vecka med barnen startade med att klä granen och fira in andra advent.

Mysigt att få ha granen redan nu. Den skapar mycket stämning i hemmet.

Sedan var det Luciafirande och julbazar på skolan i tisdag.
O var mycket förväntansfull inför sitt arbetspass då han skulle sälja tunnbröd i klassrummet.
Vi hann även med en gemensam fika i bamban.

R hade sitt Luciafirande på fredagsmorgonen där vi bjöds på sång och egenbakade pepparkakor.
Stannade kvar en stund extra efter samlingen när jag för en gång skull hade möjligheten.
Mysigt att få prata lite med barnens kompisar också.

Helgen har varit lugn och skön.

Förutom handbollsträning har vi inte haft något alls planerat.

Vi har varvat pepparkaksbak i dagarna tre med julkalendern, tv-spel och böcker.
Igår kväll ville jag titta ikapp på Så mycket bättre och min äldste tyckte det var så bra att han satt med till slutet innan han stöp i säng.

 

Resultatet av pepparkaksbaket blev till slut en liten fin by med tre hus.
Som den yngste ville äta upp redan idag, tredje advent.
Men han vill å andra sidan också redan öppna sina julklappar....

 

Det har varit en mentalt påfrestande sommar med utredning inom familjen.

Där jag pendlat mellan att vara ömsom positiv till att känna det som om det bedrivits häxjakt på mig.
Allt det ihop med årsdagen av min mammas bortgång, höstens inträde och en rörigare situation på jobbet samt barnens ökade behov av min närhet har sugit ut mig totalt.

Söndagar där planen varit att dra ner och träna efter att ha lämnat över barnen har istället slutat i tårar med choklad i soffan framför TV:n.

Orken borta och saknaden efter barnen har vuxit sig allt större.

 

Balansen jag kämpat mig till genom konsekvent mediterande och mer sömn vacklade när mörkret och kylan kom och orostankarna kom tillbaks och skapade mer stress och ännu mindre energi.

Spöken som skapas i huvudet när kärleken bor långt bort och kontakten inte sker dagligen förutom i text.
Virrvarret av tankar som uppstår i huvudet och tar fokus från resten av livet och skapar en hjärna som glömmer det mesta.

Jag får vara glad och tacksam över att jag i grund och botten är en extremt strukturerad person med kontrollbehov, så vardagsstrukturen går på rutin.

Det där med att handla mat, städa, ha fasta rutiner varje dag för barnen osv.

Men när den där barnfria veckan kommer är det som att allt rasar och luften går ur mig.

 

Och en sådan tung känsla av tjock klibbig ledsamhet inombords.

Där tårarna bara kommer utan någon synlig anledning.

Och man funderar på hur en bättre situation kunnat se ut. En vardag där det kanske inte hade behövts att öka upp dosering på medicin för att hålla känslorna i schack.

 

När jag tittar tillbaks så ser jag ändå hur långt jag kommit.

Att jag är stark ändå och inte vill kompromissa bort saker som är viktigt för mig, eller tumma på vad jag tycker är rätt och fel. Eller vad som är rättvist.
Jag vet bara inte hur länge till jag orkar vara stark. Jag vill känna mig självständig men ändå ha den där personen att luta mig emot och få hjälp av avlastning ifrån i livet.

Och det utan att skämmas över att ensam inte är stark.

 

Jag vill inte känna osäkerhet för framtiden.

Jag behöver ett tydligt mål.