A fine line...

...between sane and insanity.
 
Kanske inte riktigt så dramatiskt.
Men hösten är här och mörkret och mitt humör svänger nedåt, energin försvinner och jag känner mig låg.
En tuff vecka med sjukdom hos minste pojken och dåligt med sömn för mig skapar obalans i mig och dränermar mig ytterligare på energi.
 
De sista två dagarna har många tårar runnit och jag känner hur de där orostankarna pockar på uppmärksamhet igen. Men nu vet jag vart jag har dem och hur jag vinner över dem.
Så imorgon blir en lugn dag med tända ljus, bok och mys med barnen tills de skall till pappan.
Sedan ett längre lågintensivt pass på gymmet för mig och dejt med kärleken via Skype.
 
Men framöver kommer jag nog bli lite mer enstörig.
Meditera mer, vara ute i naturen i mån av väder.
Sova mer, läsa boken jag lånat, ta hand om mig själv.
Jag behöver ladda massor med energi.
 
De sista fyra månaderna har varit tuffa privat, men i förlängningen också väldigt positiva.
 
Ibland känns det bara så tomt och ensamt att inte vara två i vardagen.
Att inte ha någon att luta sig emot i det pågående livet.
Att inte kunna få avlastning om man haft en riktigt tuff dag.
Att alltid försöka vara sitt bästa jag trots omständigheter som gör det svårt.
Att räcka till och känna sig tillräcklig.
 
Samtidigt är jag så oändligt tacksam för livet.
För att alla är friska i min familj.
Att kärleken finns där.
Stunderna med barnen när allt är sådär perfekt utan bråk och vi är nära, nära.
Solen som skiner från en blå himmel och gräset som är krispigt vitt från frost.
Resplaner i framtiden ihop med den man som hjärtat klappar extra hårt för.
 
Saknaden av min mamma gör sig oftare påmind.
Hoppas hon finns där nånstans och ser oss och är stolt över mig och pojkarna.
Vi saknar dig!
 
 
 

Längtan

Inatt kommer jag vakna av min älskades armar runt mig.
Han kör genom mörkret många, långa mil och snart är han här <3

Hur mycket...

...bajs måste jag äta innan det är jämnt?

Andas, andas, andas....

Fira 41 år på jorden

Förra året fyllde jag ju jämnt, fyrtio år.
Men då låg mamma på sjukhuset i väntan på hospiceplats och strax efter min födelsedag gick hon bort.
Så jag hade varken energi eller lust att fira då och det har inte blivit att jag haft ork att ta tag i det ännu ärligt talat.
Men i år blev det lite trevligare kring min dag.
 
För det första fick jag ju ha min kärlek nere hos mig hela veckan.
Bara det är ju en fin present.
 
Själva födelsedagen firades med kort dag på jobbet, lite bad i havet, shopping av roliga saker och så en middag på Lilla Tavernan. Grekiska meze som var sjukt goda - som vanligt.
 
 
 
Väl hemma igen väntade en gigantisk bukett blommor och lite te att mysa med i höst och vinter :)
 
På torsdagen hade jag fått veta att jag inte skulle komma hem efter jobbet utan ha med en resväska med lite saker som jag fått packlista på. Pass stod på listan, men det var bara för att förvilla mig.
Istället väntade ett rum åt oss på Dorsia - ett tjusigt hotell i kedjan Small Luxury Hotels.
Det har en inredning som för tankarna till 20-talets dekadenta Paris. Svulstigt, murriga färger, tunga sammetsdraperier och lite glitter och skimmer i detaljerna.
 
 
 
 
Rummet var tjusigt det med såklart och närman duschade kändes det lite som att stå i ett orange hav av pärlemor för att kakelmosaiken skimrade så fint.
 
Vi blev visade upp till takterrassen för att äta vår middag.
Älsklingen valde att bjuda på en avsmakningsmeny som var fantastiskt god.
 
Vi valde dock bort ostarna, men innan de fyra små förrätterna fick vi en supergod hummersoppa.
A valde en vegetariskt rätt istället för vakteln och fick en sensationell risotto med pumpa och kantareller.
 
Förrätterna.
 
Första varmrätten - bergtunga. Den var nog min absoluta favorit, så mjäll och så gott med kantarellerna och ärtorna till.
 
Vakteln.
 
Den syrliga sorbeten var nog det godaste i denna trio.
 
Vi sov gott och det var tyst och lugnt på rummet.
Vid frukosten var vi ganska ensamma då det var vardag och vi åt först vid 9.
Kaffet hälldes upp vid bordet av servis enligt önskemål och sedan var det bara att hugga in på alla godsaker.
De stekta grönsakerna och alla tillbehör till yoghurten avr nog mina favoriter.... och sötsaksbordet såklart :)
 
 
 
 
 
Allt var fantastiskt gott både middagen på kvällen och frukosten.
Lyxigt helt enkelt.
 
TACK älskling för denna upplevelsen, kände mig extremt bortskämd <3
 

Blind

Hur gör man när man själv inte ser att saker går bakåt?
När man inte tar de hintar och råd man får.
När man upptäcker det för sent genom en käftsmåll av ord som träffar som en rak höger mot käken?
 
Jo, man börjar om.
Man backar tillbaks.
Man tar återigen upp de saker som gjorde att man mådde bättre.
 
Men man ger ALDRIG upp!
 

Visa vägen med rak rygg

Jag väljer att handla så som jag önskar att andra skall handla mot mig.
Att gång på gång välja att försöka hålla ryggen rak och välja rätt väg, även om jag blir kränkt, sårad eller motarbetad.
På så sätt kan jag i alla fall stå med rak rygg och huvudet högt. 
Att jag inte pajkastar i affekt utan försöker hålla mig till sakfrågan med fakta och hela tiden med målet att två små sätts i främsta rummet.
Vissa dagar krävs extra meditation och djupandning för att inte krascha.

(null)



Valborg, ett år senare.

Förra året regnade det galet mycket på valborg.
Satt där i bilen utanför den förskola som alla ortens barn samlats på vars föräldrar inte hade klämdag och väntade på att det skulle avta.
(null)

I år var det betydligt trevligare väder.
Och barnen var på sin ordinarie förskola och skola. Hämtade en timme tidigare och vi åkte hem till pappa/morfar för att sova över och få en härlig ledig 1:a maj tillsammans.
Grannens magnolia var ståtlig!
(null)

Denna kvällen var det dessutom ett år sedan jag och Andreas fick kontakt.
Ett nyfiket första mail som snabbt blev en konversation under kvällen när han kunde ta pauser under sitt kvällsskift.
Själv satt jag ensam hemma och hade tråkigt efter att barnen somnat.

Ett år har Han funnits i mitt liv.
Ett år som pendlat upp och ner. Så mycket som hänt som varit viktiga stolpar i livet för oss; en förälders bortgång, avklarade universitetsstudier och flytt till annan ort för nytt jobb.
Så mycket som försökt sätta käppar i hjulet för oss, men nu har vi lyckats vända tillbaks till VÅR väg och VÅR bubbla.
Så mycket vi hunnit göra och uppleva tillsammans trots att vi inte kunnat ses särskilt mycket.

Men det där bandet.
Den djupa intimiteten och närheten jag känner och tryggheten.
Det är värt så mycket.
Och han räddade mig när jag stod beredd att kompromissa bort mig själv för att slippa vara ensam, när jag tvivlade på att jag nånsin skulle kunna bli riktigt kär igen.
Nu vet jag. Att det går att bli sådär löjligt kär igen. 
Och jag är glad och tacksam över att något fick våra vägar att korsas vid den tidpunkten.

Ich liebe dich unendlich <3

(null)


Slappna av

Och låta saker ta sin tid.
Det är rätt väg att gå.
Och det känns som att allt kommer falla på plats om jag bara behåller lugnet.

Det har varit soliga dagar med kylig vind.
Lunchpromenader för att andas.
Tror jag hittat en del av receptet för att börja läka inifrån och ut.
Allt känns ljusare och mer hoppfullt igen i vårsolens ljus.

Jag kan, jag vill, jag skall.
Känna lugn och lycka igen.

(null)


Tålamod

Ett steg i taget.
Låt förändringen ta den tid det tar.
Stressa inte upp dig för att det går långsamt.
Se framstegen istället och glädjs åt dem.
Titta tillbaks och se hur långt du kommit sedan starten istället för att se sträckan framför dig.
Ha tillit till att det blir bra.
Även utan planering och kontroll.
Acceptera att du är passagerare i livet och att vägen är målet.
 
 

Tomrum

När allt har ändrats, men situationen är precis som innan.
Bara det att inget är som förr och det finns inget sedan att se fram emot.
När den själsliga och fysiska smärtan går hand i hand och man försöker andas igenom den.
När det märkligt nog ändå känns ganska lugnt, men tröttheten är enorm.
När tårarna inte slutar rinna men du ändå kan skratta.

Den där bubblan av overklighetskänsla.
Tomrummet, vakuumet och hjärtat som känns hårt och kallt.
När längtan efter ett liv som kunde blivit krossades.
När man hittade rätt och allt ändå gick så fel.
Att ha förlorat någon som ändå finns kvar. 

(null)





Relationer VS egot

Pratade med min pojkvän igår i telefon. Från början ledsen. Försökte belysa vissa saker som gör att jag inte mår bra just nu i vår relation.
Men det hela urartade till något väldigt känslomässigt och väldigt okonstruktivt som till sist blev en ren pajkastning , mest från mitt håll som jag inte alls är stolt över.
Smärta och rädsla får oss ofta att agera totalt oförnuftigt.
Sedan när man fått lite tid att reflektera är det lättare att se det, så jag måste öva på att ge mig tiden att backa bak, få en bättre överblick, där och då – i diskussionen INNAN det går över styr.

Det är ju dessa saker jag övar på sedan två månader tillbaks.
Att skapa ett inre lugn. Alltså ett utrymme för att tankarna skall kunna avfärdas som just tankar istället för att de helt skall styra mitt agerande.
Tankar är ju just bara tankar, triggade av olika känslor som rädsla, ilska, sorg, skam mm.
Varför är det så svårt?

Lyssnade på en av mina favoritpoddar idag på jobbet för att mota bort ångesten över mitt beteende igår. Närvaropodden om Relationer. Gäst var Michael Larsen som driver bloggen Separation.

Antecknade ner de saker som talade direkt till mig, de saker som jag känner att jag bör jobba på:


”Om man sår förväntningar får man skörda besvikelser”
- Att lära sig att bara ha tillit och vara närvarande i nuet. Att det blir bra och målet är inte det viktiga.
Att ha realistiska förväntningar är inte fel, men vad händer när förväntningar krockar i en relation, hur kan man prata om det för att undvika besvikelser?

”Hur hanterar man sina olikheter?”
Jag och min partner är både väldigt lika och också väldigt olika. Hur gör vi när vi möts i olikheterna?
Hamnar vi i en anklagande ställning eller kompletterar vi varandra? Just nu skulle jag vilja säga att trots att jag kämpar för att det inte skall bli så, ungefär 50% hamnar i någon form av anklagande.
Sådan vill jag inte vara, för då känner jag mig hemsk efteråt när det lugnat sig och jag slår på mig för att jag har svårt att vara mer flexibel i
mitt sätt att se på situationen.

”Acceptans, det är ok, tillit, surrender”
Släpp taget om kontrollen. Acceptera att det är som det är. Det blir bra.
Jag är en människa som har och alltid haft ett stort behov av att känna mig i kontroll.
Så detta är extremt svårt för mig och ganska diffust om hur man gör för att nå dit.
Är en sak jag misstänker vi kommer prata om mycket i min terapi om varför och hur jag gör för att släppa kontrollen bit för bit.
Att våga lita på att det blir bra även om jag inte försöker styra allt.
Citat ur annan favoritpodd med Björn & Navid:
”Framtiden kommer aldrig, den är bara en fantasi i dina tankar här och nu. Tankar som får proportionerlig stor vikt i ditt liv”
Om framtiden bara är en idé, ett mål på vägen för oss i västvärlden, så lever man ju aldrig på riktigt om man bara är på väg mot nästa steg och får panik när stegen inte kommer i den takt man tänkt sig.

”Egot”
Egot är ditt tänkade jag. Den del som ofta agerar utifrån fel förutsättningar.
En person med dåligt självförtroende tenderar att ha et större ego på sätt och vis, för man har bilden av att allt handlar om en själv. Nu gjorde jag fel, nu är de arga på mig, jag klarar inte… osv.
När man blir självcentrerad för att man är osäker blir man inte heller en härlig människa att vara med, varken för sig själv eller andra.
Så hur bygger man upp sitt självförtroende igen?
Tipset i podden var att göra EN sak, oavsett hur liten, varje dag som man kan somna stolt över.
För varje dag växer självförtroendet över saker man faktiskt bevisat för sig själv att man klarar av.

”Sårbarhet”
I relationer är det viktigt att kunna visa sig sårbar. Att blotta sina rädslor och innersta tankar. Att prata om de saker man är mindre stolt över i sin personlighet tillsammans med saker man är mer stolt över.
Men visar man sin sårbarhet till människor som gillar maktövertag och inte hyser medkänsla kan det gå väldigt illa, så spara sårbarheten till dem du är trygg med.

”Personlig utveckling”
Denna resan har precis startat för mig och jag gick in i den med hög motivation och mycket driv.
Jag vill verkligen förändra mitt liv till det bättre. Men jag måste komma ihåg att tålamod är en viktig del. Se de små framstegen och ge mig själv kärlek för dem istället för att slå på mig för att det inte går tillräckligt snabbt framåt.
Och att göra det lite mindre allvarsamt och tungsint. För mig startade denna resan i en period av total ångest och rädsla. Kanske därför det känts så allvarsamt.
Men skall försöka göra det mer nyfiken, utforskande och lekfullt med skrattet nära till hands.
För det är ju sådan jag är egentligen. Glad och kan göra tokiga saker spontant utan att jag bryr mig om vad andra runtomkring tänker. Och jag saknar verkligen den sidan av mig själv.
Den som är lite mer som ett lekfullt barn, men med lite mer konsekvensktänk.

 

Jag försöker reflektera över mig själv och mitt beteende.
Jag försöker få kontroll över de tankar som virvlar runt i mitt huvud och ibland sprider sitt gift alldeles för mycket.
Som min partner brukar säga;
”När du kommer till en situation du känner att du totalt tappar det  – STOPP! Backa, pausa, skapa dig en ny överblick innan du går framåt igen.”

Hoppas att kärleken och viljan att förändras till det bättre räcker.
Tillit.
Hopp.
Sinnesro.

 

 


Här kommer alla känslorna på en och samma gång...

Det har varit fyra underbara nätter i Sthlm.
Först middag och samtal med min grekiske vän och lite FaceTime ihop med en till ur the greek gang.

Sedan tre dagar med kärleken efter två månader ifrån varandra.
Vi kramades, åt massa mat, kramades, tittade på tv, provade att köra Voi, kramades, åt middag tillsammans med Adonis, promenerade och fikade i Hagaparken, kramades mer och gejmade i en gigantisk spelhall.

Det där med att ha distansförhållande har ju sina för- och nackdelar.
Fördelarna är väl att man inte tröttnar på varandra och att man försöker göra den tid man har tillsammans speciell och är mer närvarande.

Nackdelarna är fler. Man kan inte ses så ofta. Det är lätt att få spöken som måste redas ut. Vardagen finns inte och det blir svårt att landa i ett vi på riktigt. Ibland blir det långa perioder utan möjlighet att ses och det kan vara olika jobbigt för olika personer med olika behov.
Lätt att ha olika förväntningar när man ses som kan bli besvikelser och skapa negativitet.

Just nu måste jag tex tänka på att vara ännu mer här och nu.
Inte låta gamla erfarenheter mixas med rädslor för vad som KANSKE skulle kunna hända i framtiden.
För det blir inte bra. Inte alls bra.
Ibland är det skitsvårt att hålla alla känslor, men speciellt alla tankar under någorlunda kontroll.
Men värt det - alla dagar i veckan!
<3

Långweekend i Sthlm

Avslutar min sjukskrivning med två semesterdagar och möter våren tillsammans med kärleken i Stockholm.
Tre dygn tillsammans efter nästan två månader ifrån varandra.
Det skall bli obeskrivligt underbart.
Hoppas komma tillbaks till jobbet och heltid igen med laddade batterier.

Och fredag kväll äter vi middag med min favoritgrek :)
(null)


Love

(null)


Times like these

I, I'm a one way motorway
I'm the one that drives away
Then follows you back home
I, I'm a street light shining
I'm a wild light blinding bright
Burning off alone
 
It's times like these you learn to live again
It's times like these you give and give again
It's times like these you learn to love again
It's times like these time and time again
 
I, I'm a new day rising
I'm a brand new sky
To hang the stars upon tonight
I am a little divided
Do I stay or run away
And leave it all behind?
 
It's times like these you learn to live again
It's times like these you give and give again
It's times like these you learn to love again
It's times like these time and time again
 
It's times like these you learn to live again
It's times like these you give and give again
It's times
 
- Foo Fighters

Värdelös

Jag känner mig helt värdelös.
Det enda jag gör är att försöra de saker som är bra i mitt liv.
Den jag älskar skadar jag djupt - kanske såpass att det inte går att reparera.
Och det innebär att jag också skadar mig själv djupt.
Att det som var bra för mig är det jag stöter bort bara för att jag inte kan bättre just nu.
 
Gjorde en mindfulnessövning.
Heart medicine for fear.
Man skulle tänka ut en trygg plats.
Redan där kom sorgen för först kunde jag inte ens se en trygg plats.
Sedan kom den till mig. A's famn, mitt huvud på hans axel och värmen från hans kropp intill mig.
Efter det skulle man tänka på det man var mest rädd förr.
Och det är ju att förlora A ur mitt liv.
Sedan kom sorgen, skäljde över mig som en gigantisk våg och tårarna bara rann.
Grät lika förtvivlat som ett barn och kände mig så ensam.
 
Samma sak är när jag gör övningar i self compassion.
Man skall visa sig själv kärlek.
SOm om jag skulle viska orden i mitt eget öra.
Men vad fan säger man för kärleksfullt till sig själv, när man just känenr sig värdelös och trasig och den som bara gör andra illa?
 

Går sönder

Ångesten är tung varje dag.
På jobbet är det svårt att fokusera.
Jag äter nästan inget eftersom ångesten gör att jag mår illa.
Somnar av ren utmattning tidigt på kvällen men vaknar flera gånger varje natt.

Det känns som om jag håller på att gå sönder.



Broken Arrows

You stripped your love down to the wire
Fire shining cold alone outside
You stripped it right down to the wire
But I see you behind those tired eyes
 
Now as you wade through the shadows that live in your heart
You'll find the light that leads on
'Cause I see you for you and your beautiful scars
So take my hand, don't let go
 
'Cause it's not too late, it's not too late
I, I see the hope in your heart
And sometimes you lose it, sometimes you're shooting
Broken arrows in the dark
But I, I see the hope in your heart
 
I've seen the darkness in the light
The kind of blue that leaves you lost and blind
The only thing that's black and white
Is that you don't have to walk alone this time
 
We have to tear down walls that live in your heart
To find someone you call home
Now you see me for me and my beautiful scars
So take my hand, don't let go
 
'Cause it's not too late, it's not too late
I, I see the hope in your heart
And sometimes you lose it, sometimes you're shooting
Broken arrows in the dark
But I, I see the hope in your heart
 
Oh
It's not too late, it's not too late
I see the hope in your heart
Sometimes you're losing, sometimes shooting
Broken arrows in the dark
Oh
 
/Avicii

2018 krönika

Året skålades in tillsammans med dåvarande partner och vänner.
Tre månader senare var jag singel igen.
Eller ja, det visade sig senare att det var kanske inte riktigt så han hade tänkt det när han ville backa tillbaks relationen till vänskap, men det blev tydligt först när en annan man kom in i bilden.
 
Det var valborgsmässoaftons kväll det där första mailet dök upp i min inbox.
Regnig kväll och barnen hade somnat.
Han såg trevlig ut och skrev på ett trevligt och öppet sätt.
Efter ett par dagars mailande växlade vi till Skype och jag insåg att den där personen var ett riktigt guldkorn.
Fem veckor och hundra timmar Skype senare stod vi äntligen öga mot öga på Göteborgs centralstation. Sista pusselbiten föll på plats och denna gången hoppas jag att det är mitt livs bästa och sista pussel.
 
I juni kom beskedet om att mammas cancer som kommit tillbaks inte skulle gå att bota.
Hur hanterar man egentligen ett sådant besked?
Och hur lång tid har man tillsammans innan sanden i timglaset runnit ut?
Inte så lång tid skulle det visa sig :(
 
Sommaren var härlig. Umgänge med vänner uppåt landet ihop m barnen på semestern.
Mycket bad i havet och långa samtal i sommarnatten på balkongen med kärleken.
Livet kändes ganska lätt mitt i allt det svåra.
En veckas semester i norr, på Lofoten och fjällvandring utanför Vilhelmina.
Kort och intensiv vecka, men så värd tiden i bil.
 
Mamma blev gradvis snabbt sämre och den 4:e september fick hon äntligen en plats på hospice och jag hade fått ordning på papper för att söka närståendepenning hos FK.
På morgonen den 9:e september somnade mamma in med pappa vid sin sida.
Jag kom dit tjugo minuter för sent, men vi hade varit hos henne hela familjen dagen innan.
Sedan dess har jag varit sjukskriven halvtid.
Kämpar sedan i vintras med ångest och oro och detta var droppen som fick bägaren att rinna över.
 
Hösten har varit motsatsen till sommarens lätthet.
Sorg och saknad efter mamma plus saknad av kärleken som haft sista terminen av sina studier att fokusera på.
Det har tärt. Mer än jag vill ge sken av.
Det har blivit många långa promenader för att skifta fokus och hantera ångesten.
Om jag tittar tillbaks till våren så ser jag att det går framåt, men så kommer ett bakslag där jag tappar det totalt och allt känns nattsvart igen.
 
Julen i år var märklig.
Inget var som vanligt eller planerat.
Kändes nästan som att den kunnat kvitta.
Juldagen var väldigt bra för då fick jag fira med barnen och pappa och barnen blev så glada för sina klappar.
 
Förra året hoppades jag att 2018 var det året som livet vände, men jag flyttar fram den önskan till 2019.
2019 var snäll mot mig och min familj.
Skänk oss stabilitet, trygghet och kärlek.
Tack!

Julstämningen vill inte riktigt infinna sig

Hemmet är tomt och tyst.
Barnen är hos sin pappa och kommer till mig igen vid lunch på juldagen.
Killen kommer först till nyår för att fixa det sista på sin uppsats.
Julafton blir helt annorlunda i år.
Jag och pappa är hembjudna till min ingifta mosters bror.
Antar att min morbror och moster också kommer vara där.
Min kusin och hans familj blir hemma i år då han nyss genomgått en stor operation och behöver ta det lugnt.
Juldagen kommer pappa till mig och barnen och firar jul.
Det kommer bli en mysig dag.
Men saknaden av mamma gör sig starkt påmind nu.
Det blir inte som förr. Aldrig igen.
 
Ser fram emot att få fira in det nya året tillsammans med mina barn och kärleken.
Ett nytt år.
Nytt blad i livet och det kan bara vända uppåt.
Och jag skall kämpa för att hitta tillbaks till balansen.
Och jag har en önskan att få uppleva massor med roliga saker med mina barn, min familj och med min kärlek.
 
 

Tidigare inlägg