Lofoten till topps

Onsdag morgon, sol, lite för få timmars sömn efter en lång resa från Umeå, men vad gör det när Lofoten är så utsökt vackert?
De där mäktiga bergen som är runtomkring en hela tiden som möter turkost hav.
Helt fantastiskt!
 
Lilla stranden på campingen.
 
Lyxhotell i två nätter. Sprillans nytt lånat Fjällräventält.
 
Efter frukost packade vi ihop oss för att köra runt och se en del samt hitta nåt fint ställe att vandra på.
Vi landade på Gimsoya där vi köpte kaffe pch glass och tog en promenad längs en fin sandstrand.
Folk badade, med jag hade bra med kläder på mig - som vanligt alltså.
 
Borde nog tagit ett dopp i Atlanten ändå...
 
 
Vy över Gimsoya och berget Hoven från Vestvågoya.
 
Över på nästa ö, Vestvågoya, hittade vi ett berg som verkade vara en lagom utmaning.
Vi packade ihop mat, triangakök, nödproviant och vatten och gav oss iväg.
Första delen upp på berget var lite bökig. Mycket sankmark och mjuk tuvor som var lika jobbiga att kliva runt i som sand ungefär. Eller nysnö.
Men när vi kommit upp en bit gick det lättare och jag är glad att jag fått låna vandringskängor av en vän.
Berget bjöd dessutom på extra näring i form av blåbär och hjortron.
 
Lite spännande första gången när man vandrar och dessutom skall upp på toppar.
Man tror att man vet ungefär hur högt det är, men ofta gömmer det sig en eller flera toppar till efter den man sett nerifrån vägen.
Och på de olika platåerna fanns små sjöar och små stigar upptrampade av får som verkade ha betesmark på berget.
En glad duo, som hade gott om tid för samtal om allt mellan himmel och jord.
 
Här fick jag enorm svindel. Det höga berget på ena sidan och stupet rakt ner till sjön på marknivå på andra sidan. Fysisk reaktion med illamående och kallsvettning, tills jag flyttade mig längre bort från kanten.
 
Till slut nådde vi ända upp till toppen.
Vilken känsla - och vilken utsikt!!
Där upptäckte vi dock att vi glömt all form av eld att tända triangaköket med, så det fick bli en välförtjänt paus med snickers istället.
Min första topp, men definitivt inte den sista.
 
Utsikt över till lilla staden Henningsvaer.
 
Happy girl on top of the world.
 
Vandringen ner blev lite klurigare.
Till en början gick det bra, men när vi passerade trädgränsen hamnade vi på enda sidan av ryggen där det var mycket undervegetation och luriga stora stenar som man inte såg för de meterhöga ormbunkarna.
Då blev jag rätt stressad eftersom jag är rädd att korsbandsskadan skall slås upp om jag trampar fel eller halkar nerför en sten.
Men till sist kom vi tillbaks till bilen och körde till en rastplats där vi tände stormköket och lagade en suveränt god middag. Frisk luft och vackra vyer gör en extra hungrig.
Solen på väg ner när vi åt middag.
 
Sedan körde vi vidare till Henningsvaer som ligger på ett pärlband av öar längst söderut på Austvågoya.
En sån himla söt liten stad med små mysiga krogar och trähus.
Påminner om de gamla fiskesamhällena längs Bohuskusten.
Och de har nog jordens vackrast belägna fotbollsplan.
 
Henningsvaer.
 
Sedan körde vi in i Svolvaer för att se solnedgången där.
Hurtigrutten låg klar för avgång vid kajen och vi tog en promenad ut till piren där sjönmanshustrun står staty och väntar på att hennes man skall komma hem från havet.
Hit vill jag tillbaks. Och strosa runt på bryggorna i centrum. Såg sjukt mysigt ut.
Som avslutning fick vi den mest fantastiska solnedgång, helt i rosa.
AMAZING!!
Hurtigrutten lämnar Svolvear.
 
Pink sky  - A perfect ending to an amazing day.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback