Mitt i allt det svarta känner jag oändlig tacksamhet.

Tacksamhet för

 

Mina friska och underbara barn.

Min familj.

Mina vänner som tar mig för den jag är.

Kärleken.

Att jobbet verkar ordna upp sig sakta men säkert.

Sommar.

 

 

Vecka 23.

Veckan då livet pendlade från djupaste dal till högsta topp.

Att mitt i all lycka få det där beskedet som man inte vill få.

Som får en att inse hur skört livet är och hur viktigt det är att ta vara på nuet.

Ännu har jag inte börjat bearbeta det, det har lagts på en hylla någonstans inombords.

Så just nu är jag lite avstängd.

 

De höga topparna då?

Jo de står en människa från norrland för. Eller ja Tyskland för att vara korrekt.

En person där kontakten började som ett försiktigt litet mail på ett gemensamt internetforum på valborgsmässoafton.

Som snabbt utvecklade sig till intressant konversation om allt, högt och lågt, om resor, världen, relationer, tankar om livet mm.

 

Efter några dagars mailande flyttade vi över till Skype för videosamtal då vi bägge kände en connection.
Samtal på kvällar efter barnen somnat och ännu längre samtal på veckorna där jag var ensam.

Känslan av att det var rätt växte sig allt starkare.

Magkänslan: detta var en person att räkna med. Trygg i sig själv. Som inte backade eller blev skrämd av mig och mitt liv, en person nyfiken på livet och med en fascinerande hjärna, omtänksam och lugn.

Som kom med goda råd utan att döma eller ifrågasätta. Och som gång på gång sa att han finns där - för mig.

Trots att vi aldrig träffats.

Så vi bestämde att vi nog borde ses på riktigt och tågbiljett bokades.

 

Nu har vi haft en vecka tillsammans.

En helt fantastisk vecka och känslan vi bägge hade stämde mer än väl.

Lite extra ledigt från jobbet också tack vare nationaldag och en semesterdag.

Och vädret - högsommarvärme - semesterfeeling.

Bad i både hav och sjö, café ihop med vänner, sjukhusbesök, långa frukostar på balkongen, lunch i domkyrkoparken, middag på tacos y tequila och en fantastisk promenad längs kajkanten i solnedgång, konsert på liseberg, sena kvällar med samtal om allt på balkongen.

Och så denna fantastiska trygghet. Denna famn som låter mig sjunka in och får stressen att rinna av mig.

Denna man som ser mig, människan jag, mina behov och önskningar och inte har problem med att möta dem, då han ser likadant på livet och relationer.

Att när man blir sedd skapar ett lugn och en tillit som gör att man ger tillbaks samma som man får och cirkeln sluts.

 

Trots allt kaos detta skapat är jag så oändligt tacksam.

Och känner stark tilltro att jag nog hittat den som passar mig i stort som smått.

Det känns fantastiskt!

 

Trygg i sig själv och klok.

Och om ett dygn vet jag hur det känns att ha honom nära.