Satt där i bilen utanför den förskola som alla ortens barn samlats på vars föräldrar inte hade klämdag och väntade på att det skulle avta.

I år var det betydligt trevligare väder.

Och barnen var på sin ordinarie förskola och skola. Hämtade en timme tidigare och vi åkte hem till pappa/morfar för att sova över och få en härlig ledig 1:a maj tillsammans.

Grannens magnolia var ståtlig!

Denna kvällen var det dessutom ett år sedan jag och Andreas fick kontakt.

Ett nyfiket första mail som snabbt blev en konversation under kvällen när han kunde ta pauser under sitt kvällsskift.

Själv satt jag ensam hemma och hade tråkigt efter att barnen somnat.

Ett år har Han funnits i mitt liv.

Ett år som pendlat upp och ner. Så mycket som hänt som varit viktiga stolpar i livet för oss; en förälders bortgång, avklarade universitetsstudier och flytt till annan ort för nytt jobb.

Så mycket som försökt sätta käppar i hjulet för oss, men nu har vi lyckats vända tillbaks till VÅR väg och VÅR bubbla.

Så mycket vi hunnit göra och uppleva tillsammans trots att vi inte kunnat ses särskilt mycket.

Men det där bandet.

Den djupa intimiteten och närheten jag känner och tryggheten.

Det är värt så mycket.

Och han räddade mig när jag stod beredd att kompromissa bort mig själv för att slippa vara ensam, när jag tvivlade på att jag nånsin skulle kunna bli riktigt kär igen.

Nu vet jag. Att det går att bli sådär löjligt kär igen. 

Och jag är glad och tacksam över att något fick våra vägar att korsas vid den tidpunkten.

Ich liebe dich unendlich <3