Sista dagen på Svalbard var det dags för utflykt.
Vi hade diskuterat både elskotertur, vandring och hundspann, men i mörkret kändes det ovärt pengarna. Hellre ta det vid ett annat besäk med mer ljus så man ser landskapet omkring sig.
Istället föll valet på Gruvbesök ner i Gruve 3.
På Wikipedia kan man läsa följande om denna gruva:
"Gruve 3 var en kolgruva i Longyearbyen på Svalbard som var i drift mellan 1969 och 1996. Den ligger i norra sidan av Platåberget ovanför Svalbard lufthavn, något väster om platsen för Trøndergruva från 1903, den första kolgruvan i trakten av Longyearbyen.
Prospektering av kolförekomsterna i Platåberget började 1928, under en period när all utvinning av kol vid Longyearbyen skedde i Longyeardalen, med Gruve 2 på östra sidan av dalen och Gruve 1 på den västra.
I Gruve 2 blev de geologiska förhållandena bit för bit sämre och driften ställdes in 1938. Store Norske Spitsbergen Kulkompani måste göra något for att öka gruvproduktionen. Detta ledde till beslutet att ta upp ett nytt inslag till Gruve 1. Inslagspunkten flyttades längre in i dalen, varefter produktionen i det som kom att kallas Gruve 1b kom igång i oktober 1939. Samtidigt anlades gruvbosättningen Sverdrupbyen vid den nya inslagspunkten.
Longyearsbyens Gruve 1b råkade ut för en gruvbrand den 29 oktober 1948. I mitten av december kunde produktionen i gruvan återupptas, men den blev efterhand präglad av allt ogynnsammare geologiska förhållanden. Driften upphörde 1958.
Tillredningen av Gruve 3 började 1969. Produktionen började 1971, och under verksamhetsåret 1976/77 svarade Gruve 3 för hälften av Store Norske Spitsbergen Kulkompanis kolproduktion. Gruvan går tvärs igenom Platåberget från norr och kommer ut på sydsidan i Bjørndalen, där det finns en tipp. Denna är i likhet med huvudgruvan kulturminnesskyddad.
År 1984 uppstod en brand i Gruve 3:s yttre anläggning, varvid en man miste livet. I november 1996 var gruvan utbruten och driften upphörde."
Nedan är kartor över gruvorna som finns i Longyearbyen. Av dem är det nu endats Gruve 7 som är i drift. Även orten Barentsburg har en gruva i drift, alla andra är nedlagda.
För att stötta upp berget omrking de gångar man utvann kolet ur använde man denna typ av domkraft. Den gamla varianten vägde ca 18 kg, men man bytte ut den mot en hydraulisk variant som skulle vara säkrare - den vägde dock 38 kg. Då får man tänka på att dessa skulle för hand släpas in i gångarna där takhöjden var 50-90 cm, d.v.s. man fick åla sig fram.
Man kan ju tänka sig att arbetarna inte var supernöjda med de nya avsevärt tyngre domkrafterna.
I varje gång skulle totalt 500 st hissas upp. När man sedan brutit klart skulle de alla tas bort för att användas i nästa gång.
När domkraften försvann rasade berget ner bakom den person som hade denna arbetsuppgift.
Nedan ser ni två sågar stående ovanpå varandra. En sådan använde man för att göra första ingångshålet till en ny gruvgång.
Verkstans sista arbetare kom från Kramfors tydligen och hade lämnat kvar en turistinformationsbroschyr från sin hemort. Endast skandinaver fick lov att arbeta i gruvan eftersom man inte hade råd med språkförbistringar som skulle kunna orsaka missförstånd och olyckor.
När det blir svart i en gruva, då är det verkligen svart.
De som ville fick lov att testkravla sig in i en gång och sedan tillbaks igen.
Samtliga som provade var rätt svettiga även efter endast fem meters ålande in.
Tänk då när man dessutom skulle släpa med sig tunga verktyg.
En extremt fysiskt krävande arbetsplats.
Efter utflykten till gruvan gick vi ner på byn. Jag ville se om det fanns någon roliga inhemsk sprit att köpa med och bjuda folk på när man har gäster.
Hittade en cognac och en snapsflaska.
Dessutom hade det lokala ölbryggeriet mycket fina burkar :)
På kvällen var vi på
Stationen och åt middag.
Mysigt och rustikt med en liten eldstad mitt bland borden. Stora läderfåtöljer att sitta i och en gammeldags variant av skrivbordslampa på borden.
Jäkligt goda revben.
På väg hem till hotellet undrade jag först var det var för stora lurviga hundar som stod vid vägkanten, men när vi kom närmre såg vi att det var
Svalbardsrenar.
De har lite kortare ben än våra renar och lite fluffigare päls.
De lever vilt på Svalbard, men var inte särskilt lättskrämda, dock inte så tama att vi kunde klappa dem.
Fredag förmiddag var det dags att flyga hemåt igen.
En mycket annorlunda resa mot allt annat jag varit med om.
Vill definitivt tillbaks men i mer ljus.
Svalbard - we'll meet again!
