Om det är något jag är bra på, så är det att med jämna och ojämna mellanrum höra av mig till folk jag tycker om som finns i mitt liv.

För att inte tappa bort varandra helt.

 

Ibland smyger sig sorgsenheten på mig, då jag ofta upplever att det sällan går åt motsatt håll.

Vilket får mig att inte känns mig så viktig i deras liv.

Det kanske jag inte är heller, men det kan lika gärna vara så som min kusin brukar säga.

 

"Jag är ju helt värdelös på att höra av mig, men blir lika glad och tacksam varje gång du gör det och att du är bra på att göra det, för jag vill ju hänga med dig".

Så jag tänker så och fortsätter höra av mig.
Mitt motto är: Alla skall med!
Alla kanske inte alltid kan, men visst är känslan härlig att känna sig inkluderad och inbjuden?