Vi tog en hojtur ut till Öckerö där vi gick på vernissage hos fotografen som plåtade Lotta i förra veckan.
Sedan åkte vi vidare till Hönö-Klåva och åt glass på Café Längtan.
Smask, skulle man kunna säga.
Sedan insåg vi att klockan var mycket och att middagen skulle bli skitsen om vi inte stack hemåt igen.
Vi kom rätt långt fram i kön till färjan, men väl på kom en färjgubbe och började snacka om att vi skulle stå ute på cykelspåret så att fler bilar fick plats.
Givetvis opponerade jag mig eftersom det skulle bli astrångt att komma ut och jag har lite problem att manövrera runt de 300 kilona min hoj väger hursomhelst.
Då blev han ännu surare och frågade om jag inte trodde han visste hur det funkade på färjorna - han som jobbat där i många år... sedan gick han vidare till Patrik och frågade varför vi hade trängt oss före i kön om vi ändå inte kunde tänka oss att stå ut till kanten och komma av före de få bilar som stod framför oss.
Men vi hade ju inte trängt oss.
Surgubbe skulle man kunna säga. Skall de dirigera en får de ju fan ta och göra det innan man har ställt sig på plats med bil klossan bakom och stängt av tändning mm.

Patrik är i alla fall skitnöjd med sin nya motorcykel och det är gött det.
Grillkvällen här hemma verkar bli på tu man hand. En hörde av sig och berättade att han var helt slutkörd, övriga två har inte ens hört av sig.