Första gången vi såg Clutch på Sticky Finger för 2½ år sedan ca var de helt grymt bra.
De körde ett långt set och i mitten fick de förstärkning av en riktig bluesfarbror på munspel.

Andra gången var på Malmöfestivalen förra sommaren.
Då var de inte alls så bra. Det var i slutet på turnén, de kändes slitna och kanske har hittat lite för mycket att röka.
De instrumentala partierna eskalerade in i det bisarra och tempot på setlisten överhuvudtaget var rätt lågt.
Det kändes segt och oinspirerat.

Men skam den som ger sig.
Igår såg vi dem igen och den nya plattan har växt sedan de första tre lyssnningarna då min bedömning var att den kändes rätt seg.
Igår levererade de igen - dock utan munspelsackompanjemang.
Men vilket ös det var i ca 1½ timma. Svettigt och idel glädje bland publiken.
Sångaren däremot ser galen ut, jag undrar om han kan le?
Men vad gör det när man har en stämma som kan försätta berg och en utstrålning och ett sät att domptera publiken som påminner om en av de populära? amerikanska tv-pastorerna?

Can I hear an amen???
YES, you can!


För er som ännu inte hört Clutch, gör det nu!