Nu har vi sett hela trilogin.
Mycket bra dokumentär om hur jävligt det kan vara och hur mycket familjeförhållandena påverkar barnen under uppväxten.
Första filmen var mycket intressant och skrämmande med tanke på den unga åldern hos de medverkande.
Andra filmen var mer eller mindre nattsvart.
Kompisarna började dö av överdoser, man fick höra horans berättelse om hur hon blev så illa misshandlad av en torsk att hon miste barnet hon bar på som hon längtat så efter och sedan fick operera bort äggstockarnaa, man fick höra Stoffe säga att han inte var torsk på heroinet bara för att mindre än ett år senare hittas död på en toalett på plattan med en nål bredvid sig.
Nattsvart alltså.

Sista delen var mer positiv.
Den handlade om arvet dessa mods fört över till sina egna barn.
De barnen hade dock fått möjligheten att växa upp i fosterfamiljer, dock med fortsatt kontakt med sina biologiska föräldrar, och på så sätt fått en betydligt lugnare vardag än deras föräldrar haft.
Det gav dem möjlighet att sköta skola mm och ett bättre utgångsläge till vuxenlivet helt enkelt.
De verkade alla driftiga och hade vilja att skapa sig ett tryggt liv och att inte trilla dit som deras föräldrar gjort.

Nu är ju både Stoffe och Kenta döda, men filmen lever vidare och kan vara nog så nyttig att se.
Verkligheten stämmer ju bra med dagens verklighet också även om det kanske blivit ännu kallare och mer cyniskt ute på gatorna nu.

Och ytterligare en påminnelse om varför det är bäst att vara måttlig med alkoholen och hålla sig ifrån drogerna.
Det är alltid de som sitter fast i skiten som säger att de ej är torsk på nåt - kom ihåg det!