För att inleda detta inlägg som säkert många väljer att inte läsa, eftersom man kanske inte vill veta en massa detaljer om just en förlossning, så vill jag bara säga att det kom som en chock för oss när vi insåg att det var dags - 22 dagar för tidigt mot beräknat datum...


Lördag 7:e januari 2012 blev en dag vi aldrig glömmer!

Ca 09:00 Vattnet går hemma i sängen. Jag skäms som en hund och tror att jag kissat på mig först.
För dem som är/varit gravida eller fött barn så känner ni nog igen det där med att man inte alltid kan hålla 100% tätt i alla fall inte mot slutet av en graviditet. Som min gamla vän sade - man får liksom stanna och korsa benen när man behöver nysa efter att ha fött två barn.
Så jag torkar upp, kastar lakanen i tvätten och in mig själv i duschen.
Efter duschen upptäcker jag att det fortsattätter att sippra vätska nerför mina ben och anar oråd.

10:00 Vi äter frukost i lugn och ro och diskuterar huruvida vi skall ringa till östras förlossning eller inte.
Här känns det riktigt surrealistiskt för mig som tror att jag har tre veckor kvar och skall hinna jobba minst en av dem innan det är dags.
Jag blir lite rädd, det är ju trots allt en sätesbjudning som skall födas fram, och vill först inte ringa, men tar mig i kragen och ringer. Får beskeded att avvakta i ett par timmar och återkomma om det ej slutat rinna.

Vid 11-tiden. Ringer och meddelar mamma och pappa att vi nog inte kan komma på den årliga kalkonmiddagen, eftersom vi förmodligen måste åka in till sjukhuset.
Sedan spelar vi ett par banor Lego Harry Potter och svarar på en intervju för en tysk tidning för Ulverheims räkning.

Ca 13:30 ringer jag tillbaks till förlossningen för att kolla hur vi skall göra. Vatten rinner fortfarande och barnmorskan säger att jag bör komma in, men det är inte bråttom.
Så vi käkar lunch innan vi packar väskor och åker. Då är vi helt säkra på att vi faktiskt kommer bli hemskickade igen, även om jag börjar känna av "förvärkar".

15:00 rullar vi ut från garageuppfarten.

15:30 går vi in på specialförlossningen på Östra sjukhuset. Då har jag rejält ont och har klockat värkar hela vägen ner i bilen. Det är på vägen ner som jag inser att nej, vi kommer nog inte bli hemskickade. Med ca 2-3 minuter mellan varje värk får nog även jag inse att det inte är förvärkar det är frågan om, men vad hände med latensfasen som kunde hålla på i flera dygn?
Jag blir undersökt och kopplad till en ctg-kurva där jag skall trycka på en knapp varje gång jag känner fosterrörelser. De inte bara känns utan hörs även ut i ctg-utrustningen. Låter ungefär som om någon knackar på en påslagen mikrofon. Tudd tudd tudd.
   
Sista bilden på magen innan den försvann, Kopplad till ctg-apparaten och utskrift därifrån.

Ca 16:00 visas vi in på ett förlossningsrum. Jag hittar en gåstol som jag hänger på och går omkring med.
Att ligga ner är ingen lösning just nu för att gå känns så mycket bättre. Här är nog första gången i mitt liv jag kan förstå hur det känns innan man svimmar. Jag kallsvettas och känner mig yr och knäsvag, tur att jag har gåstolen att hänga på. Patrik går bakom och klappar på mig för att stötta, jag tycker det känns tryggt, men är inte i pratbart tillstånd. Fullt fokus på att inte ha ont.

Dagens outfit: vit förlossningsskjorta från sjukhuset...

Ca 17:00 Nu ligger jag på förlossningsbritsen och har fått lustgas att andas bort värktopparna med. Naturbegåvning på att använda den känns det som för det flyter från första värken. Skönt!
Barnmorskorna kollar hur öppen jag är, men har först svårt att känna eftersom barnets rumpa sitter såpass långt ned redan. Först hör jag 6-8 cm och tänker att oj, då är det en bit kvar, men sedan säger en annan att det verkar som jag är fullt vidgad. Dags att börja krysta!
Jag byter taktik på lustgasen som vi lärt oss på föräldrakursen, d.v.s andas mellan värkarna för att kunna ge allt under krystningarna istället. Även detta funkar bra, men barnmorskorna ber mig hela tiden hålla ut krystningarna längre än vad luften räcker till.
Små elaka growl letar sig ut också, så jag tror nästan Glenn Benton skulle vara stolt. Annars är det ganska tyst och lugnt där inne.
Jag blundar mest hela tiden och försöker fokusera. Patrik stöttar vid sängkanten och håller mig i händerna.
Barnmorskorna säger att jag är duktig, det är väldigt skönt att höra just då.

Ca 18:00 ctg-kurvan visar att värkarna börjar mattas av. Men ingen fara ännu, lite mer krystningar.
Jag är bara uppe på nivå två av tre på lustgasen och känner att smärtan är helt klart uthärdlig.
Frågar om det kommer bli värre, men får till svar att det blir inte värre än det är nu. Skönt!

Ca 18:20 börjar värkarna avta ännu mer. Blodprov tas från bebis och läkare tillkallas.
Man gör bedömning att det finns risk för fosterasfyxi om man låter normalförlossningen fortgå och jag blir körd till annan sal för att göra ett akut kejsarsnitt. Detta var min värsta mardröm eftersom jag ej ville bli snittad p.g.a längre läktid, men är det akut så är det och bebis liv är ju viktigare än min läketid.
Hinner inte fundera så mycket på det hela utan har fullt upp att försöka andas mig igenom krystvärkarna för att inte trycka på nedåt. Detta var inte helt enkelt eftersom kroppen av sig självt försöker driva bebis nedåt/ut.
Efter ett par minuter får jag ryggmärgsbedövning och hela kroppen blir varm och slappnar av och smärtan försvinner helt.
Känns ganska skönt där jag ligger och Patrik står bakom och håller mig i handen.
Sköterskan petar lite här och där för att kolla så bedövningen har tagit, sedan öppnar de min mage och livmoder och tar ut bebisen.

18:48 Föddes han alltså genom ett akut snitt vår lille Oliver.
Pappa får följa med in i rummet intill och klippa navelsträngen. Där jag ligger ser jag hur Patrik är rörd till tårar.
Sedan kommer de ut med barnet så även jag får hälsa. En söt liten krabat, men allt känns väldigt surrealistiskt.
Ännu konstigare blir det då jag rullas iväg till uppvak och får ligga i två timmar tills bedövningen släppt innan jag får komma tillbaks till min nya lilla familj.
Dessa två timmar - du vet att du blivit mamma, men du har inte barnet intill dig - helt obegripligt konstigt.
Jag vilar och läser skvallertidning, dricker lite vatten och kräks, sedan börjar bedövningen släppa och och jag mår bra igen och rullas till slut bort till vårt rum på BB och får hälsa på lille Oliver på riktigt.

Stolt pappa med sin nyfödde son medan mamma ligger kvar på operationsbordet.



Reflektion
Första tanken var väl ungefär, hur fort gick det här då?
Det var ju nästan en månad kvar och helt plötsligt var han bara där hos oss det lilla livet.
Trots att det blev ett akut snitt kom jag såpass långt i min förlossning att jag räknas som en normalföderska, d.v.s. om vi vill ha fler barn finns inget medicinskt hinder för att jag skall få föda vanligt nästa gång, det känns otroligt skönt.
Sedan var det också skönt att smärtorna inte var värre. Jag har ju gått och lurat lite på hur illa det skulle vara, men med facit i hand så var det inte så farligt. Nu pratar jag ju bara ifrån min egen synvinkel såklart.
Kanske var det karma att själva förlossningen gick så snabbt och lätt med tanke på den problematik som uppstod efteråt p.g.a att vår son valde att titta ut lite för tidigt.
Mer om det i senare inlägg.

Just nu är vi bara glada och tacksamma för att vi fått ett friskt litet gossebarn och ser med spänning fram emot hans utveckling kommande veckor, månader och år =)

   
Tillbaks på rummet efter uppvak, detta firades med fika från "silverbrickan" =)


Det lilla underverket skall heta Oliver.