Tiden på Östras BB
De första dygnen efter Olivers födelse bodde vi i föräldrarum på Östras BB.
Vi upplevde det hela med blandade känslor.
En del personal var kanonbra, andra mindre bra och en del blev vi direkt irriterade på, speciellt under vårt sista dygn på avdelningen.
Bara en sådan sak som att en del inte ens knackade innan de stegade in på rummet så man fick en heads up om man t.ex. satt och försökte amma eller så.
Det var ett par kämpiga första dygn.
Oliver hade ett stigande bilirubinvärde som gjorde honom gul och trött.
Detta i kombination med att han var lite underutvecklad och inte fattade hur han skulle suga ordentligt blev ingen bra kombination eftersom barn med högt bilirubin behöver mat i mängd för att driva ut det gula ur kroppens system. Alltså blev det en ganska ond cirkel som vi kämpade emot.
Mjölk fanns i brösten i alla fall så jag försökte amma, detta ett kapitel för sig, handmjölkade och gav på sked, pumpade och koppmatade samt vid två tillfällen tog vi in ersättningen och koppmatade med för att han skulle bli ordentligt mätt.
Vi försökte även sitta vid fönstret under dagsljustimmarna för att ljuset skulle hjälpa till med att hålla nere värdet på testerna.
Amningen gick sådär eftersom han inte riktigt fattade/orkade suga.
Vi fick hjälp. Hjälpen bestod dock mest av handgripligt våld in med bröstvårta i munnen och sedan trycka huvudet mot bröstet för att han inte skulle släppa.
Detta resulterade oftast i hysterisk gråt och skrik från lilleman och det skar i mammahjärtat.
Till slut trodd ejag nästan att han blivit traumatiserad av denna behandling eftersom han skrek så fort vårtan närmade sig munnen och jag vill inte tvinga mig på mitt barn, även om han behöver näringen, så vår lösning blev att kämpa med sked och koppmatning istället så fort han började gallskrika och inte ville ta bröstet.
Skönt att vi fick ett rum tillsammans i alla fall så P kunde bo ihop med oss hela dygnet.
Ett tag var det snack om att jag skulle få flytta till annat rum, och han bara vara med under dagtid, men då höll jag på att bryta ihop av stress.
Onsdag den 11:e januari visade värdet på bilirubinet vara på en nivå under behandling fortfarande och de tyckte att vi löste matningen bra trots att han inte ville ta bröstet, så vi blev utskrivna från sjukhuset och skulle komma tillbaks igen för viktkontroll fredagen den 13:e januari. (turdag?)
Så vi packade ihop oss och åkte hem med siktet inställt på att mata, mata och mata lite till.
Det blev 1½ dygns vånda här hemma kan man väl säga. För mycket matning blev det och eftersom alla matpassen blev så långdrgna i tid så hann inte Oliver vila tillräckligt mellan heller, för att inte tala om hur lite vi fick vila.
Under dessa dyng efter förlossningen var det mycket tårar både av glädje, men också av frustration, otillräckligthet mm. Man vill ju så gärna att allt bara skall funka och när det inte gör det och man är orolig för den lille krabaten som är helt beroende av dig, då blir det bara lite mycket ibland.
Fredagen kom och vi åkte tilbaks till Östra för att göra hörseltest och sedan väga och kolla av bilirubinet igen.
Hörseltestet klarade han galant. Så han har inget att skylla på när han i tonåren väljer att stänga av och inte höra mammas tjat!
Sedan tog vi vikten - den hade varken ökat eller minskat sedan vi lämnade sjukan 1½ dygn tidigare.
De gjorde en ny kontroll av bilirubinet och det hade ökat drastiskt, vilket jag tyckte var skumt, för han såg inte mer gul ut.
Sköterskan ville ha dit barnläkaren för att göra en bedömning, jag fick uppmaningen att försöka amma honom så länge, vilket givetvis inte gick alls bra mitt i all stress och hans svaga tillstånd, så jag började gråta.
Sköterskan försökte lugna mig.
Läkaren kom och ville skriva in oss på BB igen, men någon i andra änden av luren tyckte att vi skulle skickas till Mölndals neonatalavdelning.
De bad oss vänta i väntrummet, så de kunde lösa sina meningsskiljaktligheter utan att vi hörde på och jag var i närmsta upplösningstillstånd.
Det var ju inte SÅ HÄR det skulle bli!! Vi skulle ju få vara hemma och vara en familj, inte läggas in på sjukhuset igen!
Till slut kom i alla fall läkaren tillbaks med ett besked.
Vi skulle få åka till Mölndals neonatal där för tidigt födda marn vårdas.
De höll på att göra iordning ett rum till oss så vi kunde få bo tillsammans precis som vi gjort på BB, alltid nåt positivt mitt i allt det jobbiga.
Så vi packade ihop oss för att åka vidare, men blev då stoppade av två kvinnliga poliser som sa att vi inte fick gå uppför gatan.
Vi försökta förklara att vi hade ett sjukt barn med oss och att vår bil var parkerad där uppe och att vi måste vidare till nästa sjukhus, men icke.
Tydligen nån dåre som klättrat upp på taket och skulle hoppa. Där nånstans tog min empati slut och jag tyckte väl att han kan väl hoppa då, bara jag får ta mitt barn till läkaren!
Till slut fick vi ok på att ta oss till vår bil, genom att ta en liten omväg och gå längst motstående hus fasad under tak. Men man blir lite provocerad när vi sedan åker förbi ingången där poliserna står och ser att de står och småpratar med varsin kaffe i handen ute på gatan där vi inte ens fick lov att gå.
Tumult de första dygnen alltså på alla plan.
Men de kommande dygnen på Mölndal blev så mycket bättre... mer om det i senare inlägg.
Lite bilder från vår tid på Östra:
Vi upplevde det hela med blandade känslor.
En del personal var kanonbra, andra mindre bra och en del blev vi direkt irriterade på, speciellt under vårt sista dygn på avdelningen.
Bara en sådan sak som att en del inte ens knackade innan de stegade in på rummet så man fick en heads up om man t.ex. satt och försökte amma eller så.
Det var ett par kämpiga första dygn.
Oliver hade ett stigande bilirubinvärde som gjorde honom gul och trött.
Detta i kombination med att han var lite underutvecklad och inte fattade hur han skulle suga ordentligt blev ingen bra kombination eftersom barn med högt bilirubin behöver mat i mängd för att driva ut det gula ur kroppens system. Alltså blev det en ganska ond cirkel som vi kämpade emot.
Mjölk fanns i brösten i alla fall så jag försökte amma, detta ett kapitel för sig, handmjölkade och gav på sked, pumpade och koppmatade samt vid två tillfällen tog vi in ersättningen och koppmatade med för att han skulle bli ordentligt mätt.
Vi försökte även sitta vid fönstret under dagsljustimmarna för att ljuset skulle hjälpa till med att hålla nere värdet på testerna.
Amningen gick sådär eftersom han inte riktigt fattade/orkade suga.
Vi fick hjälp. Hjälpen bestod dock mest av handgripligt våld in med bröstvårta i munnen och sedan trycka huvudet mot bröstet för att han inte skulle släppa.
Detta resulterade oftast i hysterisk gråt och skrik från lilleman och det skar i mammahjärtat.
Till slut trodd ejag nästan att han blivit traumatiserad av denna behandling eftersom han skrek så fort vårtan närmade sig munnen och jag vill inte tvinga mig på mitt barn, även om han behöver näringen, så vår lösning blev att kämpa med sked och koppmatning istället så fort han började gallskrika och inte ville ta bröstet.
Skönt att vi fick ett rum tillsammans i alla fall så P kunde bo ihop med oss hela dygnet.
Ett tag var det snack om att jag skulle få flytta till annat rum, och han bara vara med under dagtid, men då höll jag på att bryta ihop av stress.
Onsdag den 11:e januari visade värdet på bilirubinet vara på en nivå under behandling fortfarande och de tyckte att vi löste matningen bra trots att han inte ville ta bröstet, så vi blev utskrivna från sjukhuset och skulle komma tillbaks igen för viktkontroll fredagen den 13:e januari. (turdag?)
Så vi packade ihop oss och åkte hem med siktet inställt på att mata, mata och mata lite till.
Det blev 1½ dygns vånda här hemma kan man väl säga. För mycket matning blev det och eftersom alla matpassen blev så långdrgna i tid så hann inte Oliver vila tillräckligt mellan heller, för att inte tala om hur lite vi fick vila.
Under dessa dyng efter förlossningen var det mycket tårar både av glädje, men också av frustration, otillräckligthet mm. Man vill ju så gärna att allt bara skall funka och när det inte gör det och man är orolig för den lille krabaten som är helt beroende av dig, då blir det bara lite mycket ibland.
Fredagen kom och vi åkte tilbaks till Östra för att göra hörseltest och sedan väga och kolla av bilirubinet igen.
Hörseltestet klarade han galant. Så han har inget att skylla på när han i tonåren väljer att stänga av och inte höra mammas tjat!
Sedan tog vi vikten - den hade varken ökat eller minskat sedan vi lämnade sjukan 1½ dygn tidigare.
De gjorde en ny kontroll av bilirubinet och det hade ökat drastiskt, vilket jag tyckte var skumt, för han såg inte mer gul ut.
Sköterskan ville ha dit barnläkaren för att göra en bedömning, jag fick uppmaningen att försöka amma honom så länge, vilket givetvis inte gick alls bra mitt i all stress och hans svaga tillstånd, så jag började gråta.
Sköterskan försökte lugna mig.
Läkaren kom och ville skriva in oss på BB igen, men någon i andra änden av luren tyckte att vi skulle skickas till Mölndals neonatalavdelning.
De bad oss vänta i väntrummet, så de kunde lösa sina meningsskiljaktligheter utan att vi hörde på och jag var i närmsta upplösningstillstånd.
Det var ju inte SÅ HÄR det skulle bli!! Vi skulle ju få vara hemma och vara en familj, inte läggas in på sjukhuset igen!
Till slut kom i alla fall läkaren tillbaks med ett besked.
Vi skulle få åka till Mölndals neonatal där för tidigt födda marn vårdas.
De höll på att göra iordning ett rum till oss så vi kunde få bo tillsammans precis som vi gjort på BB, alltid nåt positivt mitt i allt det jobbiga.
Så vi packade ihop oss för att åka vidare, men blev då stoppade av två kvinnliga poliser som sa att vi inte fick gå uppför gatan.
Vi försökta förklara att vi hade ett sjukt barn med oss och att vår bil var parkerad där uppe och att vi måste vidare till nästa sjukhus, men icke.
Tydligen nån dåre som klättrat upp på taket och skulle hoppa. Där nånstans tog min empati slut och jag tyckte väl att han kan väl hoppa då, bara jag får ta mitt barn till läkaren!
Till slut fick vi ok på att ta oss till vår bil, genom att ta en liten omväg och gå längst motstående hus fasad under tak. Men man blir lite provocerad när vi sedan åker förbi ingången där poliserna står och ser att de står och småpratar med varsin kaffe i handen ute på gatan där vi inte ens fick lov att gå.
Tumult de första dygnen alltså på alla plan.
Men de kommande dygnen på Mölndal blev så mycket bättre... mer om det i senare inlägg.
Lite bilder från vår tid på Östra:
Kommentarer
Trackback