Året skålades in tillsammans med dåvarande partner och vänner.

Tre månader senare var jag singel igen.

Eller ja, det visade sig senare att det var kanske inte riktigt så han hade tänkt det när han ville backa tillbaks relationen till vänskap, men det blev tydligt först när en annan man kom in i bilden.

 

Det var valborgsmässoaftons kväll det där första mailet dök upp i min inbox.

Regnig kväll och barnen hade somnat.

Han såg trevlig ut och skrev på ett trevligt och öppet sätt.

Efter ett par dagars mailande växlade vi till Skype och jag insåg att den där personen var ett riktigt guldkorn.

Fem veckor och hundra timmar Skype senare stod vi äntligen öga mot öga på Göteborgs centralstation. Sista pusselbiten föll på plats och denna gången hoppas jag att det är mitt livs bästa och sista pussel.

 

I juni kom beskedet om att mammas cancer som kommit tillbaks inte skulle gå att bota.

Hur hanterar man egentligen ett sådant besked?

Och hur lång tid har man tillsammans innan sanden i timglaset runnit ut?

Inte så lång tid skulle det visa sig :(

 

Sommaren var härlig. Umgänge med vänner uppåt landet ihop m barnen på semestern.

Mycket bad i havet och långa samtal i sommarnatten på balkongen med kärleken.

Livet kändes ganska lätt mitt i allt det svåra.

En veckas semester i norr, på Lofoten och fjällvandring utanför Vilhelmina.

Kort och intensiv vecka, men så värd tiden i bil.

 

Mamma blev gradvis snabbt sämre och den 4:e september fick hon äntligen en plats på hospice och jag hade fått ordning på papper för att söka närståendepenning hos FK.

På morgonen den 9:e september somnade mamma in med pappa vid sin sida.

Jag kom dit tjugo minuter för sent, men vi hade varit hos henne hela familjen dagen innan.

Sedan dess har jag varit sjukskriven halvtid.

Kämpar sedan i vintras med ångest och oro och detta var droppen som fick bägaren att rinna över.

 

Hösten har varit motsatsen till sommarens lätthet.

Sorg och saknad efter mamma plus saknad av kärleken som haft sista terminen av sina studier att fokusera på.

Det har tärt. Mer än jag vill ge sken av.

Det har blivit många långa promenader för att skifta fokus och hantera ångesten.

Om jag tittar tillbaks till våren så ser jag att det går framåt, men så kommer ett bakslag där jag tappar det totalt och allt känns nattsvart igen.

 

Julen i år var märklig.

Inget var som vanligt eller planerat.

Kändes nästan som att den kunnat kvitta.

Juldagen var väldigt bra för då fick jag fira med barnen och pappa och barnen blev så glada för sina klappar.

 

Förra året hoppades jag att 2018 var det året som livet vände, men jag flyttar fram den önskan till 2019.

2019 var snäll mot mig och min familj.

Skänk oss stabilitet, trygghet och kärlek.

Tack!